Från A till Ö med Hatpastorn. Ö som i ÖRÖM.

Posted in Från A till Ö on 21 september, 2014 by hatpastorn

Att släppa musik i limiterad upplaga är något jag är kluven till. Å ena sidan känns det kul att komma över en fin giv som är limiterad till några hundra exemplar. Å andra sidan blir man helt skogstokig när man är lite sen på bollen och skivan är slut och det enda man kan hoppas på är någon Internetauktion eller liknande. Det är helt OK att släppa plattor i små volymer om det finns en god anledning till det. Typ exklusiva paketeringar eller liknande. När artister börjar bete sig som totala rövhål och släpper få exemplar av en vanlig jävla egenproducerad CD för att vara tuffa blir jag bara trött. Samma personer brukar även gnälla över illegal nedladdning. Ja, hade ni orkat masa er ner till Clas Ohlson och köpt några paket med brännbara CD-skivor hade ni kunnat sälja dem istället och kom för fan inte med något snack om att ”det bara är de sanna lirarna som har rätt till skivan” anno 2014. Ni var 3 bast när ”De mysteriis dom Sathanas” släpptes och 90 % av de som köpt eran förbannade platta når garanterat inte upp till era kriterier ändå. Väx upp.

Ungerska ÖRÖM släppte sin debutplatta ”8” i just det, 8 exemplar. Man tar sig för pannan. Skivan blev dock återsläppt i 2 omgångar, men även de var ruskigt limiterade. ”8” är inte världens bästa skiva, men den förtjänar då ett bättre öde än detta. Musikaliskt är det långsam atmosfärisk typ black metal/ambient med mumlande vampyrröst. Liknelser kan dras till filmmusik från gamla italienska skräckrullar. Är man på rätt humör hamnar man i ett hypnotiskt nedstämt sinnestillstånd vid lyssning. Underbart. Är man på fel humör klättrar man på väggarna efter 2 låtar. Jag upptäckte det här bandet när jag bodde i Norge så man har många fina minnen kopplade till plattan och det är förmodligen därför jag tycker att den är lite bättre än vad den egentligen är.

örömJag vet väldigt lite om ÖRÖM då jag aldrig läst någon intervju med dem. Bandnamnet är dock ungerska och betyder ”glädje”. Ironiska bandnamn, tack men nej tack. Omslaget ska föreställa en blomma tror jag men det enda jag ser är en gapande hjälmbeprydd demon som lider av svår hjulbenthet. Jag tackar min olyckliga dödsstjärna att jag aldrig behövt ta ett Rorschachtest, det hade spårat ur.

ÖRÖM rekommenderas till alla som vill ha sig en dos ungersk depression nu när hösten börjar göra sig rejält hemmastadd.

Det var det. Hela alfabetet. Känns lite vemodigt att det är över för det var kul att gå igenom alla dessa band. Finns det intresse så tar jag hemskt gärna en resa till genom alfabetet med er i framtiden. Då lär jag dock dela upp det så att även Heidenhammer och Dr Panzram bidrar med musik så att det blir lite bättre spridning. Tack för alla kommentarer både här och på Facebook, många av inläggen är ju minst sagt öppna för diskussion och det är intressant med olika åsikter. Smaken är ju som sagt delad, däremot blev jag lite paff över att så många verkar dyrka dansk black metal. Även solen har väl sina fläckar antar jag.

På återseende.

/Hatpastorn

Från A till Ö med Hatpastorn. Ä som i ÄÄNIPORTTI.

Posted in Från A till Ö on 20 september, 2014 by hatpastorn

I likhet med bokstaven ”Å” kryllar det inte av band på ”Ä”. Jag var tvungen att bege mig till vårt kära grannland Finland för att hitta något för i min skivsamling fanns det då inget att finna. Enligt den finska grundlagen måste alla invånare vara involverade i minst 7 svartmetallband, men tydligen finns det någon klausul för bokstaven ”Ä” för där kammade jag noll. Mycket märkligt.

ÄÄNIPORTTI spelar någon sorts form av tunggung med piano och finsk sång. 7 demos och en EP har det blivit sedan starten 2002. Jag klev på EP:n på en gång då jag är lätt bakfull och har ingen större lust att hamra mig igenom demo efter demo med dylik musik. Helt värdelöst var det inte, däremot bär jag varken keps, har pösiga byxor eller gillar att ta så kallade ”selfies” på gymmet. Gillar man sådant är ÄÄNIPORTTI för dig. Jag ska emellertid erkänna att sången är ganska bra, ja inte den riktiga sången naturligtvis utan själva skrikandet. Finska är ju ett kvalitetsspråk när det kommer till skrik och panik. Varför ÄÄNIPORTTI sjunger ordet ”boulevard” om och om igen i refrängen är ett mysterium. Mina finsktalande vänner kanske kan hjälpa mig här.

Jag har aldrig sett de här lirarna live men för mitt inre öga ser jag hur basisten rör sig på scenen och jag gillar inte vad jag ser. Varför måste alla basister som spelar dylik musik ha basen norr om bröstvårtorna? Varför måste de ha keps? Varför måste de ha tumring? Varför måste de ha tribaltatueringar? Varför måste de forma läpparna som en anknäbb när de rör sig spastiskt i takt med musiken? Varför måste de bära gräsliga Affliction-tröjor? Varför måste de tycka att innebandy är en sport? Varför anser de att Pearl Harbour är världens bästa film? Varför måste de spela Call Of Duty? Varför måste de ha schackrutiga svångremmar? Varför måste de köra en bakhjulsdriven BMW? Varför måste de ljuga för sig själva när de säger att de gillar DILLINGER ESCAPE PLAN? Varför är ”Snabba cash” den enda boken de läst? Varför kan de inte äta sin kvarg utan att bete sig som en jävla idiot? Varför kan de inte stava till ”trombocytaggregation”? Varför tycker de att Björn Rosenström är roligare än ONKEL KÅNKEL? Varför använder de mer hårprodukter än sin sambo? Varför när de en dröm om att få vara med i Paradise Hotel? Varför förstår de inte storheten i BURZUM? Varför ser de ut som ett frågetecken när man pratar om MST3K? Varför köper de urtvättade IRON MAIDEN-tröjor på Carlings när de aldrig hört IRON MAIDEN?

Alla fördomar bygger på 100 % sanning. Nu ska jag gå ut i skogen, skära mig i armarna, hylla döden och vädra mina tvivelaktiga politiska åsikter. Imorgon avslutar vi den här resan.

På återseende.

/Hatpastorn

Från A till Ö med Hatpastorn. Å som i Bandfotokatastrofer del 23.

Posted in Bandfotokatastrofer., Från A till Ö on 12 september, 2014 by hatpastorn

Såvitt jag vet har jag aldrig hört ett svartmetallband vars namn börjar på bokstaven ”Å”. Det finns garanterat något MySpace-band vid namn ÅRSTIDSDEPRESSION eller liknande, inget jag hört dock. Nog för att jag vet exakt hur det bandet låter oavsett om de finns eller ej och de är skitdåliga. Om jag inte är ute och cyklar finns det inget band vid namn ÅNGEST. Med tanke på hur mycket dumheter man sett och hört när det kommer till DSBM är det ett mirakel att ingen nypt det namnet. Folk var väl kanske upptagna med att döpa sig till ÖMHETEN eller GLÄDJEKÄLLOR istället. Förvåningen upphör aldrig. Från Frankrike har vi LIVETS ÅNGEST, de är inte sådär superbra, logotypen deras är emellertid smått genialisk.

Hur gör vi då?

Jag tänker så det knakar men det enda jag kan fokusera på är den hyfsat porrigt döpta limpan ”Åååååh så grovt och gott!”. Minns ni den? Sökte på surnätet efter en bild på förpackningen men kammade noll. Hur fan kan det komma sig att ingen tog ett fotografi och lade upp på Internet? En så festligt döpt produkt hittar man ju inte varje dag. Kulturskymning. På tal om döda bröd finns det ett polskt band vid namn DEAD BREAD. Det sjuka är att de inte är så tokiga. Själlöst, men kompetent.

Frågan är om jag överhuvudtaget hört ett band, oavsett genre, som börjar på denna bokstav.

Då får vi hitta på något helt annat.

Häromveckan ramlade jag över ett amerikanskt band vid namn Eikþyrnir. Varför skriver jag inte bandnamnet i versaler som jag brukar göra? Ja, det hänger ihop med den oroväckande trenden bland band att använda lattjolajbanbokstäver. Det finns garanterat någon funktion i något ordbehandlingsprogram som kan förvandla små bokstäver till stora. Orkar jag lägga tid på det när jag istället kan göra något vettigare typ råna pensionärer eller se Sökarna 2? Svar nej.

eid

Längst till vänster har vi en smågrinig tjej som lite avslappnat håller i en tvärflöjt. Filmcitatet ”One time, at band camp …” dånar i min skalle. Att bandet valt att ta ett foto vid ett riktigt surhål mitt ute i ingenstans var säkert en bra idé på papperet, men man ser ju hur less de är. Gymnastikskorna är dyblöta, jackan lämnades hemma för att de ”skulle ju bara gå en liten bit” och humöret är allmänt uselt. Tvärflöjtsflickan har även en pinne i brasan. Tittar man noga kan man dessutom se kvarlevorna av Atreyus häst i bakgrunden. Just det, jänkarna tog detta foto vid sorgens träsk. Tar ni inte den referensen är det ni som omedelbart hyr Den Oändliga Historien, dyrkar döden och håller käften. Den filmen är förövrigt mer black metal än all musik som släppts efter 1995. Sist jag såg den rullen var i en turnébuss runt 2002. Stämningen var gemytlig. Sedan valde Mårten från SINS OF OMISSION att panga in en 4-timmars tysk porrfilm med kroppsvätskan kiss i huvudrollen i VHS-spelaren. Stämningen sjönk.

Kolla in bakfyllan på filur nummer två. Jösses alltså. Tusenmilablicken, den askgråa hyn och den dåliga hårdagen talar sitt tydliga språk. Han valde att släpa med sig sin gitarr ut i spenaten. Axelbandet glömdes i replokalen. Vad göra? Jo, genom att ta ett rejält punggrepp på sin gitarr och stirra ut i den inre svarta tomheten befinner han sig nu i en helt annan dimension. En dimension av hat, antipati och död. Jag gillar honom. Varför han måste stå i en position som mest påminner om någon sorts form av sydländsk dans är ännu oklart.

Jag trodde först att pagepojken skurit upp hela torson innan jag insåg att han bara smutsat ner sig lite. Det var ju synd. I övrigt finns det inte mycket att säga. Torson är bar, hyn blek. Fortsätter han att spela hårdrock finns det en hundraprocentig chans att han vid 25 års ålder plötsligt upptäcker att hans kropp blivit ett fördömt tempel. Däremot har han kanske fått skäggväxt då vilket är naturens sätt att dölja lönnfethet på. Naturens inneboende visdom. Vackert. Jag tror jag rimmade någonstans. Hatets poet.

Nedanför honom … Minns ni seriefiguren Mjuktagg i Bamse? Jag tror han hette så i alla fall. Det var en misantropisk igelkott som bokstavligen hade alla taggar utåt, vägrade ta hjälp av andra och blev slutligen så spänd att alla som kom honom nära blev stuckna av hans taggar. Av en slump träffade han en igelkottstjej som han naturligtvis blev kär i men eftersom han var så satans vrång så stack hon sig på hans taggar varpå hela upplägget gick åt helvete. Det slutar med att igelkotten sitter ensam i sin jordkula och gråter så hårt att hans taggar mjuknar och han blir Mjuktagg. Efter det så styr det till sig och alla blir lyckliga. Hade Ivan Brunetti skrivit den historien hade igelkotten skurit upp handlederna istället. Vart jag vill komma är att flanellpojken som står på huk ser ut som en tecknad igelkott. Ja, om man lägger till en kniv och en vansinnig blick förstås. Något har brustit i honom. Något som bara kan lagas med kall omotiverad blodspillan.

Rakt ovanför flanellkotten står ännu en bandmedlem som ser helt miserabel ut. Vad har hänt med de här fina ungdomarna? Att se arg och farlig ut på foton är industristandard inom de hårdare musikgenrerna. Dessa musikanter ser helt bedrövade ut. Påminner om det ansiktsuttryck jag fick när jag och Heidenhammer började kvällen med att kolla igenom gamla musikvideos från Nuclear Blast med CREMATORY, PYOGENESIS och THERION för att sedan avsluta aftonen med att beta av tidigare nämnda Sökarna 2. Om vi återgår till detta fotografi så ser vi att håret är i oordning, ansiktet är smutsigt och tröjans ärmar är upprullade med sådan frenesi att det ser ut som att han har 2 brittiska blodkorvar fasttejpade på armarna. Blicken? Ja, där finner vi självklart ingen livsglädje.

Indiepopkillen med glasögon och Legofrisyr är den som ser gladast ut. Förstår ni vidden av den kollektiva brakdepression Eikþyrnir drabbats av? Något fruktansvärt har hänt och här står ynglingarna och fryser arslet av sig i den gråkalla skymningen. Jag vill veta mer.

Gottjejen med lugg, spexiga strumpbyxor och fiol har även hon en tusenmilablick av rang. När jag sveper med blicken över bilden kan man raskt konstatera att Gud, han finns inte här.

Gissa om man blev nyfiken på hur det här bandet egentligen låter. En snabb sökning på Youtube resulterade i att jag hittade ett dark ambient-spår med ett annat band med samma namn. Vid första genomlyssningen var jag fullkomligt övertygad om att jag skrivit den här låten själv vilket innebär att det är den absolut bästa jag hört i hela mitt liv. Undrar om man inte ska rota fram synten och skapa lite ljuv musik. Jag har ju ändå fripass idag och då jag inte har något bättre för mig kan man ju dra in en dark ambient-platta. Bandnamn? Ja, det måste ju vara något dark germanic heathenism-doftande då den trenden inte dött ut än. RATATOSKIAN CHANTS OVER THE ROTTEN CARCASS OF VAFTHRUTHNIR får duga. Kort och bra. Albumtitel? Äh, det är väl lika bra att man får användning av titeln “Zu Wotan ein tempfel” en gång för alla.

Nu hittade jag ju inget med amerikanarna på Youtube. Däremot hade de en Bandcamp-sida där hela plattan ligger uppe.

https://eikthyrnir.bandcamp.com/releases

Det lät inte riktigt som jag trodde att det skulle göra. Ambitionsnivån var ju skyhög, det ska erkännas. Hyfsat spelat, galet rörigt.

På återseende.

/Hatpastorn

Från A till Ö med Hatpastorn. Z som i ZYKLON.

Posted in Från A till Ö on 29 augusti, 2014 by hatpastorn

Det är dags att öppna de ruttnande såren och bege sig tillbaka till millennieskiftet där de musikaliska besvikelserna stod som spön i backen. Först spolar vi tillbaka till 1995. Året då utsökta Malicious Records släppte ZYKLON-Bs klassiska ”Blood must be shed”. Jag älskar den skivan. Den må vara knappt 11 minuter lång, men jösses vad grabbarna får sagt mycket under den tiden. Som norskt all-starprojekt betraktad är den dessutom unik på så sätt att den är bra på riktigt. En klassiker. Ett monument.

Vi närmar oss millennieskiftet. EMPEROR har ballat ur totalt. Plötsligt får man höra att Samoth dragit igång ZYKLON-B igen. Magen knöt sig av förväntning och man började svettas ymnigt. Var detta verkligen sant? Fanns det hopp? Det första orosmolnet kom när Samoth bantade ner bandnamnet till bara ZYKLON. Ordet ”fegt” var det första jag kom att tänka på. Det andra orosmolnet kom när jag fick veta vilka medlemmarna var. Frost spelade inte längre trummor utan det var arbetshästen Trym som fick jobbet. Inget ont om Trym, snubben är talangfull, men det känns som att han inte tycker det är kul att spela trummor. Speciellt live är det något som saknas. Min absoluta favoritvokalist Aldrahn var petad. Istället tog de in Daemon från LIMBONIC ART som gästvokalist. Han fick alltså inte ens en fast plats. Daemon är grym, men han är ingen Aldrahn. Ihsahn var även han petad. Syntarna skulle nu skötas av Akkerhaugen, karlsloken som drev Akkerhaugen Lydstudio. En studio jag alltid har avskytt, särskilt trumproduktionerna. Samoth var inte längre ensam gitarrist och basist utan nu var även Destructhor från MYRKSKOG med i matchen. Återigen en duktig musiker, men ingen man förknippar med det hatfyllda rens som är ”Blood must be shed”. Sist men inte minst fick Faust vara med på ett hörn som textförfattare. Ett kul grepp men texterna på debuten är svårslagna. Blanda citat från seriemördare med några påhittade nyckelfraser och succén är given

Det fanns fortfarande hopp. Visst, alla medlemmar förutom Samoth var utbytta men det kunde fortfarande bli bra.

Då fick jag se skivomslaget.

zyklonNi kanske tycker att jag tjatar och överdriver om hur mycket elände filmen The Matrix ställde till det för den norska svartmetallscenen. ZYKLONs ”World ov worms” är ett brakexempel. Vi börjar med omslaget som är en The Matrix-grön Photoshopspya av värsta sort. Mitt i smeten finner vi en utmärglad Trym med Keanu Reeves-frisyr till hälften nedsänkt i ett hål till bredden fylld med metmask. Bläddrar man vidare i bookleten dränks man i suspekta fotomanipulationer, dystopiska framtidsvisioner och diverse trötta citat av George Orwell och Nietzsche. I intervjuer slog Samoth, eller Zamoth som han numera kallade sig, på stora trumman över Fausts fantastiskt genomtänkta och genomarbetade lyrik . Jag gillade aldrig texterna och jag litar aldrig på band som har en brasklapp under varje text som förklarar vad de handlar om. Vad var det för fel på det gamla textkonceptet? ”War – Death to pigs!” En sådan strof behöver ingen närmare förklaring liksom. Jämför den med följande stycke tagen från låten ”Zycloned”:

Stereogothic void – predestination of being.
Psychothronic schizoid – conditioning the future.
Past without content – life without meaning
The New World Inc. executes standardization
In a futuristic framework of sterility.
Why is everything so constant?
Why doesn’t things change?
You’ll never be alone again.

Kan någon förklara för mig vad en ”stereogotisk tomhet” är?

Ska jag vara rättvis så förstår jag om band vill utvecklas och testa något nytt. Det är helt OK så länge det … Äh, det är galet sällan det blir bra. Ge mig 5 bra exempel på band som var råbra redan från starten men gjorde musikaliska och konceptuella lappkast som gjorde att de blev ännu bättre och ni vinner ett fint pris.

På baksidan av skivan står Zamoth, Trym och Destructhor i skinnrockar och snabba solglasögon. Trym riktar en pistol mot betraktaren.

zyklonpang

Skjut mig.

Innan jag fick skivan i min ägo laddade man ner ett smakprov från skivbolaget. ”Hammer revelation”. De sista solstrålarna täcktes bryskt av det slutgiltiga orosmolnet. Vad som ljöd ur högtalarna var ettrig norsk nydöds med ett helvetiskt irriterande trumljud. Folk som inte ens gillade svartmetall började hylla detta. Samma sak hände med EMPERORs ”IX Equilibrium”. Människor som skydde black metal som pesten började plötsligt tala sig varma om produktioner, musikalitet och genomtänkta koncept. Det var många månader som jag både somnade och vaknade till ljudet av mina egna skrik.

När jag väl fick hem ”World ov worms”, alla som skriver ”ov” istället för ”of” bör för övrigt arkebuseras, gav jag den en ärlig chans. Tro mig, jag har gett skivan många chanser de senaste 13 åren. Den är verkligen inte för mig. Jag kan förstå att folk tycker att detta är skitbra, men personligen dör jag av tråkslag. Det finns ingen desperation, ingen glöd, ingen passion, inget äkta hat. Att försöka minnas något är omöjligt då allt bara är en grön röra av moderna dödsriff och smattrande övertriggade trummor. Man kan lika gärna lyssna på sportdödsande band som kallar sig typ CEREBRAL MALIGNANCY. Ni vet de där överkomplicerade death metal-gängen som spelar på Obscene Extreme och har keps, shorts, kort hår och glasögon. Något jag förstår mig lika lite på som teknisk fysik.

Detta hade inte gjort lika ont om Samoth döpt bandet till något helt annat. Att döpa projektet till ZYKLON gjorde att man fick helt fel inställning från start. Det finns förresten några riff från ”Blood must be shed” med på ”World ov worms”. Istället för att kännas som en kul tribut till fornstora dagar gör det mig bara bedrövad.

Jag har förresten glömt att tala om de ”industriella inslagen” på plattan. Ni vet de där partierna som ska få det att låta modernt och spännande. Gissa om dessa har åldrats med samma välbehag som en obehandlad svampinfektion. Garm sjunger dessutom en skvätt på plattan och det är skönt för öronen. Tyvärr blir han diskvalificerad eftersom han döpte om sig till Trickster G Rex.

Millennieskiftet var en mörk tid. Folk trodde att vi var i framtiden. Det var vi inte. Vi var i en era där tribaltatueringar var det hetaste man kunde gadda på armen. En era där förnedrings-TV började blomma. En era där gamla bra band gjorde sig jävligt märkvärdiga.

Tiden er en stenlagt grav

zyklonpang

Pang.

På återseende.

/Hatpastorn

Från A till Ö med Hatpastorn. Y som i YGGTYRHYRKKH HIN DYSTRE.

Posted in Från A till Ö on 24 augusti, 2014 by hatpastorn

Det är dags att kavla upp ärmarna och skrubba rent skittunnan. Ni vet alla vad jag anser om den danska svartmetallscenen. Den är gräslig. Fullkomligt vedervärdig. Avgrundslik.

Ja men, ANGANTYR rockar ju fett!

Avbryt.

Kom igen, ILLNATH var riktigt bra.

Nej.

DENIAL OF GOD …

Åh, söte Jesus.

OK då, dansk black metal kanske inte är bäst, men den danska dödsen går ju i bräschen. PANZERCHRIST, ILLDISPOSED och KONKHRA tillhör eliten liksom. Sedan har vi VOLBEAT …

Kommer du ens från planeten Jorden?

King Diamond är ju dansk och honom dyrkar du ju.

Det där är fult spel och det vet du.

YGGTYRHYRKKH HIN DYSTRE representerar allt som är fel med den danska black metal-scenen. Det är precis som att de inte vet hur man ska göra. Lite som svensk reggae. Det låter typ rätt och de använder de flesta attributen men i hjärtat känner man att något är fasansfullt fel. En stigande känsla av skräck, hat och missmod som inte upphör förrän man avbryter musiken och super sig redlös för att glömma. Det är dansk black metal det. Och svensk reggae för den delen. Vid närmare eftertanke kommer i stort sett all svensk reggae från Malmö. Malmö ligger oroväckande nära Danmark. Slump? Knappast.

Ett av mina första möten, ”a dangerous meeting” om ni tar den rödvita referensen, med dansk svartmetall skedde runt 1997 när jag fick höra DEMON REALMs debutdemo ”Burning the angel wings”. Den …

Nä, jag klarar inte av att prata om den. Lång historia kort, den är rådålig. Alltså totalt fruktansvärd.

Måste vi ta YGGTYRHYRKKH HIN DYSTRE idag? Kan jag inte få hacka på finska YEARNING eller göra mig lustig över bandnamnet YETNA APMASKEMA? Kastar man om bokstäverna i det namnet får man bland annat KENYA SAMMETAPA. Det tycker jag är kul. Kastar man om bokstäverna i YGGTYRHYRKKH HIN DYSTRE får man … ja du, jag gav upp efter GRYNIG KYSKHET. Dansk black metal är så usel att man inte ens kan få ihop ett festligt anagram.

yggtor

YGGTYRHYRKKH HIN DYSTRE bildades 1993 av ”multiinstrumentalisten” Nikolaj Hansen som för övrigt vann första pris i tävlingen ”Världens största Tors-hammare”. Jag gillar enmansband. Inte det här bandet dock utan rent generellt. 1996 släpptes demon ”Hævnfejde” och det var bara tack vare det fullständigt sinnessjuka namnet folk lade detta på minnet. Recensionerna var inte precis lysande.

ygg

”Hævnfejde”, uttalas ”Häääääooouuuuvuuuunfääääeeeeeeeejdääääuuueeeeeee”, innehöll 4 låtar. ”Storhed”, ”Val”, ”Ode” och ”Hævnfejde”. Samtliga totalt värdelösa. Musikaliskt låter det som att Nikolaj slumpar fram riffen allteftersom och sånginsatserna påminner mig om planlöst kacklande som spelas upp baklänges. Trumspelet hade kunnat kallas nihilistiskt, men eftersom bandet härstammar från landet med talfel är det mest bara fånigt. Alla som någonsin haft mage att hacka på den klassiska NAUTHIS-demon kommer att ta tillbaka allt efter att ha hört ”Hævnfejde”. Tro mig.

Jag har ett oheligt tålamod när det kommer till sunkig svartmetall. ”Hævnfejde” gör att jag klättrar på väggarna och utvecklar bokstavskombinationer ingen trodde fanns. Lyssna på olåten ”Val” från pärm till pärm. Detta är en utmaning. Efter 5-6 minuter trodde jag på fullaste allvar att jag tappat förståndet. När mardrömmen tog slut efter 9 minuter var jag helt knäckt. Jag hade tidigare hört max 1 minut YGGTYRHYRKKH HIN DYSTRE om året men lagom till detta inlägg blåste jag igenom hela demon från pärm till pärm. Vad har det blivit av mitt liv? Nästan 30 minuter YGGTYRHYRKKH HIN DYSTRE.

Förstår ni ens vidden av detta?

Det här är dansk black metal i sin absolut renaste form. Ibland kan man få för sig att den danska scenen inte är så tokig och att man bara överdriver. Det gör man inte. Den är sämst. Det är något vi aldrig får glömma. Vad är det för värld vi egentligen lever i när XURTHUREST är en skapelse av min morbida fantasi medan YGGTYRHYRKKH HIN DYSTRE finns på riktigt?

Rekommendationer? Ja, vill ni visa er på styva linan så kör den här kassetten från början till slut. Klarar ni av det är ni redo för allt.

På återseende.

/Hatpastorn

Från A till Ö med Hatpastorn. X som i XURTHUREST.

Posted in Från A till Ö on 23 augusti, 2014 by hatpastorn

Med tanke på hur käck bokstaven ”X” är borde det finnas fler band på det skrivtecknet. Rättelse, det borde finnas fler bra band på den bokstaven.

XASTHURs första platta ”Nocturnal poisoning” är inte så tokig, det ska erkännas, sedan valde han att släppa en miljard skivor och jag tappade sugen. Snubbens nya projekt NOCTURNAL POISONING lät dock ganska lovande. Om man gillar akustiska gitarrer och konstig stämning förstås. XYTRAS-skivan har jag inte hört på över ett decennium och vad jag vill minnas var den väl ganska meningslös. Visst, SAMAELs ”Passage” är ett fint alster, men behovet att släppa en instrumental version av den är inte helt berättigad. Sedan har vi XYSMA. Det bandet sket jag fullständigt i. De släppte ett album vid namn ”Mono” som var inspelad i just mono. Det är i alla fall vad minnet säger mig. Spanska XHARATHORN hade några festliga låttitlar på EP:n ”Immemorial Atlantic veneration”. I övrigt var det mest desperat svartmetall med högt mixad sång.

Som sagt, bokstaven ”X” behöver en upprättelse.

xurthurestIdag ska vi prata om XURTHUREST ifrån världsmetropolen Hammerdal. Såvitt jag vet blev det bara en demo, ”Infernal conjunction of 12 malignant stars” från 1996. Trist då den demokassetten är något av det finaste detta land producerat. I texthäftet som medföljer kassetten kan vi läsa att XURTHUREST bestod av 3 medlemmar. Pestfiend på bas, Nar-Mataru på slagverk och Thurizas på gitarr, akustisk gitarr, synt, och sång. Jag anar att Thurizas var ledaren i bandet då han enligt häftet även skrev all musik och alla texter. Det är även bara han som fick ha en tacklista. En lista där han tackar alla demoner jag känner till och lite lustigt nog Pizzeria Blå Huset i Hammerdal. Inga andra band tackas. Stenhårt. Tyvärr finns det inga bilder på grabbarna, men för mitt inre öga ser jag att de såg lika råa ut som medlemmarna i polska FULLMOON. Verkligheten var garanterat helt annorlunda. Det skiter vi i. Omslaget är kanske ingen höjdare, vi har sett detta tidigare. Den har dock en viss charm.

Demon innehåller 5 låtar varav den första är ett obligatoriskt intro. Vi kan ju ta en promenad längs minnenas allé och gå igenom samtliga. Jag antar att de flesta lyssnat sig hyfsat less på denna kassett, men för er nytillkomna lyssnare kan det vara bra med en guide.

”Ode to the churning seas of Leviathan (Intro)”.

Tung titel. Först hör vi vågskvalp och susande vind. Inte direkt rafflande. Sedan händer något. Thurizas plockar fram den akustiska gitarren och gnider fram något av det vackraste och mest stämningsfulla jag hört. Det låter inte direkt folkmusikinfluerat utan mer något som hade passat i en italiensk skräckis från 70-talet, fast ändå inte. Det är svårt att förklara då jag faktiskt inte hört något liknande. Min kassett som hängt med i snart 18 år är duktigt svajig under introt då detta spelades på repeat i ungdomen. Konstigt att inte något annat band stulit detta rakt av. I slutet av det akustiska partiet förkunnar en omyndig stämma att undergången är nära. Dessvärre är övergången till nästa låt inte så smidig då bandet snålade in rejält när de inte tryckte guldet på nya kassetter utan spelade över gamla använda. På min version tror jag det är Annie Lennox som börjar yla mellan första och andra låten. Jag har hört rapporter om andra tvivelaktiga artister som spelats över och enligt en ganska kul intervju i Dismal Remembrance Mag berodde detta på att Thurizas helt sonika stal sin systers kassettsamling för att spela över sin egen demo på. Genialiskt.

”The seven faceless watchers”.

Nu drar det igång på riktigt! ”The seven faceless watchers” är lite av en stänkare, trots sina 7 minuter. Rent musikaliskt kan man dra paralleller till EMPEROR och SORHIN. EMPEROR för ljudbilden, syntanvändandet och sånginsatserna de hade på replokalsversionen av magiska ”Moon over Kara-shehr” och SORHIN för det melodiska gitarrarbetet. Det som slår mig nu idag är hur förbannat märkligt det är att medlemmarna inte fortsatte i andra band. Med tanke på hur pass unga de var är det galet hög nivå på musicerandet. Visst, Nar-Matarus trumspel blir lite desperat, särskilt under de evighetslånga mangelpartierna, men det är bara charmigt. Hårt slår han i alla fall. Ända in i kaklet. Pestfiends bas då? Ja, den som kan urskilja basen vinner ett fint pris. Detta är en ruggigt bra låt.

”His fists are mountains”.

Denna bit är en långsammare och mer suggestiv historia. Vissa säger att den doftar en hel del BURZUM runt ”Hvis lyset tar oss” och de personerna har naturligtvis helt rätt. Skillnaden är att XURTHUREST använder betydligt fler riff och stundtals blir man nästan förbannad över att de bara kör vissa vändor ett par gånger då de utan tvivel hade kunnat mala på i evigheter. I slutet på denna dänga väljer Thurizas att sjunga på riktigt och det går sådär. Det är inte MISCREANT-kör-en-cover-på-METALLICAs-Fade-to-black-uselt, men det är inte långt borta. Sångmelodin är emellertid rena guldet så bara man har tålamodet så överlever man. I samma intervju i Dismal Remembrance Mag hävdar Thurizas att det inte var han som sjöng utan basisten Pestfiend. Vi vet alla att det var en svart stinkande lögn. Vem vet, det var kanske därför bandet splittrades? Jag träffade Pestfiend som hastigast för en herrans massa år sedan och med tanke på att han är ungefär 2 huvuden längre än Thurizas så fick nog den sistnämnda rejält på nöten efter att den intervjun släpptes.

”Crushing the pillars of creation”.

Åh, vilken djävulsk kanonlåt! Det är väl kanske överdrivet att kalla en låt som klockar på 12 minuter för en hit, men detta är smått fantastiskt. Att grabbarna lyssnade sig fördärvade på tidiga EMPEROR är ingen hemlighet, men ska sanningen fram låter det här ändå ganska eget. Jag antar att det är det tidstypiskt svenska gitarrarbetet som gör susen. Trist att det inte står vart de spelade in den här demon. Det låter rehearsal, men med tanke på att det är så många pålägg så måste de spelat in det här i någon sorts form av studio. Jag försökte pressa Pestfiend på information gällande detta men han hade ingen lust alls att prata om det då det tydligen skar sig rejält mellan medlemmarna. Trist. Nar-Mataru gör för övrigt en trumrullning på denna låt som inte liknar något jag hört tidigare. Jag ser framför mig hur han tar på sig en dykarhjälm och kastar sig handlöst in i trummorna med huvudet före. Det absolut sjukaste är att han sätter ettan. Antingen var det jordens lyckträff eller så var han världens mest tekniska trummis. Jag väljer att tro på det sistnämnda även om det med största sannolikhet var ren tur att det gick som det gick. Att rullningen dessutom är nästan 17 sekunder lång och att han bara har 2 pukor gör detta inte mindre underhållande.

”The cold radiance of dead stars is the aura of Satan”.

Tänk er ABIGOR runt monumentala “Opus IV” fast lite mera ungdomlig naivitet. Exakt så låter ”The cold radiance of dead stars is the aura of Satan”. Titeln … ja, ni ser ju själva storheten i den.

Det är märkligt att det inte blev mer snack om XURTHUREST. Att demokassetten var limiterad i typ 50 exemplar och att de bara var med i ett fanzine vad jag vet gör naturligtvis sitt till. Men ändå.

Det kan ju också bero på att jag hittat på hela bandet då jag inte hade något bättre för mig. Hellre en bra lögn än en tråkig sanning som det brukar heta i svartmetallkretsar. ”X” är en så jävla bra bokstav och att det knappt finns något vettigt band på ”X” gör mig folkilsk. Jag önskar att XURTHUREST fanns på riktigt. De behövs.

På återseende.

/Hatpastorn

Från A till Ö med Hatpastorn. W som i WILLOW WISP.

Posted in Från A till Ö on 16 augusti, 2014 by hatpastorn

Minns ni när jag orerade om franska IMPERIALs uselhet? Det finns faktiskt ett band till som gjort mig lika förbannad när jag lyssnat på en samlingsskiva.

Amerikanska WILLOW WISP.

Runt 1999 fick man med en samlingsskiva från Full Moon Productions när man prenumererade på Close-Up. Full Moon var ett bolag som kunde få till det ibland, men jösses vad mycket dynga de släppt. Efter att ha genomlidit både det ena och det andra var det dags för WILLOW WISP att stöka till det. Jag lyssnade någon minut och sedan satt jag och fullkomligen kokade av ilska. Det är inte förrän idag som jag lyssnat igenom hela låten. Ilskan är intakt.

willllDet olustiga med WILLOW WISP är att jag sett deras skiva ”Delusion of grandeur: A gathering of heretics” på tok för många gånger i diverse REA-backar för att jag ska känna mig bekväm. Rätt var det är kommer man ju att köpa den. Jag håller tummarna att REA-backarnas konung, Heidenhammer, tar sitt samhällsansvar och köper mardrömmen. Undrar om han inte redan har den? Nu blev jag faktiskt lite osäker.

Skit samma.

Det går i alla fall inte att missa skivan. Omslaget är nämligen en makalös triumf när det kommer till Photoshopspyor och den där lensflare-effekten måste dö. Full Moon var emellertid duktigt imponerade av bedrövelsen då de fanns annonser lite varstans. Där fick man även se hur bandet såg ut.

Minns ni hur jävliga de där romantiska goth/black metal-banden såg ut? Kråsskjortor, lackbyxor, svart nagellack, läppstift, vidriga bijouterier och allt annat som får en vilja begå folkmord. Jag både tackar och hatar Internet för att jag inte hittar några högupplösta foton på dem. Detta får duga som exempel:

willow wisp

Längst till vänster har vi en livrädd asiat med en söt liten lock som tar en så kallad ”selfie”. Oklart om det får kallas ”selfie” när flera personer är med på bilden dock. Dagen till ära har tingesten valt att ha på sig sin mest utvecklingsstörda damjacka. Jag vet inte om det är en vit tröja eller om det är hans hud som syns under den. Kontentan är att han gör mig illamående.

Bakom honom sticker en idiot fram huvudet och ger oss en blick som osökt får mig att tänka på ordet ”ledsyn”. Snubbens kroppsform trotsar all logik. Visst, han kanske står i en konstig ställning men avståndet från byxlinningen till hans huvud är lika långt som hans ansikte.

Näst på tur, Mr WILLOW WISP. Utan att ha träffat snubben vet jag precis hur han är. Vi har alla träffat på typen. En självupptagen fåntratt med kasst självförtroende som överkompenserar genom att bete sig som en fullkomlig storidiot. En person som kallar sig antingen ”konstnärssjäl”, ”nattens poet” eller ”vampyrprins”. Han ser sig själv som en världsvan övermänniska och ser ner på andra människors dumhet trots att han själv är lika allmänbildad som en Opel Kadett. Överdoserar ständigt på Lord Byron, billigt rödvin och filmen The Crow. Genom att bara se på honom kan jag även räkna ut att han tillhör den typen av människor som flyttar till Berlin för att ”hitta sig själv” och skriva en generationsroman. Det blir dock ingen bok utan bara några svängar på stadens gothklubbar och sedan hemfärd när socialbidragspapperen måste in. Väl hemma nämns inget av detta utan han skyller hemkomsten på att alla var så ytliga och att han istället ska flytta till Paris för att bosätta sig i katakomberna med ”sina sanna vänner”. Bekantskapskretsen suckar i smyg. Ständigt pank, kompenserar sin knappa längd med gigantiska gothpjäxor och en mästare på att ragga på communities där aset går under namn som ”Lestat666”, ”Prince Of Oblivion” eller varför inte ”The-darkness-is-deep-and-so-am-I-and-so-are-my-wounds-of-bitterness-that-never-heals”. På hans profil har han klistrat in mörk felstavad poesi som han stulit på nätet och han säger absolut inte emot när någon frågar honom om det är han som skrivit det. ”Tja, det här var ju bara något jag snodde ihop när jag under midnattsmånen satt på en kyrkogård, men i mars ska jag flytta till Berlin för att skriva en generationsroman”. Försökte en gång att snickra ihop en kista som han skulle sova i men det resulterade i en Alfons Åberg-helikopter av rang och det blev minst sagt dålig stämning när hans föräldrar vaknade av ett monumentalt brak och hittade sin nakna människospillra till son i en hög av pulveriserade masonitskivor. Morsan blev extra sur då det blev ett fult jack i linoleummattan. Pappan knöt mest näven i fickan och tänkte på sekvensen i Ronja Rövardotter när pappa Ronja vrålar ”jag har inget barn”.

Mamman: Men Frans, vad har du nu ställt till med och när ska du egentligen skaffa ett jobb?

Sonen: Meen åååååh morsan, du vet ju att Frans bara är mitt människonamn. Egentligen heter jag ju Prins Lestat Mandragora Dragonfang Noctiluca Gravepride. Dessutom får jag inte de jobb jag vill ha. Vi har ju gått igenom det här, får jag inte jobb som begravningsentreprenör så skiter jag i det. Har ni förresten glömt att jag ska flytta till Berlin och skriva en generationsroman plus att det börjar lossna rejält för bandet. När det händer kommer ni …

Fadern: Frans, nu är det du som håller käften och tar på dig kläder. Vi kan inte ha det såhär längre. Du är fan över trettio år gammal och det är dags att du börjar ta lite jävla ansvar! Om du inte har ett jobb inom en månad åker du ut!

Sonen: Leviferum nagalash furfur, demoniaem vampyriae confendium …

Fadern: Vad håller du på med?

Sonen: Jag kastar en nekromantisk besvärjelse och du kommer att ångra den här dagen så länge du lever.

Fadern: Ut. Nu.

Mamman: Men Lennart, vi kan ju inte bara kasta ut han på gatan. Enligt väderleksrapporten kommer det kanske att snöa inatt.

Fadern: Det skiter jag i. Det här skulle vi gjort för längesedan Margareta. Grabben har fått sina chanser, han åker ut nu på en gång och därmed basta. Titta förresten vad han gjort med virket som jag skulle bygga ett skateboardhopp av. Lillan kommer att bli så besviken.

Lillasyster. Vad skriker ni om? Jag kan inte sova … Frasse! Varför ligger du naken på golvet?

Fadern: Gå och lägg dig Lillan så pratar vi om det här imorgon, och du Frans, du tar på dig ett par byxor.

Mamman: Lennart, han är ändå din son. Kan han inte bara bo i Bosse och Annikas stuga så länge.

Sonen: Där tänker jag knappast bo! Det går ju fan inga bussar dit!

Mamman: Nä, hade du tagit körkortet som du fick pengar för när du konfirmerade dig istället för att slösa bort pengarna på strunt hade det inte varit ett problem. Du vet ju hur ledsna momma och moffa blev när dom fick höra det?

Sonen: Men åååååååh. Orka. Gitarren jag köpte kommer ta mig längre än vad någon bil kan göra.

Fadern: Då kan du sätta dig på din förbannade gitarr och flyga till månen. Det är väl där du och dina vampyrkompisar hör hemma.

Sonen: Ja, det kanske jag gör!

Frans slet åt sig sina kläder och försvann ut i natten, men var dock tillbaka igen efter 45 minuter. Genomfrusen, blöt och rädd. Mamma Margareta gjorde varm choklad och limpmackor med ost och försökte prata med sin son. Det gick sådär. Samtidigt låg pappa Lennart i sin säng och drömde om död.

Drömde om död.

Drömde om död.

Sist ut på bandfotot har vi Nagash som gick vilse när han skulle ta nya foton med KOVENANT.

Tycker ni att jag överdriver och generaliserar så kom ihåg att alla fördomar bygger på 100 % sanning. Fortfarande inte imponerade? Kolla på denna bild då:

willowwispmannen

Allt jag skrev har garanterat hänt.

Det är inte bara jag som ogillar WILLOW WISP. Youtube gör detsamma och jag lyckades bara hitta fram en låt. Ironiskt nog samma slagdänga som är med på samlingsskivan fast med bonusen att den innehåller ett riktigt värdelöst intro. God jul önskar livet.

WILLOW WISP kan bara rekommenderas till fullkomligt vansinniga människor.

Nu ska jag lägga mig och drömma om död.

Drömma om död.

Drömma om död.

På återseende.

/Hatpastorn

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 302 andra följare