DISPATCHED – ”Into the external”.

Innan millennieskiftet var det stor hysteri här i världen. Folk trodde att datorerna skulle ta digitalt självmord samt att hela planeten mer eller mindre skulle sprängas i atomer. Nu blev det ju inte riktigt så. Vad jag själv minns den nyårsnatten när 1999 blev 2000 var att EUROPE spelade ”The final countdown” live och att det sändes på TV.

Wow.

Inga naturkatastrofer, inga datorer som spårade ur. Ingenting. Bara ett gäng gråhårsmän som tröskade sig igenom en gammal låt de var stora med på 80-talet.

Jag menar, kom igen. Ska vi låta frystorkade SABATON-cyborgar spela ”Carolus Rex” när det blir år 3000? Jag hoppas vi har mer uppfinningsrikedom då.

Vad vi inte visste då var att år 2000 var ett år då vi skulle få en chock som vi faktiskt inte hämtat oss från än idag. 2000 var nämligen året då det gamla Gnesta-bandet DISPATCHED fick släppa en skiva på Music For Nations. ”Motherwar” hette spektaklet och lustigt nog finner vi där en cover på just ”The final countdown”. En slump? Knappast. I samtliga svenska musikmagasin ojade sig redaktionen över det faktum att DISPATCHED plockats upp av en riktigt stor etikett. Nu förstår jag att det finns en hel del ynglingar ute i läsekretsen som inte alls begriper varför detta skulle vara så häpnadsväckande. Till er har jag bara en sak att säga: ni har INTE hört DISPATCHEDs demo ”Into the external” från 1992. Denna demo är så klassisk att även om man aldrig har hört den, som i mitt fall, så har man hört OM den och det räcker. Ingen, absolut INGEN hade kunnat förutspå att DISPATCHED skulle kamma hem ett skivkontrakt med Music For Nations trots att demon släpptes åtta år före fullängdaren. Så stort intryck lämnade ”Into the external” efter sig. Fatta allvaret.

Kallduschen var i alla fall monumental. Till DISPATCHEDs försvar bör dock tilläggas att ”Motherwar” inte alls är så avgrundslikt urusel som folk vill få det till. Ni som inte tror mig kan ju köpa den på Tradera för tio kronor. I samma veva kan ni ju köpa ett par hundra exemplar av A MIND CONFUSEDs skiva ”Anarchos”, DENATAs ”Deathtrain” och INTO THE SUNLESS MERIDIANs självbetitlade debut. Jag är så förbannat trött på att se de skitskivorna varje gång jag spanar in musikutbudet på Tradera så gör oss alla en tjänst och köp dem så vi slipper se eländet.

”Into the external” är den sista pusselbiten i den oheliga treenighet som jag sökt efter med ljus och lykta i så många år. Först ut var VITHATTEN. Sedan kom OVERDETH. Avslutningsvis har vi DISPATCHED. Cirkeln är sluten. Jag skakar medan jag skriver detta och jag vill redan nu sända ut ett stort tack till Brorsson från ABLAZE MY SORROW som skickade mig denna mörkrets juvel. I mina hörlurar ljuder nu musik jag trängtat efter att få höra. Nu ska jag gå till botten med om ”Into the external” är så underbart hängig som alla säger att den är.

Här är mina första intryck.

1.”Intro”.

Åh, kassettknaster. Ljuvligt. Musik gör sig alltid bäst på kassett. Plötsligt gör en rymdsynt entré och jag avnjuter några slumpmässigt slagna toner som i bästa fall kan kallas melodi. Jag saknar syntar som faktiskt låter såhär numera. Tänk er valfri rutten rymdrulle från 80-talet typ Space Mutiny och ni förstår vad jag menar.

2. ”Ruined minds”.

Nu bär det iväg. En otajt kagge dunkar medan gitarr och bas tävlar om vem som kan missa kaggeslagen mest. En monumentalt släpande rockskolefyrtakt tar vid med katastrofal följd. Sedan höjs plötsligt tempot och jag håller krampaktigt tag i soffan för att inte flyga i bitar.

Då kommer sången.

Ni vet när man är för ung eller helt enkelt bara har för ljus röst för att egentligen sjunga döds men försöker kompensera detta genom att forma munnen ännu mer som ett ”O”. Så låter det. Musikaliskt liknar det ingenting. Jag måste säga att det är hyfsat originellt. Synd bara att det inte är speciellt bra. Låten tar slut innan den börjar.

3. ”Demoniac of cannibalism”.

Tung titel. Esoteriskt plockande på gitarren. Lite DSBM-doftande. Skulle man kunna säga att DISPATCHED är proto-DSBM? Basen hänger på så gott den kan och det går skitdåligt. Vad gör då batteristen? Jo, han försöker få rätsida på mardrömmen genom att hamra på ridecymbalen. Sedan bär det iväg. Grovkornigt riffande och usel sång. Betydligt bättre än första låten dock. Hela kompositionen draperas i en slöja av hopplöshet och ungdomlig inkompetens. Jag njuter i fulla drag ända tills slutet på låten då trummisen gör ett svanhopp in i trummorna och jag brister ut i ett spontant asgarv.

4. “Hang you in the tongue”.

Esoterisk gitarrmelodi, otajt bas, en ensam kagge som släpar. Jag tror att DISPATCHED har hittat en vinnande formel. Fyrtakten tar vid och det är faktiskt en sak som slår mig. Hade grabbarna haft corpse paint och skrikit istället för att ha growlat skulle detta varit en sådan där klassisk svartmetalldemo folk betalar skyhöga summor för på Ebay. Det är en minst sagt konstig värld vi lever i. Om killarna nu spelat black metal hade de exempelvis slagit GORGOROTHs ”A sorcery written in blood” på fingrarna. Inte för att det egentligen säger någonting, men ändå. Nu valde emellertid DISPATCHED att spela death metal, vilket var ett oklokt val. “Hang you in the tongue” är en inte alls så tokig bit bara man bortser från sången, lingonplockarsolona och att låthelvetet har fler stopp än OPETHs legendariskt överskattade platta ”Orchid”.

5. “Dispatched into external”.

Titelspåret. Esoterisk gitarrmelodi, otajt bas, en ensam kagge som släpar. Rockskolefyrtakt. Utsiktslösa sånginsatser. Ja, några överraskningar blev det inte precis. Pluspoäng ska delas ut för användandet av eko på sången. Låten avslutas med att trummisen helt utan rimlig anledning hamrar så snabbt och hårt på allt som kommer i hans väg. Det oväntade tordönet medför att min kropp för en kort stund leviterar i vild panik medan jag försöker klösa av mig hörlurarna. Jag avskyr så kallade ”jumpscares” i filmer då det är ett billigt sätt att skrämma folk på genom att helt enkelt brassa iväg höga och oväntade ljud. Detta är andra gången jag är med om det när jag lyssnar på musik. Den första gången var när jag som yngling körde ULVERS ”Bergtatt” på styv kuling i hörlurarna och fick lära känna åskknallen. Ni som hört plattan förstår vad jag menar.

6. “Outro”.

En övergiven bas ljuder samtidigt som en allvarlig och lätt förkyld pojkröst säger ”The endless dead is everywhere”. Jag tror det är det han säger i alla fall. Sedan tar ett piano vid och spelar en käck melodi. Sedan blir allt bara tyst.

Ja, det var ju inte VITHATTEN-klass precis. Kan det vara jag som lyssnat på alldeles för mycket skrot genom åren så jag blivit sinnessjuk eller var denna demo inte alls så dålig som det sägs? Svårt att säga, men jag har då hört betydligt sämre. DISPATCHED har ju typ riff och låtar och jämför man med exempelvis SATANIC DESTROYER, DIABOLICAL BEAUTY och TROLLUCIFER är ”Into the external” rena mästerverket. Kan det ha varit så att dödsscenen anno 1992 var så bortskämd med bra musik att detta sågs som extremt dåligt? Skrämmande tanke. Hade ”Into the external” släppts idag och killarna haft liksmink skulle de haft ett skivkontrakt snabbare än någon kan säga ”trombocytaggregation”. Om det finns någon där ute i läsekretsen som var med i dödsscenen runt denna tidpunkt och dessutom hörde DISPATCHED när det begav sig så får ni hemskt gärna höra av er i kommentarsfältet. Detta vill jag gå till botten med. Så dålig är den ju inte. Eller?

Demon finns tyvärr inte på Youtube eller liknande, däremot äger jag en fiffig manick som kan konvertera kassetter till digitalt format. Jag ska göra mitt bästa för att hinna med att lägga upp hela demon så ni kan lyssna på den så fort som möjligt.

Detta måste ni bara höra.

På återseende.

Förresten, vad menas egentligen med ordet ”dispatched”? Är det när man i vredesmod river av någons tygmärke från deras jeansjacka? Ponera att jag kliver fram till en överförfriskad tysk kretin som bär jeansväst och boots och sliter av hans enorma TWISTED SISTER-ryggmärke. Har han då blivit ”dispatched”?

Nu bör jag nog lägga mig ner en stund.

/Hatpastorn

Vi får aldrig glömma.

Något som gör mig genuint oroad är att den yngre generationen svartmetallkrigare går omkring och tror att Frankrike är ett föregångsland när det kommer till black metal. Visst, Frankrike har gjort en enorm resa det senaste decenniet med band som exempelvis DEATHSPELL OMEGA, men backar vi tillbaka till 90-talet var grodätarnas scen en fruktansvärd historia.

Medan Norge hävde ur sig klassiker efter klassiker efter klassiker pysslade fransmännen mest med tomma hot och liksminksnazism. Sedan hände något. Norrmännen blev bekväma, växte upp. Blev märkvärdiga och tappade gnistan. Fransoserna däremot insåg att de inte skulle kunna komma någonvart på att spela valhänta versioner av låtar norrmännen redan spelat in och utvecklade istället sin egen stil. Resultatet blev smått fantastiskt. Däremot får vi aldrig glömma hur usel den gamla franska scenen var.

Vi får aldrig glömma.

Även om det numera finns stora mängder fantastisk musik från landet där alla bär basker och har en baguette under armen så närmar jag mig all ny musik därifrån med största försiktighet. När jag skrev min DSBM-special nämnde jag som hastigast ett band vid namn NOCTURNAL DEPRESSION. Det är en orkester som gör mig oheligt förbannad. De summerar inte bara allt som var fel med den gamla franska scenen utan de summerar även allt som är fel med DSBM-scenen. Två spyflugor i samma smäll. De saknar kompetens. De saknar självinsikt. De saknar egentligen allt.

Likt förbannat hyllas de som gudar.

Spana in recensionerna/hyllningarna på metal-archives eller kommentarsfälten på Youtube där deras videoklipp ligger. Ni kommer att bli mörkrädda över hur många fullkomligt hjärndöda och lättduperade människor det finns här i världen.  Alla med någon sorts form av rudimentär intelligens begriper att detta är smörja, varför anses då NOCTURNAL DEPRESSION vara det bästa som hänt svartmetallen sedan Greven lade bas på ”De mysteriis dom Sathanas”? Det finns två svar på den frågan. Det första är att det finns gott om dårar. Det andra är att eftersom Frankrike gjort en sådan sanslös resa på senare år tror kidsen att allt som är franskt är synonymt med fantastisk musik. Det är därför vi aldrig får glömma.

Vi får aldrig glömma.

NOCTURNAL DEPRESSIONs största hit är en bit vid namn ”Nostalgia”. Tänk er om METALLICA varit fransmän, saknat all sorts form av talang och satsat på DSBM istället för thrash. EXAKT så låter det. Tror ni mig inte? Tja, kolla in det här liveklippet så får ni höra själva.

Att videon har tvåhundratusen visningar och att alla hyllar möget till skyarna är bortom mitt förstånd. Världen har blivit biten av en rabiessmittad hund och blivit galen. Det finns dock en cool detalj med eländet och det är att en av gitarristerna lider av ectrodactyli, det vill säga att fingrarna vuxit ihop så det ser ut som en hummerklo. Givetvis var det någon mindre lyckad individ i kommentarsfältet som trodde att han tejpat fast grisklövar på armarna i sann SILENCER-anda. Man tar sig för pannan. En sak som bör tilläggas är att liveversionen är ljusår bättre än den som är släppt på skiva så ni som tror att jag överdriver när jag säger att NOCTURNAL DEPRESSION är helt hopplösa kan avvakta tills jag lägger fram bevismaterial nummer två.

Vi backar tillbaka till 2006 när gruppen släppte ”Fragments of a broken past”. Ett album som har ett snittbetyg på åttioåtta procent på metal-archives. Denna skiva är sprängfylld av den mest oinspirerade och amatörmässiga svartmetallen ni kan tänka er, men den har en extra detalj som gör att den sällar sig på min mentala topplista över det sämsta jag någonsin hört. Ni som följt denna Likpredikan ett tag vet att jag utsatt mig för en hel del tok och när jag säger att något tillhör det sämsta, då menar jag det verkligen. På ”Fragments of a broken past” finns en låt betitlad ”Suicidal metal anthems”.

Våga inte klicka bort den här sidan nu. Nu ska ni läsa och lyssna till punkt. Detta är otroligt viktigt. Vi får aldrig glömma. Kom ihåg det.

Att musikgrupper gör usla versioner av kända låtar är inget ovanligt. Något som är mindre vanligt är dock när ett band bakar in inte mindre än FEM låtar i samma bit och slaktar dem samtliga på ett sätt som saknar motstycke. Likt förbannat tycker folk att detta är det bästa de hört i hela sitt liv och de begriper inte ens att det är fem covers som avhandlas utan de tror att detta är en originalprodukt av NOCTURNAL DEPRESSION.

Ibland blir jag bara så förbannat trött.

Mellan 0:00 och 3:30 tolkar de MY DYING BRIDEs”My wine in silence” från”Songs of darkness, words of light”. Ett i mitt tycke udda låtval då plattan de tagit låten ifrån är släppt 2004 och får på så sätt räknas som en ny skiva. MY DYING BRIDE kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta då deras tidiga alster är något jag lyssnat på oändligt många gånger. Att höra ett gäng trenddeppiga fransmän framföra något ur deras katalog med legendariskt ostämda instrument och svårt utbredd nonchalans gör mig deprimerad på riktigt. Hade de våldfört sig på något från ”Turn loose the swans” eller ”The angel and the dark river” hade jag kollapsat. Nu nöjer jag mig med en svårtartad migrän och ett lättare fall av näsblod.

Mellan 3:31 och 5:22 höjer NOCTURNAL DEPRESSION ribban rejält. Här bjuder de på en sann dagcenterversion av KATATONIAs opus ”Without God”. Detta gör riktigt ont att lyssna på. Jag avgudar KATATONIA, ja förutom ”For funerals to come” då men den har jag redan avhandlat för tre år sedan, men vad i hela helvetet har grabbarna gjort för att förtjäna detta öde? Jag har hört många risiga covers på ”Without God”, men denna tar priset. Lyssna på den.

LYSSNA PÅ DEN!

Jag lovar och svär på allt som är oheligt att jag aldrig någonsin mer kommer att hacka på Renkses trumspel på ”Dance of december souls”. NOCTURNAL DEPRESSION vässar kniven och placerar den i ryggen på min barndom. Tack för den. Man blir alldeles full i skratt för nu tror man att det inte kan bli värre.

Det blir det.

Mellan 5:23 och 7:51 har NOCTURNAL DEPRESSION mage att våldta BURZUMs legendariska helveteshymn ”Erblicket die töchter des firmaments” från ”Filosofem”. Ett album som i sammanhanget har lägre snittbetyg än NOCTURNAL DEPRESSIONs ”Fragments of a broken past” på metal-archives. Det enda jag känner är ett svart, bottenlöst hat. Det finns inget som ord kan beskriva. Allt känns bara förlorat.

Mellan 7:52 och 9:53 är det dags för GORGOROTHs ”Bergtollets hevn” att få sig en rejäl omgång. Efter NOCTURNAL DEPRESSIONs tolkningar av MY DYING BRIDE, KATATONIA och BURZUM är det svårt att kunna uppfatta någonting alls längre. Allting är som ett töcken. Jag orkar inte mer. Allt är dött.

”Suicidal metal anthems” avslutas med en variant av NARGAROTHs ”Herbstleyd”. Självklart. Fucking jävla NARGAROTH, vad annat hade man väntat sig? Även om jag aldrig varit någon förespråkare av Kanwulfs tonkonst så tycker jag att inte ens han förtjänar ett sådant här grymt öde och då har jag ändå bevittnat ett av NARGAROTHs absolut sämsta gig någonsin.

Förstår ni nu varför vi aldrig får glömma?

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorn nekrokontemplerar.

Artistnamn, kodnamn, magiska namn. Kärt barn har många … ja, namn. När det kommer till svartmetallen har jag alltid förespråkat att artisterna ska ha kodnamn. På detta vis spär man på mystiken och atmosfären och kombineras detta med lite hejig corpse paint och en granskog är ju saken biff. Artistnamn och liksmink. Så svårt ska det väl inte vara, eller?

Det finns två saker som kan störa mig något helt grönjävligt och det är när någon eller några i bandet vägrar använda a) corpse paint b) artistnamn när de andra medlemmarna gör det. Tyskarna har mycket svårt att fatta detta och som tydliga exempel kan jag nämna både ENDSTILLE, EMINENZ och DESASTER där några har liksmink och andra inte. Det ser fan inte klokt ut. Antingen ska alla ha det eller så ska ingen ha det. Man kan inte äta moderkakan och ändå ha den kvar som ordspråket säger. Det andra irritationsmomentet är när några har artistnamn och andra inte. Detta var betydligt vanligare på 90-talet, men fenomenet lever ändå kvar. Förr i världen var det inte alls ovanligt att vi hade Sauron på gitarr, Astaroth på bas och sång, Joppe på leadgitarr och Fimpen på trummor. Man ville bara skrika. Om vi tar ett ganska aktuellt exempel har vi svenska MÖRKER där vi har Ascaroth på sång, Grimner på stränginstrument och Larssa med två s på synt. Detta för mig tillbaka till min urgamla konklusion att om det är några som ska tjura med liksmink och artistnamn är det syntare i allmänhet och trummisar i synnerhet. Här är det viktigt att de andra medlemmarna slår näven i bordet och ryter i.

Nu kanske ni vaggas in i en falsk säkerhet och tror att om samtliga har artistnamn så finns det ingen anledning till oro.

Tjena.

Även om nu alla har kodnamn så finns det alltid de som väljer att döpa sig till något riktigt korkat eller märkligt. Vanligtvis är det trummisarna som väljer det sämsta namnen. Då som då dyker det även upp rena språkförbistringar som gör att ett magiskt namn som låter maffigt på hemmaplan kanske låter helt absurt i andra länder. Detta kan ju kanske inte alltid hjälpas, men lite kul är det dock att gitarristen i polska TAKER heter Fis och att strängmaestron i colombianska VALFAR kallar sig Mongo. Sedan har vi ju alltid Kasper Kass från STARRATS men han är ju dansk och räknas inte. Ponera att ni är ute efter en ny basist, jag tror knappast att ni utbrister i ett ”Jamen, han Kasper Kass, han lär ju vara kanon”. En annan höjdare på samma tema var när Jens från NAGLFAR fick frågan vad hans artistnamn Jens Rydén betydde.

Vissa namn fungerar, andra inte. Vad är det då som gör skillnaden? Det ska vi försöka reda ut då dessa frågor är något som stötts och blötts i Förintelseförsamlingen i decennier. Följande diskussion är hämtad från verkliga livet:

Dr Panzram: Shit, DAGON från Venezuela har fan Cthulhu på bas!
Hatpastorn: Haha! Ja, jag vill gärna se hur det ser ut när de repar. Ingen lär ju våga säga emot honom.
Heidenhammer: Jo, fast när det kommer till dumhet är det inget som klår trummisen i BISHOP OF HEXEN. Professor Van Helsing.
Hatpastorn: Han lär ju knappast starta ett band tillsammans med den iranska tjommen från COLD CRY.
Heidenhammer: Vågar jag ens fråga vad han heter?
Hatpastorn: Count Dracula.

Hur kommer det sig då att man skriker rätt ut när någon kallar sig för Cthulhu men bara rycker på axlarna när någon kallar sig Astaroth? Rent teoretiskt borde ju bägge funka. Sist jag och Heidenhammer diskuterade detta så kom vi fram till följande: vet man hur monstret/demonen ser ut och den bilden blir helt bisarr om man stoppar in den i en vardagssituation så fungerar det inte. Säger någon Cthulhu ser man framför sig ett gigantiskt bläckfiskmonster med vaga humanoida drag. Tänker man sig den entiteten banka skinn i ett hopplöst band så finns det en hundraprocentig chans att man drar på smilbanden då det bara blir för absurt. Säger någon däremot Astaroth, Asmodeus, Abigor eller någon annan demon blir själva sinnesbilden mer abstrakt. Även om dessa finns avbildade så har de oftast rätt mänskliga drag och det känns inte alls lika orealistiskt att någon av dem skulle spela i ett band. Eller jo, det är ju fullkomligt jävla orealistiskt om man ser på det med nyktra ögon men nu snackar vi black metal och då gäller helt andra regler. Ni fattar vad jag menar.

Jämför dessa två bilder. Vem känns mest rimlig att tröska bas i något gudsförgätet band?

 

Exakt, den nakna liraren med kungakrona och lockigt hår som antastar en fjällig hyena. Astaroth – Cthulhu. Ett – Noll.

För att undvika missförstånd är det alltid bäst att döpa sig till en känsla, ett objekt eller en handling. Observera att självinsikten bör vara påkopplad. Hat, Kyla och Mörker är helt OK. Grinig, Frusen och Rädd är inte OK. Ni fattar poängen. En helgardering man kan göra om detta känns för krångligt är att hitta på ett helt eget namn och här är det fantastiskt viktigt att självinsiktsknappen är intryckt till max för annars blir det bara tokigt. Döper man sig till Lord Alghazantharius Dunkelwinds eller Udo Dirkschneider kommer man med största sannolikhet dra åt sig fel sorts uppmärksamhet.

En annan sak som är irriterande likt ett myggbett på skinkan är när etablerade artister byter artistnamn stup i kvarten. Här är Garm ett kanonexempel. Garm är i grund och botten ett bra kodnamn, men när han började kallas sig för Trickster G Rex, G Wolf, Fiery G Maelstrom, Garm Backbone och G Playa ville jag bara gråta. Inte ens P Diddy har varit så omständlig. Om man håller sig inom rimliga gränser är det helt OK att heta olika saker i olika projekt. Det är när saker och ting dras till sin spets som man blir helt matt. Korten på bordet, vem skrek INTE rätt ut när Garm på fullaste allvar började kalla sig Trickster G Rex. Tänk er om Greven skulle döpa om sig till G Force Mark 1 eller om sångaren i AND OCEANS helt plötsligt skulle ändra sitt namn till K-2T4-S. Visst hade det varit dumt. För protokollet bör dock nämnas att näktergalen i AND OCEANS de facto kallade sig för K-2T4-S och ska vi diskutera namnen som förekommit i just det bandet blir vi kvar här hela kvällen.

För länge sedan så listade vi i Förintelseförsamlingen upp de sämsta bandnamnen vi visste. Ni i läsekretsen bidrog även ni med många fina förslag. Tiden har kommit att lista de sämsta artistnamnen. Ni är alla inbjudna.

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 11.

Med tanke på att vi rent årstidsmässigt befinner oss runt Walpurgisnacht så vore det väl rimligt att bestämma vilket WALPURGISNACHT som är mest WALPURGISNACHT.

Vi börjar med tyska VALBORG, eller VALBORV som de heter om man får tro deras skitfula logotyp. Dessa sammanbitna grabbar spelar någon sorts form av märkvärdig slö döds/black och har gjort så sedan 2002. Jag har sett namnet några gånger men aldrig tagit mig för att lyssna på dem på allvar. Inte alls fy skam, men väldigt tyskt. Tänk er TRIPTYKON blandat med SECRETS OF THE MOON och ta bort en hel del av kompetensen så har ni VALBORG i ett nötskal. Deras senaste giv, ”Nekrodepression”, låter exakt som ni tror den gör. Gillar man den här typen av musik så rekommenderar jag en närmare titt på framförallt deras senare alster. Personligen blir det lite väl mycket onödig disharmoni och fula trummor för min smak. Kortare sessioner bjuder dock på en mörk och obskyr atmosfär.

Vi stannar kvar i Tyskland och kollar vad WALPURGISNACHT pysslar med. Denna duo bestående av Mortynoth och Zargonath drog igång 1996, släppte en split och två demos kort därefter och lade sedan ner skiten runt millennieskiftet. Rent musikaliskt handlar det primärt om teutonisk dark ambient av sötaste sort i rakt nedåtstigande led från legendariska WEREWOLF SONATA. Jag bjuder på ”Pestreigen” från sista demon ”Die biomechanische kriegsmaschine” så förstår ni vad jag pratar om.

Jag ska bekänna en sak. Det är något med dylik musik som väcker något inom mig. Det kan vara minnet från tiden man som tonåring satt framför Fasttracker och skapade stor konst. Åh, denna ljuva ungdom. Att skapa dark ambient i CuBase har inte alls samma tjusning. Sist jag plockade fram synten kopplade jag den rätt in i ljudinspelaren och spelade in allt live. Det lät EXAKT såhär.

Vi tar en låt till. Denna gång från ”Monumental black art”-demon.

WALPURGISNACHT har något visst. Kombinationen svävande ljudlandskap och det tyska språket har gjort att dessa gamla demos gått varma på senaste. Stålmannen har sin kryptonit, själv blir jag knäsvag av sunkig dark ambient. Behöver jag ens säga att Cold Meat Industry levde gott på min plånbok då det begav sig? Uff.

Holländska WALPURGISNACHT är ett gäng gryniga gamla gubbar om man får tro bandfotot. För en nanosekund trodde jag att de slaskat på med ett hakkors i logon, men det var tydligen fel. Enligt uppgift har de också hållit på sedan 1996, men med tanke på att första demon kom 2003 så låter det som en grym efterhandkonstruktion. Tjejer ljuger om sin ålder så de blir yngre, black metal-band ljuger om sin ålder så de blir äldre. Det är en konstig värld vi lever i. Holländska WALPURGISNACHT är ett typiskt band man tror är bra men vid närmare undersökning så är de mest sådär härligt holländskt mediokra som bara holländska band kan vara. Vi minns ju alla LIAR OF GOLGOTHA, gudarna av medelmåttig black metal.

Förstår ni vad jag menar? Man tror de är bra, men ju längre man lyssnar desto snabbare rämnar illusionen. Ska korten på bordet så vet jag inte hur många hundra plattor jag äger som låter exakt såhär. Det gör mig både glad och deprimerad på samma gång. Uff.

Fast å andra sidan. Jämför man holländska WALPURGISNACHT med den amerikanska dagsländan WALPURGISNACHT så är holländarna rena rama IRON MAIDEN. Tycker ni att logotypen känns bekant? Jo, förutom att den är lite på sniskan så har den vissa likheter med tyska WALPURGISNACHT. Tycker ni att jag överanvänder ordet WALPURGISNACHT? Vänta bara.

Amerikanska WALPURGISNACHT bestod av Sage Johnson från bland annat MASTER, Sammy Pierre Duet från CROWBAR och urtrista GOATHWHORE samt Paul Speckmann från alla band. Är det en sak man vet så är det att det är väldigt få av herr Speckmanns orkestrar som är det bästa man hört i hela sitt liv. En gång i världen var undertecknad på en turné där Paul Speckmann var merchsnubbe. Han gillade att prata högt och länge om sin egen förträfflighet. Att han körde KRABATHOR i botten var emellertid något han inte ville diskutera.

WALPURGISNACHT släppte en livedemo 1997 proppfylld av oinspirerad döds med försök till black metal-inslag. Ingen kunde ha brytt sig mindre.

Sist ut är portugisiska WALPURGIS NACHT, observera den magiska särskrivningen. I deras fall blev det en ynka demo från 2002 betitlad ”Dramas, fields and fiends”. En bedrövlig titel. Jag har inte den blekaste aning om hur denna demo låter, men eftersom två av låtarna återkom i nyinspelade versioner på deras senare projekt HORDES OF YOREs debutalster ”Of splendour and ruin” kan man ana sig till hur det lät.

Holländskt mediokert.

Om vi då ska kröna vinnaren i vilket WALPURGISNACHT som är mest WALPURGISNACHT så faller min röst på det tyska dark ambient-bandet. Herregud, det hade kunnat vara jag som spelat in möget. Det kanske är dags att damma av synten och skoltyskan och skapa sann fjällmagi.

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 10.

Idag kommer vi att ha något väldigt exotiskt på menyn. Metal. Från Moçambique. För att få alla trötta göteborgsvitsar ur systemet säger jag det nu så vi slipper säga det igen. Äkta black metal. Är ni nöjda nu? Mina kunskaper om Moçambique sträcker sig till att jag vet att Portugal hade någon sorts form av suspekt koloniverksamhet där förr om åren, att huvudstaden heter Maputo samt att det är galet fattigt där. Nyheten att de hade en metalscen där borta hade jag inte den blekaste aning om.

Förrän nu.

På metal-archives finns det bara en konstellation listad under Moçambique så vi börjar med den. DARKEST PLACE kallar sig dessa surmulna musikanter. Om vi släpper den politiskt korrekta sargen måste ni hålla med om att bandnamnet är lite småkul. Dessa moçambiqueianer, moçambikier eller hur man nu säger lirar extrem gotisk metal och finns det en genre som spelas i länder man inte ens trodde höll på med hårdrock är det just den. I denna orkester finner vi Joelle, Goro Fast, Roger ”Metal Slave” Pinhal, Michael ”Grim” Da Costa, Zenzinho ”Gothic Boy” Pinhal, Pinto ”Course” Helder och Luana Jane. Vi kan väl enas om att vissa av artistnamnen inte var sådär djävulskt genomtänkta. I deras diskografi finner vi en EP vid namn ”EP” som släpptes 2009. Det är allt. Denna trespårshistoria låter ungefär som ANCIENTs ”Mad grandiose bloodfiends” blandat med indonesiska TOTAL TRAGEDY och amerikansk metalcore. Inte riktigt min kopp kokkaffe, men det lät betydligt bättre än jag hade väntat mig. När trummisen grindar så det bokstavligt smäller om det samtidigt som sångerskan genretroget jamar över renset vet jag dock inte riktigt hur jag ska bete mig så jag väljer att stänga av samtidigt som jag intalar mig att jag är för gammal för att kunna bedöma dylik musik.

Vi letar oss bort från lekmannasidan metal-archives och finner en riktig höjdare i SCRATCH. Denna trio har spelat in två musikvideos så jag tycker vi tittar på dem innan vi går vidare. Återigen lyfter jag på (Vit)hatten till läsekretsen i allmänhet och herr Björkman i synnerhet för detta braktips.

Nä, jag menade inte schlagerfestivaldiktatorn Christer Björkman även om det hade varit lagom hysteriskt.

Introriffet låter inte alls som MARILYN MANSONs ”The beautiful people”.

Ett gladare band får man fan leta efter. Däremot undrar jag vad en ”nipple-geese” är efter att ha ögnat igenom den andra videon ex antal gånger. Håll utkik vid enminutsstrecket så förstår ni vad jag menar. En bröstvårtsgås låter som ett djur man vill hålla under mycket sträng uppsikt. Visste ni förresten att japanska SABBATs legendariska basist Gezol har en utmanare när det kommer till lättklädd scenutstyrsel?

Om de där boxerkalsongerna byts ut mot en stringtrosa i nopprigt läder som i SABBATs fall så kan det mycket väl bli så att hela universum exploderar.

Ja, detta var väl ungefär vad Moçambique hade att erbjuda. Jag fann några till band, men de var inte i klass med SCRATCH eller DARKEST PLACE. Hur står sig då Moçambiques scen i jämförelse med exempelvis Danmarks? Tja, räknar vi bort King Diamond som vi alltid gör så är det ännu en gång dags för våra rödvita grannar att ställa sig i skamvrån.

På återseende.

/Hatpastorn

Gudinnan från Karpaterna.

Utbildning på jobbet i samband med att man fått en ny granne som tycker det är rimligt att spela BASSHUNTER och Björn Rosenström på styv kuling dygnet runt har gjort att undertecknad legat lågt på inläggsfronten på senaste. Nu är dock grannen tystad för gott och utbildningen närmar sig sitt slut så det är dags att äntligen få kavla upp ärmarna och få något gjort.

Idag är det nämligen dags att få stifta bekantskap med gudinnan från Karpaterna. Anar ni oråd? Skyll inte på mig, skyll på herr Void. Det var han som tipsade mig.

När det kommer till suspekt kvinnfolk inom svartmetallen har vi under resans gång fått stifta bekantskap med både det ena och det andra. Vem kan exempelvis glömma Vivian Black eller det finska stjärnskottet Possessed Demoness? Det senaste fyndet på den blödande himlen är Petra ”Carpathian Goddess” Krejcarová, drivande kraft bakom FORTIS NATURA. Fröken Petra har musikaliskt puttrat på sedan 1995 i diverse olika projekt. Jag har inte kollat upp samtliga, men den handfull band jag hört var inte det bästa jag hört i hela mitt liv. För er snuskhumrar rekommenderas dock ett besök på hennes hemsida. Där finns det i runda slänga en miljard bilder av lättklädd öststatskaraktär. Känner ni att ni har för mycket fritid kan ni även kolla upp hennes gamla musikprojekt. Detta är inte obligatoriskt. Lite kul kuriosa är att hon varit modell i livsstilsmagasinet Grimoire Of  Exalted Deeds. Alla som läst den publikationen förstår allvaret.

http://www.petrakrejcarova.wz.cz/

Nu när de hormonstinna tonåringarna lämnat denna Likpredikan för att ägna sig åt skamfylld självbefläckelse så kan vi andra fortsätta med dagens aktiviteter. Då Youtube är lite kinkig angående åldersgräns så kan ni behöva logga in på ert konto för att kunna kika på filmen. Var inte oroliga för att det ska dyka upp något naket eller stötande. Eller, det är väl en tolkningsfråga. Det finns fler än ett sätt att vara stötande på. Koka en kopp kaffe och kolla på videon så tar vi och dissekerar vad vi just sett sedan.

Ja, vad säger ni?

Mycket har man ju sett i sina dagar, men detta lämnar i alla fall mig med en hel del frågor. Om vi börjar med det musikaliska så är hela låten byggd av vad jag brukar kalla för oriff. Hur förklarar jag då bäst vad ett oriff är? Tja, riff som egentligen inte är riff utan mer en ljudmatta som hjärnan i sporadiska fall uppfattar som en melodi. Det är ett oriff. Att lägga sura osångslingor på ett oriff är aldrig en fin idé. Att det tog mig fem genomlyssningar innan jag begrep att hon sjöng på engelska är givetvis även det ett varningstecken. Att låten är omöjlig att komma ihåg skyller jag på oarrangemanget. Jag har dock hört värre.

Själva videopresentationen då? Att drälla omkring i tjeckiska vattendrag samtidigt som man har händerna fyllda med bröst är något gudinnan från Karpaterna behärskar. Vi bjuds även på lustiga huvudbonader och det obligatoriska viftandet med svärd köpta på glesbygdsmarknader. Jag saknar liksminket, men får å andra sidan en rejält tilltagen dos läpp-penna av tidig 90-talskaraktär. I en nanosekund får vi även se en lockig blyg basist och en glad svart hund. Med största sannolikhet är det någon av dem som spelat in och redigerat videon. På omdömeslöshetsskalan ligger denna skapelse farligt högt, men man har ju sett värre. Jag känner rent spontant att skämskudden inte använts tillräckligt. Det ska vi ändra på. Första gången jag såg FORTIS NATURAs video tänkte jag direkt på en video som den amerikanska popprinssessan Courtney Stodden gjort. Tematiskt är de väldigt lika. Blont hår, bensprattel, monumental omdömeslöshet och en hund. Fröken Stoddens snutt är bara en minut och trettioåtta sekunder lång, men om någon av er lyckas ta er igenom hela stycket utan att skrika eller gömma ansiktet i händerna får ni en fin present. Lyssna gärna på texten.

Jag skämtar inte.

Visst blir man nästan lite imponerad. På lite drygt nittio sekunder lyckas Courtney åsamka mer lidande än alla DSBM-band på planeten tillsammans.

Nä, nu ska jag sätta mig och göra klart specialen om vilket hus i KING DIAMOND-mytologin vi i förintelseförsamlingen helst skulle vilja bo i.

På återseende.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 20.

Påsken är sedan länge över och jag hoppas att ni hyllat Jesu död riktigt ordentligt. Själv blev jag matförgiftad på långfredagen och spenderade den iskalla natten med att stå i skogen i Lyckseles utkanter och kvastspy. Varför i skogen? Ja, jag önskar att jag kunde svara något tuffare än att jag glömde ta nyckeln till föräldrahemmet och att gäststugan jag bodde i saknar sanitetsanläggning. Å vad jag spydde. Däremot återuppstod jag betydligt snabbare än Jesus. Ett – noll.

På temat sura uppstötningar ska vi idag bege oss till bandfotografiernas fantastiska värld. Observanta läsare kanske minns när jag satte tänderna i EREVOS. Ni vet, de där grekerna som på sin fritid gillade att stå och balansera på betongfundament iförda stängda skinnjackor. Denna gång är det dags för ett annat grekiskt gäng och återigen stärks min tes om att samtliga grekiska orkestrar som inte har någon sorts form av samröre med NECROMANTIA bör närmas med största försiktighet. Mina damer och herrar. Jag ger er SHADOWCRAFT.

Först och främst. Vad många de är! Sju bleka greker. Enligt Internet ska de vara sex snubbar i bandet, men bilden visar helt klart att de är sju. Mystiskt. En större mängd suspekta personer har spelat i denna konstellation genom åren. Gemensamt för dem alla är den starka oviljan att välja ett rimligt artistnamn, vad sägs om följande exempel: Amethyst, Stellar Master, Spectral Cannibal, Lord Mephisto Draven och Shadowfiend. Samtliga låter som bossar ifrån valfritt TV-spel från 90-talets slut. Att världens reserver av krossad sammet sinade när SHADOWCRAFT skulle inreda sin svartkonstlya sörjer nog ingen. Ja, förutom tonårstjejerna som förpestar medeltidsveckan i Visby då. Nog om det, nu kör vi.

Återigen följer vi den vänstra handens väg och börjar från … ja, vänster. Där finner vi en lirare som har en fäbless för att stoppa fingrarna i eluttaget. Eller så ser han ut sådär på riktigt och då ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Tänk om det där suddet i själva verket är en blond kalufs som han kammat framåt. Hjälp. Det får mig att tänka på en episod som utspelade sig i gymnasiet. En polare till mig hade legendariskt tjockt hår, när han försökte spara ut kalufsen såg det ut som han gömde tennisbollar bakom öronen. Fatta allvaret. En dag ironiserade jag över att det skulle se grymt ut om han kom till skolan i totalt omöjlig Manga-frisyr. Till allas stora förvåning gjorde han det. Tydligen hade jag kanske varit lite väl oklar över att jag skämtade, men å så vi skrattade. Först blev det skitkonstig stämning givetvis men så fort den släppte. Åh, vi skrattade. Och skrattade. Och skrattade.

Min frisyrkamrat skrattade ungefär lika mycket som den gången när han stolt dök upp med en skiva med ett nytt ”skitgrymt” band han hittat och vi påpekade att bandet hade tre kristna kors i logotypen och var helt ökända i undergrounden som life metal av absolut värsta sort. Inte alls med andra ord. Vilket var bandet kanske ni undrar? MORTIFICATION. Först blev det skitkonstig stämning givetvis men så fort den släppte. Åh, vi skrattade. Och skrattade. Och skrattade.

Om vi lämnar mina gamla vänner därhän och går vidare med SHADOWCRAFT så har vi en riktig skönhet näst på tur. Om ni någonsin undrat hur Lucky Lukes ärkefiende Joe Dalton (den kortaste Daltonbrodern) skulle se ut i risigt hårdrocksbarr och corpse paint får ni svaret här. Med rejält tilltaget luktorgan och svarta ankläppar väljer Joe bort det här med att titta in i kameran och fokuserar istället på att nypa sin granne i lillstjärten. Det lyckas han riktigt bra med. Vid närmare eftertanke är han även ganska lik Lord Kaiphas, ständigt aktuella ANCIENTs gamla frontman. Det kan vara näsan som gör det.

Grannen i ljus och fluffig rollspelsbutiksfrisyr har uppenbarligen ledsnat på att bli nypt av Joe/Kaiaphas. För att göra slut på dumheterna plockar han fram en klassisk manöver, den beryktade Udo Dirkschneider-handen. I folkmun kallad ”Udo-handen”. Denna handling kan vara svår att förklara för den oinitierade, men alla som någonsin sett Udo i en musikvideo vet att när den tyska gnomen vill ha någonting ordentligt sagt plockar han fram ”Udo-handen” för att förtydliga sin ståndpunkt. Att grekiska Udo himlar med ögonen kan bero på två saker. Antingen gör han det för att visa hur barnslig Joe/Kaiaphas är eller så gör han det av välbehag. Att det finns en erotisk underton mellan de bägge bordsockupanterna råder det inget tvivel om.

I mitten finner vi en blandning av ett ägg och en björkruska. Synd att jag inte satte igång med detta tidigare, påskspecialen hade ju skrivit sig själv. Som Nordman skaldade i ”I lågornas sken” pysslar grabben både med trolldom och magi och har här lyckats trolla fram en turkos rymdringmuskel där en rödögd och minst lika turkos rymdpiraya är på väg att ploppa ur. Äggmannen blev så paff över att hans magiska färdigheter faktiskt fungerade att han blev alldeles vindögd och stel. Titta på honom. Bara titta på honom.

Till höger har vi en uppretad/upphetsad jävel som tydligt förklarar för sin granne, den store äggmagikern, att om denne inte omedelbart slutar med sina invokationer kommer han att öppna upp en burk med tjottablängare. Antingen det eller så kommer han att sensuellt slicka ägget i örat. Att han står så nära att getskägget vilar mot sin kompanjons axel tyder på att det här är ett gäng grabbar som pysslar med närhet och ömhet på sin fritid.

Näst sist i ledet står en korthårig sammanbiten grek i ambitiös corpse paint och finskjorta med händerna i begynnande Mr Burns-pose. Inga konstigheter. Hade man sett grabben på COOP hade man ju såklart höjt på ögonbrynen, men i de här sammanhangen är han normal.

Vart kan man då finna en skönsjungande liksminkstenor med risigt hår i dessa kretsar? Sist i ledet såklart. Nu är jag ingen operaexpert, men nog fan ser det ut som att han river av refrängen i ”Fantomen på operan”? Varför han gör det är höljt i dunkel och resten av musikanterna i SHADOWCRAFT är nog minst lika förvånade som vi. Han kanske blev inspirerad av maskerna som ligger på bordet och bestämde sig för att plocka fram sin inre tjockis och brista ut i sång. Konstigare saker har ju hänt. Eller så försöker han bara se jävligt rå, tuff och farlig ut och det misslyckas han ju med så det stänker om det.

Om vi sammanfattar det hela så blev ju detta fotografi inte alltför lyckat. Ambitionsnivån var hög, framförandet levde inte upp till förväntningarna. Är man många medlemmar så blir det problem, det är alltid någon som inte blir bra på bild. Här blev ingen bra och det är nästan imponerande. Hade de suttit på stolar och tagit det lilla lugna kunde detta blivit betydligt bättre. Lägg till kåpor och varmt ljus ovanifrån och vips hade det blivit esoteriskt och de hade kunnat komma undan med det mesta. Istället står de och ser lika vilsna ut som tallrikslösa kretiner på IKEAs julbord. I corpse paint.

Ni förstår ju själva allvaret.

Vi avslutar med att kröna vinnaren i stå bredbent-tävlingen.

Infernus, vi ger dig våra varmaste gratulationer. Lycka till nästa år!

/Hatpastorn