Korten på bordet: MAYHEM.

Hur kommer det sig att man fortfarande hyser ett visst, om än svalt, intresse för ett band som släppt EN bra skiva på trettio år? En bra fråga. Idag är det hög tid att jag tar itu med MAYHEM. Inte det brasilianska MAYHEM. Inte det finska MAYHEM. Inte det tyska MAYHEM. Inte det ungerska MAYHEM. Inte det italienska MAYHEM (som senare bytte namn till ENSLAVED). Inte det amerikanska MAYHEM. Utan det norska MAYHEM.

The true MAYHEM om man så vill.

Som alla med god smak skiter jag fullständigt i allt som släpptes före ”De mysteriis dom Sathanas”. ”Deathcrush” är ju lite småkul, men jag ska ärligt säga att den aldrig imponerat på undertecknad. Skivomslaget är i alla fall braksnyggt. Det är dock ”De mysteriis dom Sathanas” man förknippar med MAYHEM. Så det är där vi börjar.

mysteriisDet lustiga med MAYHEM är att när jag började lyssna på black metal var ”De mysteriis dom Sathanas” den skiva jag hörde allra sist om man räknar de gamla klassiska plattorna. Varför? Tja, jag fick aldrig tag i skivan i Sundsvall när det begav sig. Man läste spaltkilometrar om MAYHEM och storheten i ”De mysteriis dom Sathanas”, men det var faktiskt inte förrän en polare till mig vid namn Rasmus kom hem från ett påsklov i Stockholm som man faktiskt fick höra möget. Spänningen var olidlig i hans pojkrum när vi pangade in albumet i spelaren. Förväntningarna var skyhöga. Musiken drog igång, gillande nickar utdelades …

Då kom sången.

Jag visste att Attilas vokala utsvävningar skulle vara något i hästväg. Det hade man ju läst sig till. Jag hade emellertid inte räknat med att det skulle låta … sådär. Vi tittade på varandra i mild förvåning och skrattade nervöst medan skivan fortsatte. Låtarna var fantastiska, men sången var svårbearbetad. När titelspåret, tillika en av de bästa låtarna som någonsin skrivits, bjöd på extra utflippad sång brast jag faktiskt ut i ett spontant fniss. Min kamrat Rasmus farsa gläntade på dörren och frågade vad vi lyssnade på och innan vi hunnit svara skakade han bara på huvudet och stängde dörren. När jag introducerat min vän för BURZUM cirka ett år tidigare stormade samma far in och undrade om det var något barn ute på gatan som skadat sig. Han förstod sig aldrig på förträffligheten i grevens mäktiga stämma och jag antar att Attilas dito hamnade i samma kategori. Jag spelade dock av MAYHEM-plattan på medhavd kassett. På A-sidan fanns redan IMMORTALs ”Battles in the north” så jag tyckte det skulle bli en bra mix.

Väl hemma gick B-sidan på kassetten varm. Man lärde sig förstå det gudomliga i Attilas röst och låtarna växte bara mer och mer. Finns det en skiva inom norsk black metal som är tidlös är det just ”De mysteriis dom Sathanas”. Fan vad bra den är. En smålustig epilog är att jag inte fick tag i en CD-version av skivan förrän jag knegade i Trondheim för ett par år sedan så ni kan ju ana er till kvalitén på min gamla kassett. Sjutton år tog det innan jag med starkt vemod begravde kassetten i sopkorgen och ersatte den med en CD. Det känns helt stört att lyssna på albumet med ”rätt” ljud. Att gitarrintrot i ”Freezing moon” inte svajar och låter starkt turkiskt känns vansinnigt fel.

Med sådana minnen och sådan stark nostalgi är det svårt att inte betrakta varje nytt MAYHEM-alster med intresse.

wolfsssNär ”Wolf’s lair abyss” utannonserades någon gång 1996/1997 var man galet peppad. Att MAYHEM skulle släppa nytt kändes helt osannolikt. Herregud, upphovsmannen var ju död och begraven. Hur skulle musiken egentligen låta? Det riktiga orådet började dock anas på diverse promobilder då det daltades med corpse painten och den nygamla vokalisten Maniac envisades med snabba solglasögon, bar överkropp och Patrik Sjöberg-page. Skivtiteln var även den helt efterbliven. Varglyan avgrund. Vad fan betyder det? Samma Rasmus köpte skivan blint. Samma pojkrum invaderades. Efter ett halvhyfsat intro drog det igång …

Då kom sången.

mayhem1Om Attila var bisarr var det inget i jämförelse med den instinktiva avsky jag kände när en hybrid av en laserkanon och den tasmanska djävulen började kraxa hysteriskt. Maniac. Jo, jag tackar jag. Låtarna var emellertid inte så pjåkiga och jag anser än idag att skivan har sina kvaliteter. Med risk för att låta som en fullfjädrad hipster så måste jag framhäva singelversionen av ”Ancient skin” som har lite mera sprutt än albumversionen. Förutom sången var det en sak jag verkligen irriterade mig på. Hellhammers trummor. Hellhammer är en bra trummis. Punkt. Hur kommer det sig då att han spelar som en säck potatis på ”Wolf’s lair abyss”? Slafsigare trumspel får man leta efter. Obegripligt.

Efter ”Wolf’s lair abyss” tappade jag intresset för bandet. Det ska erkännas. Även om Blasphemer kunde knåpa ihop hejiga riff så var han aldrig någon Euronymous. Maniac hamnade för övrigt på topplistan över ”årets mest knullbara artister” i Terrorizer 1997. Jag gnisslade tänder så att amalgamet yrde. Magin var död.

grandVi spolar fram till år 2000. Året efter skammens år, 1999. Mitt hopp för norsk black metal var redan körd i botten så min tilltro till MAYHEM var skrämmande låg. Likväl köpte jag ”Grand declaration of war” blint. Kom igen, vi gick alla i fällan. Har man släppt en av världens bästa skivor måste det ju finnas en chans till i alla fall en helt OK giv.

Utan någon större förhoppning stoppade jag in CD-skivan i spelaren och tryckte på ”play”.

Att norrbaggarna ville testa på något nytt var ju en fin tanke. Tänka utanför boxen och så. Spelskickligheten och texterna kan man ju inte klaga på. Omslaget var ganska snyggt …

Vem försöker jag lura? ”Grand declaration of war” var ännu en dolk i hjärtat på hela den norska black metal-scenen och att smörjan runt 2006 sålt i sjuttiotusen exemplar tyder på att jag och sextioniotusenniohundranittionio obstinata sydamerikaner öppnade börsen helt i onödan. Visst, Hellhammer är duktig på att spela, men varför låter trummorna som strykrädda datamaracas? Blasphemer är ingen dålig gitarrist, men varför kunde han inte kläcka mer än typ tre bra riff på hela skivan? Att hälften av de riffen redan fanns med på ”Wolfs…” gjorde inte saken bättre. Man ska kanske vara glad att Maniac inte kraxar så förbannat, men hans spoken word-partier låter inte riktigt klokt. Necrobutcher då? Ingen vet. Basen hörs ej och jag är tveksam till att han ens spelar på skivan. Låtmaterialet? Ja, gillar man rytmiskt tuggande i E och utslag på ackord ingen vettig människa orkar ta på gitarren är detta albumet för dig. Lägg därtill ”industriella” partier av typ ”lattja med synten när man är stenad på dödsknark” och vi har sammanfattat avskrädet mer än väl. Av tretton spår är sju riktiga låtar och då är jag lite väl generös. Maken till utfyllnadsmaterial får man leta efter. Vill ni bli riktigt förbannade kan ni läsa recensionerna av eländet på metal-archives. Majoriteten av dem är rena hyllningar. Man tar sig för pannan.

INGEN gillade skivan när den kom och folk som såhär i efterhand säger att den är bra ljuger. ”Grand declaration of war” är smuts. Att bolaget, Season Of Mist, marknadsförde efterföljande profitplattan ”European legions” med att den innehöll versioner från ”Grand declaration of war”, fast i ”råare versioner som de egentligen var menade att låta” säger allt. När ett bolag måste släppa en nödskiva för att täcka kostnaderna för ett album som förmodligen kostade mer än någon vågar erkänna är man ute på tunn is. Vid närmare efterforskning släpptes även en ”US legions” för den amerikanska marknaden. Konstigt att de inte släppte en ”Asian legions” och en ”Micronesian legions” när de ändå var på hugget.

Och då tillhör ändå ”Grand declaration of war” toppskiktet i MAYHEMs hyfsat ojämna diskografi.

chimeraEn miljard poänglösa liveskivor, samlingsvolymer och VHS-kassetter senare var det då dags för ”Chimera”. Jag tror den är bättre än ”Grand declaration of war”, den innehåller i alla fall mer rens, men då jag inte ens under pistolhot kan minnas en enda ton från plattan efter den är slut vet jag faktiskt inte. Att bandet senare erkände att ”Chimera” var en ren och skär ”cash grab” gör ju inte att man blir mer motiverad. Jag köpte aldrig ”Chimera”. Förmodligen lade jag pengar på något annat dumt istället. Typ dillchips. Omslagsidén är lite hejig. Jag trodde aldrig att jag skulle få se Läderlappen blåsa ballonger på ett skivomslag innan denna släpptes.

Nu stannar vi upp en minut och kontemplerar.

MAYHEM är inte vilket skitband som helst. Man kan tycka vad man vill om det tidiga materialet typ ”Deathcrush”, men ”De mysteriis dom Sathanas” är ett av de bästa och mest betydelsefulla alstren genren någonsin spottat ur sig. MAYHEM är ett arv som ska förvaltas med vördnad. Vad gör man då? Ja, man tar inte in en helt ny låtskrivare inte bara en utan två gånger. Man turnerar inte i märkvärdighetens namn och vägrar spela något från ”De mysteriis dom Sathanas”. Man uttalar sig inte i media som Necrobutcher gärna gör. Särskilt med tanke på hur få skivor med MAYHEM han de facto SPELAT på. Man säger inte att en skiva man släppt är en ”cash grab”. De har fan ett ansvar och det ansvaret har de inte tagit.

Jag brukar skämtsamt kalla nya MAYHEM för MAYHEM-coverbandet MAYHEM och det ligger mer sanning i det än man kan tro.

Efter ”Chimera” var MAYHEM döda för mig. Fatta tålamodet. Ni kanske tror att jag gnäller för gnällandets skull och att jag inte lyssnat in mig tillräckligt. Jag har lyssnat, de mörka gudarna ska veta att jag har lyssnat, om och om och om igen på de här plattorna i tron att magin skola väckas efter ett visst antal genomlyssningar. Det tog över ett decennium av genomlyssningar innan jag begrep storheten i TARTAROS ”The red jewel”. Det var det värt. Jag har en mordängels tålamod när det kommer till ny musik, särskilt med band jag vet har potential. Visst, det är kul att vuxenmobba artister som störtats från tronen, men i fall där gruppen i fråga släppt en av världens bästa skivor gör det mest bara ont.

ordoDen sextonde april 2007 släpptes ”Ordo ad chao”. Attila var tillbaka. Hypetåget stod på perrongen, jag löste biljett, sket i omdömet och klev på.

Maken till åksjuka har jag aldrig drabbats av.

Det finns folk som gillar ”Ordo ad chao”. Det är inte ett dugg konstigt. Alla har vi olika smak. En del gillar japansk stympporr. Andra gillar att äta avföring medan de kollar på Benny Hill. Vissa gillar att mörda småbarn. Som sagt, alla har vi olika preferenser när det kommer till tycke och smak. Nu ska jag rada upp varför jag inte begriper mig på ”Ordo ad chao” och möta en del motargument som brukar poppa upp när jag håller mina brandtal.

1. Ljudet.

Jag har inget emot en rå ljudbild och jag har inget emot en välpolerad ljudbild. Så länge det i sammanhanget låter bra. SUMMUM MALUMs ”666” skulle inte låta klokt om den hade samma ljudbild som SAMAELs ”Passage” och vice versa. Däremot gillar jag bägge produktionerna. Ljudet på ”Ordo ad chao” gör mig mest förvirrad. Det ska låta rått, men allt är så komprimerat att inget sticker ut och river i öronen. Ljudkorven ligger lika still som indikatorn på en hjärtmaskin som är kopplad till ett två månader gammalt lik. Volymen blir inte högre när man vräker på utan allt låter bara … värre.  Under premissen att det ska vara ”old school” och ”necro” har de spelat in med instrument och utrustning för absurda mängder pengar och att de i skivkonvolutet skrivit ner alla instrumenttillverkare de är sponsrade av gör allt bara än mer förnuftsvidrigt. Minns ni när pissdåliga VIKING CROWN spelade in en skiva med ”rått” ljud och det visade sig att den egentligen var inspelad i en superstudio och de bara lagt på effekter för att få det att låta ”necro”. EXAKT så pinsam är MAYHEMs ”Ordo ad chao”. Skivan är för övrigt inspelad i ARCTURUS-Knuts studio, en studio där man faktiskt kan få ett rått ljud som låter bra på riktigt. Tvivlare kan lyssna på RAVENCULTs utsökta ”Temples of torment”. Ett album som släpptes samma år som ”Ordo ad chao”. Pellefanten i rummet då? Ja, Hellhammers trummor låter som ren och skär skit. Hans rymdskepp till trummor kostar mer än ett mindre lands BNP. Varför då välja det här ljudet?

Jag har ingen aning om vad MAYHEM vill ha sagt med ljudbilden på ”Ordo ad chao” och ska jag vara ärlig tror jag inte att bandet själva visste det heller. Sunkband som HORNA hade kunnat komma undan med en dylik ljudproduktion. Herregud, MAYHEM har aldrig gjort sig en karriär på skitigt ljud. ”De mysteriis dom Sathanas” har en produktion som än idag är oöverträffad när det kommer till black metal. ”Wolf’s lair abyss” har en ruffigare ljudbild, men den låter fortfarande helt OK. Mycket kan sägas om ”Grand declaration of war”, men produktionsarbetet är knappast något hafsverk. Ordet vi söker på den är snarare ”överproducerad”. ”Chimera” då? Bra fråga, då jag inte minns något från den, men jag har för mig att den lät ganska fett. Att grabbarna tretton år efter ”De mysteriis dom Sathanas” bestämde sig för att vara lite tuffa och råa tyder på en fyrtioårskris av Mikael Rickfors-magnitud.

Summa summarum, eller summum malum saruman om man så vill, är att produktionen är bedrövlig.

2. Låtmaterialet.

Nu ska vi reda ut begreppen och samtidigt stampa på ömma tår. MAYHEM har alltid setts som pionjärer. Om vi använder något som jag väljer att kalla för ”verkligheten” så stämmer inte det påståendet alla gånger.

MAYHEM var tidigt ute med att spela death/thrash metal i och med ”Deathcrush” som släpptes 1987. Uppfann de genren? Gick de i bräschen? Inte direkt. Med norska mått mätt var de dock typ först på bollen, i alla fall när det kommer till att släppa en fysisk skiva. Uppfann de svartmetallen som vi andra vågen-entusiaster känner och älskar med ”De mysteriis dom Sathanas”? Egentligen inte. Ja, de var tidigt ute, men de var inte ensamma, varken i Norge eller resten av de länder som förstod digniteten i genren. Mellan 1990 och 1994 exploderade svartmetallscenen. ”De mysteriis dom Sathanas” släpptes efter många om och men på vårkanten 1994. Den uppfann inte black metal, däremot förfinade den allt som jag förknippar med svartmetallen. Precis som THE BEATLES knappast uppfann popmusiken, men de gjorde det så mycket bättre än alla andra. Vi kan diskutera tills Döden kommer om detta, men en sak kan inte ignoreras och det är betydelsen av ”De mysteriis dom Sathanas”. Som jag skrev i början hörde jag den efter att ha betat mig igenom bland annat BURZUM, EMPEROR, ENSLAVED, DARKTHRONE, GORGOROTH, IMMORTAL och SATYRICON och jag förstod som korkad tonåring hur viktig skivan måste ha varit och fortfarande är för genren. Som sagt, om de var först eller inte spelar ingen större roll i ett större sammanhang.

Det som däremot spelar roll är hur obildat folk använder ordet ”pionjär” i samband med skivorna som släpptes EFTER ”De mysteriis dom Sathanas”.

”Wolf’s lair abyss” är rent musikaliskt knappast nydanande. Det är vilsen norsk black metal post guldåren 1990 till 1995. Varken mer eller mindre. Den är som DÖDHEIMSGARDs ”Satanic art”. Ett verk som besitter vissa kvaliteter, men i det stora hela kan man lika gärna skita i den. Däremot är Varglyan avgrund nyskapande på så vis att bandet fortsatte med en helt ny låtskrivare. Det är inte vanligt, oavsett genre. Jag har suttit och klurat länge på en bra liknelse på hur märkligt det här egentligen är, men har inte kommit på något bra. Som ett MOTÖRHEAD utan Lemmy eller ett IRON MAIDEN utan Steve Harris. Problemet är att Lemmy inte skriver alla låtar och det gör inte Steve Harris heller. Man kan inte tänka sig dessa två band utan dessa medlemmar, men rent teoretiskt och rent låtskrivarmässigt är det fullt möjligt. Kan man säga att MAYHEM utan Euronymous är som Yngwie Malmsteen utan … ja, Yngwie Malmsteen? Yngwies gamla kompmusiker skulle kunna sätta ihop ett band med en ny gitarrist och bege sig ut på turné. Vad skulle man kalla det?

Ett coverband?

Just Yngwie kanske inte något kanonexempel, men ni förstår själva grundtanken.

mayhem fotoNär ”Grand declaration of war” släpptes lät det emellertid annorlunda. Ord som ”innovativt”, ”nyskapande” och rent strunt som ”pionjärerna i MAYHEM gör det igen” hördes bland de mest blinda och döva. Det hörs än idag. ”Grand declaration of war” låter onekligen inte alls som det MAYHEM man var van vid, men var de egentligen nyskapande? Svar nej. Minns ni skammens år? Minns ni 1999. Året då större delen av den norska black metal-scenen såg The Matrix på bio och klev ut ur salongen med ambitionen att vara så jävla futuristiska och märkvärdiga att man som norskofil spydde lungorna ur sig i rent hat. Givetvis stod Satyr utanför biopalatset med kontraktspapper och penna.”Grand declaration of war” släpptes EFTER det året. DÖDHEIMSGARD hade redan hunnit fisa ur sig ”666 international” och THORNS VS EMPEROR-spliten hade redan skapat osämja i min bekantskapskrets. Det finns fler exempel, men dessa är de tydligaste. I likhet med sina landskamrater hoppade MAYHEM på märkvärdighetens spårvagn med slutdestination hopplösheten. Skillnaden är att pionjärerna i MAYHEM gjorde det över ett år senare än de andra.

fucko”Chimera” som släpptes 2004 är i sedvanlig ordning svårbedömd då den är lika lätt att minnas som texten till den svenska nationalsången är för valfri ishockeyspelare. Innovativ och nyskapande är den emellertid inte. Däremot duktigt fegspelande då bandet övergav allt med ”Grand declaration of war” och förlitade sig istället på att folk skulle gå på bluffen bara de fick höra Hellhammer spela jättesnabbt på trummorna. Att kalla MAYHEM för en konsekvent orkester är som att kalla Siewert Öholm för en opartisk debattledare.

Då kommer vi då äntligen fram till ”Ordo ad chao” och vad jag tycker om låtmaterialet.

Vad började bli populärt i black metal-kretsar runt 2004-2005? Jo, rörig black metal med intellektuella texter. Gärna med intrikata arrangemang och en förkärlek för dissonans. DEATHSPELL OMEGA har byggt sin karriär på det konceptet. Många har följt efter. 2007 kom ”Ordo ad chao” och MAYHEM ville ju inte vara sämre. ”Ordo ad chao” är en produkt av sin tid, eller snarare lite efter sin tid. Dissonanta gitarrer, bisarra arrangemang, onödigt meckande. Hade bandet hetat OMEGACURRENT 218 och bestått av ungdomar skulle jag haft överseende med detta. Nu är det MAYHEM vi pratar om. Pionjärerna. Fanbärarna av black metal. Necrobutcher spelar inte ens bas på skivan. Folk som uppskattar det här stuket har överseende med det här albumet. Jag gillar stuket, men något överseende kan jag inte ha då det är en sämre kopia på något andra band sysslat med i åratal. Rent låtmässigt är detta en kollaps av sällan skådad kaliber. Om nu MAYHEM är sådana pionjärer, hur kommer det sig då att de hoppat på trender istället för att skapa dem?

3. Lyriken.

MAYHEM har alltid haft bra texter. Deads poesi är magi sprungen ur mörkret. Maniacs dito tycker jag även de är bra. Aningen obegripliga ibland, men läsvärda och välskrivna. Än idag tycker jag att det bästa med Varglyan avgrund är just lyriken. De började balla ur en smula på ”Grand declaration of war” och texterna på ”Chimera” får mest bara godkänt. Men i det stora hela anser jag att Maniac är en betydligt bättre författare än kraxare. Vilket å andra sidan inte säger ett dyft.

På ”Ordo ad chao” är det Attila som håller i pennan. Jag är inte övertygad. Det finns en del schyssta koncept, men maken till ordbajseri får man leta efter. Det ryktas att till och med Stanne från DARK TRANQUILLITY läste dessa texter, skakade oförstående på huvudet och tog upp ordboken. Fatta allvaret. Här kommer några exempel.

Från ”Psychic horns”:

Worship of deconstructive negative pole
R-complex evolves the vril-force
Nourishment for the non-physical forms
To contact and manifest entities of another world

Flying through the depths of space
Someone’s hand on the wheel
From where the lizard eye
Focuses the infinite line of alienation

Från ”Anti”:

Completing the control of emptiness
Enter the external lights
The conversed tubes to the surface and beyond
Detraction of outer space

Nemesis of genesis

Från: ”Great work of ages”:

Human abilities perish in the acid of sorcery
Their senses turn into rusty strings
Victimized, possessed, superhuman undead

Shattered be the crystal of a lost civilization
Consumed be the human brain

Det var allt, herr ordförande.

Jag kan gå an i evigheter om ”Ordo ad chao” och hur lite jag förstår av den skivan, men vi skiter i det och går vidare för annars blir vi aldrig klara.

esoterixÅret är nu 2014. MAYHEMs nya giv ”Esoteric warfare” står för dörren. Vi har hittills fått höra låten ”Psywar”. Ljudbilden påminner om den från ”Ordo ad chao” och rent musikaliskt lånar den duktigt från THORNS självbetitlade album från 2001. ”Psywar” var inte genomusel, men heller inte något jag jublade över. En kall likgiltighet var det jag kände mest, ja förutom för själva titeln då som naturligtvis är rådålig. Blasphemer har lämnat skutan för längesedan så nu har MAYHEM tagit in en ny låtskrivare, Teloch. Teloch är en norsk arbetsmyra som jobbat med allt från egna projekt som NIDINGR, eller NID-INGER som jag kallar dem, till sessionjobb i allt från 1349 till GORGOROTH. Snubben är skittrevlig, jag gjorde en telefonintervju med honom i samband med att NIDINGR släppte ”Wolf-father” 2010. Han är en kompetent låtskrivare, men inte nödvändigtvis i MAYHEM. Det återstår att se hur ”Esoteric warfare” låter som helhet, men jag är riktigt Stefan Sauk-skeptisk.

Faktum är att jag blev lite paff över att det blev Teloch som fick det otacksamma jobbet att skriva nya MAYHEM-plattan. Jag var övertygad om att det var Morfeus som en gång i tiden skapade stordåd i LIMBONIC ART som skulle skriva den. Grabben var ändå med i MAYHEM från 2008 till 2012 och då han varit inblandad i en av få bra MAYHEM-covers så borde han ju begripa sig på hur man skriver en MAYHEM-slagdänga.

Så blev det inte utan Morfeus valde istället att skaffa utsiktslös frisyr och satsa på nya projektet VIPER SOLFA. När Terrorgoat Dreamchild fick se bandfotot liknande han det med South Park-hjältegruppen ”Coon and friends”.

viper solfa

Åh, så jag skrattade.

Just MAYHEM kan stötas och blötas i evigheter. Med tanke på bandets historia är det klart att det finns ett intresse. Självmord, mord, kyrkbränder, skivbutiken Helvete. Alla myter, alla legender. ”De mysteriis dom Sathanas”. Det bästa för alla parter hade varit att de bytte namn efter Euronymous död. Lite som VREID gjorde när Valfar avled och WINDIR gick i graven. Istället för det valde MAYHEM att tröska på och släppa magplask efter magplask till skiva. Trist, men sant.

Hela det här inlägget hade kunnat bantas ner till ovanstående stycke, men i fallet MAYHEM behöver man lite drygt tjugotusen tecken på sig för att få ur sig frustrationen.

På återseende.

/Hatpastorn

About these ads

22 svar to “Korten på bordet: MAYHEM.”

  1. Själv gav jag upp några timmar efter köptet av Grand declaration of war. Jag har visst inte missat något. Det verkar snarare vara tvärtom faktiskt.

    Väl skrivet.

    • Det var minsann ett riktigt brottarinlägg i Mayhemdebatten. Väl och klokt skrivet.
      Mayhem är faktiskt det band av de stora norska jag lyssnat avgjort minst på. Varför vet jag inte, kanske tröttnade jag på hypen eller så kom jag aldrig riktgt runt hur bra A Blaze in the Northern Sky är och gav upp på resten. Självmål efter självmål senare finns dock Mayhem kvar, om än i mer och mer underliga konstellationer.

  2. Jag ser Mayhem post-Euronymous som ett annat band. Att de behöll bandnamnet var bara smart ur varumärkessynpunkt. Jämför man allt de gör med De Mysteriis så blir man bara besviken. Tycker att de gjort en hel del tveksamma saker, produktionerna inte minst. Men det finns samtidigt mycket jag uppskattar. Tycker att merparten av Chimera är väldigt bra och har börjat lära mig att uppskatta Ordo. Ordo är fulsnygg på något sätt. Tycker av Psywar att döma att nya skivan kan bli intressant. Återstår dock att se om man kan lära sig att uppskatta produktionen eller om den är grisful i stället för fulsnygg.

  3. Wolf Lair’s Abyss är en referens till Death In June’s låt Burn Again.

  4. Surbjörn Says:

    Live in Leipzig då?

  5. Och jag gav upp efter Wolf’s Lair Abyss, som dessutom till skillnad från Mysteriis, samlat damm i åratal. Jag verkar inte heller ha missat något…

    Angående ”skammens år 1999″ är det en frestande tanke att skylla en stor del av eländet på Marilyn Manson och hans ”Mechanical Animals” (även om det kan vara en grov förenkling). Han hann knappt lansera sin nya futuristiska och androgyna look i *urk* MTVs Superrock och Kerrap! förrän hela scenen greps av kollektiv iver att efterapa hela estetiken. Nagash/Lex Icon med glittersmink och håret i uppkäftiga pippilotter i en stor intervju i Natt & Dag (Norges version av Nöjesguiden) våren ’99 har ännu inte utplånats ur mitt minne…

  6. Noi Morti Says:

    Ett äkta mastodontinlägg värdigt sitt namn. Respekt.

  7. Guldinlägg. Nu väntar vi bara på en lika djup analys av Mayhems livespelningar. T.ex undrar jag varför de strävar efter en ljudbild som gör musiken helt omöjlig att lyssna på?

    • erikmodin Says:

      Jag blir som trummis mordslysten när jag lyssnar på exempelvis Live in Marseille. Hellhammers triggade jävla trummor är under all jävla kritik, dels för att samplingarna låter som de kommer från en gammal Casio-synth och dels för att den som mixade skivan uppenbarligen inte gjorde det minsta för att försöka göra dem fetare. Och om man som trummis nödvändigtvis nåste använda sig av triggmickar, så finns det INGA ursäkter för att ha så mjäkigt jävla ljud – speciellt inte om året är 2000.
      Det fanns trummaskiner som lät sjukt bra och maffiga redan 1990, detta i jämförelse med de lyxigare triggmodulerna som fanns redan då och lät ännu bättre.

      • Ja, trummorna är helt klart värst. Jag spelar också trummor och tänker ungefär som du. Nu har jag undvikit deras liveskivor, däremot har jag haft det tveksamma nöjet att beskåda spektaklet live ett antal gånger och det har låtit lika jävla illa precis varje gång! Så om man ska säga något positivt om livespelningen du nämner så är det väl i så fall att den återspeglar livekänslan på ett verklighetstroget sätt. Att det sedan låter skit både i verkligheten och på inspelningen är en annan fråga…

  8. Erik (Void) Says:

    Älskar såna här mastodontinlägg. Har du aldrig funderat på att eventuellt ge ut bloggens fetaste inlägg i någon slags bokform?

    • Det hade varit jävligt kul ska erkännas. Vet dock ej hur stort själva intresset är och exakt hur mycket det kostar att trycka något liknande. Tanken har emellertid slagit mig.

      • Noi Morti Says:

        Print on demand (typ http://www.vulkanmedia.se) kanske kan vara något om man inte vill trassla till det för mycket?

        Jag skulle iaf köpa ett ex utan att tveka :)

      • Tack för länken. Ska kika på detta!

      • Hade det inte varit för att jag är en 24a årig fattigman från Sundsvall som knappt ens får nå cash från Socialen hade jag köpt en bok med allt mästerligt ni skrivit på Hatpastorn.

        Annars så tycker jag att både Chimera och Ordo Ad Chao är mästerligt jävla skäna jämte De Mysteriis Dom Sathanas.
        Och längtas till nästa skiva utan tvekan.

      • Insamling a’la Torture Division! Dollarsen skulle flöda! Wolf of Sundsvall så att säga!

      • Hmmm, väl värt att fundera på. Kalaset lär gå på minst fem papegojor, vilket å andra sidan inte är överdrivet mycket pengar. Måste dock kolla intresset på något vis så man inte sitter där med flera kartonger osäljbara böcker som tar massa plats haha.

  9. Magiskt inlägg. Tack för detta. På klassisk hipstermanér har jag fan lyssnat mestadels på rehersal-versionerna av De Mysteriis på senaste tiden, som Euronymous, Varg och Hellhammer(var det väl?) spelade in. Jävla bra ändå.

  10. Kul att du bloggar och sådär men alla med en halv smaklök kräktes på allt dessa likskändare försökt sig på efter De Mysteriis Dom Sathanas. Det behövs inga tecken alls. Det behövs ingen debatt alls. Det enda som behöva är det albumet på volym 11 och ett förtigande av resten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 291 andra följare

%d bloggers like this: