Bandfotokatastrofer. Del 24. NEONFLY.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 13 november, 2014 by hatpastorn

Man sitter på jobbet, loggar slentrianmässigt in på Facebook, ser att inkorgen lyser ilsket röd. Öppnar meddelandet …

Plötsligt exploderar hela universum.

Power metal är en mycket tvivelaktig genre, det behöver vi inte gå in närmare på. Det vi däremot ska göra är att förkovra oss i brittiska NEONFLY. Det musikaliska skiter vi i, de är helt bedrövliga, det är detta bandfoto som måste dissekeras och det nu.

neonfly

Längst till vänster har vi en vit man med så kallade ”dreadlocks”. Jag har inte tänkt speciellt mycket på detta hårmode förutom att jag i regel tycker det ser ut som skit, men tydligen finns det en hel folkrörelse som är emot fenomenet vita män i dreadlocks. Det tycker jag är sunt. Sök på ”white guys with dreadlocks” på Google och ni hittar allt från topplistor till svavelosande öppna brev. Mycket underhållande. Denna bleka britt kombinerar sina flottlockar med den klassiska hårdrocksdimman: de där slitna små hårstråna som ser ut som en blandning av en gloria och dödlig gas i motljus. Linnet är slitet, armbandsuret chockerande ynkligt. Watch out. Vi har en värsting på språng. Ordet ”värsting” får mig förresten alltid att tänka på filmen Stockholmsnatt. När Paulo Roberto beskriver en dam som ”ett stycke värsting” uppstår en komik som bara kan toppas av gladidioten som säger ”Dé é luuuuuunch”.

Bakom Bob Marley med leukodermi har vi två meter dumheter i form av Ross från TV-serien Vänner i en rasande legofrisyr. Anledningen till hans kärva uppsyn beror troligen på att han satt en PlayStation 2-dosa i halsen. Om jag inte misstar mig skymtar jag även ett mäktigt vargtandssmycke. När blicken söker sig nedåt upptäcker vi att han har så tighta byxor att fingrarna helt enkelt försvunnit in i ett svart hål av vanära. Något som aldrig upphör att vara roligt är när Ross klär ut sig till ett bältdjur då tomtedräkterna är slut. Avsnittet då han hittar sin gamla synt är rätt kul det med även om just den episoden primärt får mig att tänka på GRIM från Västervik. Det absolut roligaste avsnittet av Vänner är dock när Ross börjar spela i bandet NEONFLY. Jösses vilka äventyr de lirarna är med om alltså.

manrapeSnubben med fjäderboa, dataanimerad hy och tuschpenneskägg påminner även han om någon. Kan det vara en femhundrakronorsversion av gaphalsen från RED HOT CHILI PEPPERS måhända? Jag tror det. Blicken säger ”död fisk” men tassarna som smeker nassarna säger ”ta mig”. Det var längesedan vi pratade om karaktären Mr Manrape här på Hatpastorns Likpredikan. Jag antar att det är han som står bakom kameran och svettas testosteron. Redo att kliva in och göra stjärtsylta av de här killarna.

Oh lala, vilket dekolletage! När man stirrat sig mätt på urringningen är det lätt att blicken rör sig västerut och vad finner vi där? Jo, en rostatuering. Naturligtvis. Om power metal vore en kroppsdel skulle det vara den här snubbens torso. Jag vet att det är ohyfsat att blänga på någons pattar och bara vi höjer blicken och spanar in ansiktet så …

Nu är jag noll procent ironisk. Är det bara jag som tycker det ser ut som en tjej som tejpat fast skägg i ansiktet? Vilken konstig stämning det blev.

Sist ut har vi valfri HECATE ENTHRONED-medlem utan corpse paint som med sin vördnadsbjudande snedbena försöker blidka Mr Manrape med en handfull sviskonpastiller. Det går rådåligt.

NEONFLY. Det är power metal det.

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorn och Heidenhammer möter 90-talets annonser.

Posted in Uncategorized on 22 oktober, 2014 by hatpastorn

När jag och Heidenhammer hamnar i samma lokal finns det en överhängande risk att vi brukar köra den klassiska gissa bandet-tävlingen. Man spelar upp en bit och den andra får gissa vilken artist och vilken låt det är. Inga konstigheter. Då vi känt varandra i en smärre evighet var det dags att höja ribban varpå följande övning uppstod. Man rotar fram en gammal musiktidning, börjar rabbla de mest efterblivna annonserna och den andra ska gissa vilket band man babblar om.

Då vi inte avslöjar svaret förrän i själva diskussionen efteråt får ni gärna försöka gissa själva. En del är svåra, andra kan ni inte ha missat. Eventuella stavfel i annonstexterna är medvetna då vi skrev ner dem ordagrant. Det blir roligare då.

Nu kör vi.

Runda 1. Heidenhammers val.

”… and though love has died, its legacy remains! Dead romantic songs of beauty and pain. Female ravishing voice mounts over lovelorn songs like an angel’s promise above the clouds, far away from your average Gothic Metal-stereotype.”

HP: Det är verkligen HELT omöjligt att inte garva åt det här. Någon på Napalm Records tog bokstavligen talat i så att han eller hon sket på sig. Det här kan bara vara DISMAL EUPHONY.

HH: Close, but no cigar. Det var ANTICHRISIS, ”A legacy of love”, en synnerligen udda fågel. Inte helt kass, sannerligen inte så bra heller. Envisades med abnormt långa låtar som var bra i cirka tre minuter, vilket gjorde att jag helt enkelt fadade dem när jag spelade in dem på blandband. Eller, det var kanske egentligen bara en låt …

HP: Den där skivan alltså … ja, den är inte direkt dålig, men svår att veta var man har. Det här är ett band vi måste återkomma till i framtiden för en mer djupgående analys.

HH: Nu blev jag nyfiken på att få veta mer … hm, jag hittar uppgifter på att han tydligen ändrade sitt artistnamn från Moonshadow (jisses) till det mer anspråkslösa namnet Sid, år 1997, efter att ha spritt ut ett rykte om att han begått självmord. Med tanke på att skivorna från den perioden handlade om hans ex och deras respektive förlorade kärlek är vi nog en magstark historia på spåren … kan du tänka dig vad han lär ha ställt till med?

HP: Jo, det här var ju innan man kunde gråta ut via Instagram. Vad skulle han göra liksom?

Runda 2. Hatpastorns val.

“Without a doubt, one of the very darkest band on this earth. This is a 30 minute limited edition mini CD including old versions and unreleased feasts. Diabolical!”

HH: Inget jag kommer på såhär på rak arm. Eller vänta nu … pratar vi om en skiva som försöker sälja in gammal skåpmat och remixar ingen bryr sig om?

HP: Det gör vi. Ledtråd. Snubben spelade i ett av Sveriges bästa band och är galet talangfull på att måla. Sedan hände det här.

HH: DIABOLIQUE! Fy fan. Det finns ingen skiva jag velat gilla mer på grund av bookleten än ”Wedding the grotesque”. Det är även här jag riktar mig till dig, Åsa Jonsén, som fick mig att köpa eländet.

HP: Vi gick alla i DIABOLIQUE-fällan.

HH: Det var faktiskt ett av de första banden jag inte förstod. Jag trodde på allvar att det var något fel på skivan.

HP: Jag trodde att det var något fel på mig.

Runda 3. Heidenhammers val.

Neo-classical poetry in combination with dark romantic tristesse. A timeless symphony of majestic melancholy”.

HP: … och det här var INTE från Napalm Records … ? Jag har ingen aning, men det måste vara något riktigt horribelt. Mörk romantisk tristess. Jag blir lite nyfiken på vad det egentligen är.

HH: Vi pratade om det här bandet tidigare idag. Släppt på Prophecy Productions, vilka de nu än var.

HP: Då måste det vara MACBETH. Kontinental knullmetal. Ge mig en till ledtråd.

HH: Beklagar. Men jag har faktiskt ingen info om det här bandet. Självklart heter skivan ”Melancholia”. Oklart om det finns någon koppling till von Trier-filmen med samma namn, men det vore spexigt om Kirsten Dunst hade gjort ett gästspel.

HP: EMPYRIUM då? Nej fan … det ringer ingen klocka.

HH: Nej, det här tar du inte. Det är PENITENT.

HP: Men den skivan äger jag ju!

HH: Va?

HP: Det är ju den som låter som en skolavslutning. Eller, det kanske är ett annat av deras verk. Skit samma. Eller jo, den jag äger är släppt via Napalm Records, är röd och helt avskyvärd.

HH: Hahaha!

Runda 4. Hatpastorns val.

”An atmospheric masterpiece of dark romantic with elfish female vocals, keyboard hymns …”

HH: Kom igen, bättre kan du.

HP: Denna måste ju bara tas med av ren princip.

HH: Vilken Napalm Records-genomgång hade varit komplett utan DISMAL EUPHONY? En av de där skivorna jag inte ens köpte i Härnösand. Denna och EVOL. Bägge hade smaklösa lila omslag.

HP: EVOL har klarat sig alldeles för länge från närmare granskning. Fröken Princess Of Disease var ju en karaktär man fasade för. Du gick alltså aldrig i EVOL-fällan?

HH: Lite tråkigt, för den hade nog kunna skänka en många fina stunder. Synd att man inte har några EVOL-anekdoter att bjuda på såhär en solig söndag.

HP: När jag var typ 19 dejtade jag en tjej i Malmö. Härligt ocentralt. Hon hade EVOL-skivan. Det blev en kortvarig romans. Dock inte på grund av EVOL som man kanske kan tro.

Runda 5. Heidenhammers val.

”Melodic, bombastic, spherical metal with leading parts for the clear female vocals and synthesizers. Their music is completed by use of heavy guitars and a singer with a heavy rough sound.”

HP: Vilka de där än är, så är det världens sämsta band. Dessutom, vad ÄR sfärisk metal?

HH: Hur fan ger jag en ledtråd till det här bandet utan att göra det alldeles för lätt … OK, de blev stora. Riktigt stora.

HP: CREMATORY.

HH: De kom nog aldrig riktigt upp till den här nivån. Släppt på DSFA Records.

HP: Det var väl något holländskt, va? Hmm … jag säger WITHIN TEMPTATION.

HH: Rätt. I ärlighetens namn har jag inte mycket att säga om dem, förutom att jag hörde dem någon gång 2008 (tror jag) och märkte att de lät exakt som merparten av de bidrag som framfördes i Eurovision samma år.

HP: Jag tror jag hört ett par bitar. Sångerskan sjöng väldigt ljust. Det är allt jag minns.

HH: Det var då en uttömmande recension.

Runda 6. Heidenhammers val igen.

”Dark folk-inspired music achieved through synthetics, six fold bows, voices, spells, samples, axes, swords and flails!”

HP: Åh … det här låter som något Abbath hade kunnat kläcka ur sig på fyllan under en tidig IMMORTAL-intervju. Jag har INGEN aning om vad det här är.

HH: Och jag säger att det har du visst …

HP: Kuken. Är det något jag äger?

HH: Hade jag fått bestämma hade du haft hela backkatalogen. Vi lyssnade även på det här bandet så sent som igår.

HP: Undrar om det här är något som kommer att bita mig i röven vid senare tillfälle … vilket bolag?

HH: Du förstår väl att det bara är Napalm som kunde forcera sådana här meningar. Jag är själv sugen på att få reda på vad ”synthetics” innebär i sammanhanget.

HP: Ta det en gång till.

HH: (Långsamt och tydligt): Dark folk-inspired music achieved through synthetics, six fold bows, voices, spells, samples, axes, swords and flails.

HP: Vad fan … det måste vara ett av de där röriga banden typ GOLDEN DAWN eller KOROVA. Jag vägrar gå med på att det är SUMMONING.

HH: Då hade jag aldrig slutat skratta. Men tänk efter nu, du ser liksom inte skogen för alla träd. Det är för fan THE SOIL BLEEDS BLACK!

HP: THE SOIL BLEEDS BLACK och Napalm Records. Det var då ett romantiskt möte i natten. Dra på trissor. Även detta är ett band vi får återkomma till. Tänk att det här är ett band som finns i verkligheten. Det kan jag komma och tänka på ibland när man är ute och går.

Runda 7. Hatpastorns val.

“With songs like ”Spoon bender”, ”Opacity”, ”Moonlight” and ”Freak Jesus” this progressive band continues the Swedish death metal tradition yet manage to incorporate the best elements of older metal genres, such as German speed metal, N.W.O.B.H.M, and even dark gothic metal.”

All this together with the use of violin, keyboards, female vocals and some folk music inspired parts make XXX music incredibly varied and totally unique!

HH: OK. Det här är precis som när man är på en dyr restaurang och så kollar man på menyn och ser att ju fler ingredienser i text, desto mindre mat på tallriken. Det är som att skryta att det är oregano på pizzan. Det här måste med andra ord vara det mest mediokra band som någonsin fått härja i en studio. jag gissar på VERMINs ”Millenium ride”.

HP: Det är inte VERMIN.

HH: Jo, det är det.

HP: Ledtråd. Black Sun.

HH: EBONY TEARS!

HP: Rätt.

HH: Var de bra egentligen?

HP: Jag har för mig det, var längesedan jag hörde dem dock. Äger inget med bandet. Kattkvinnorna på omslaget var ju iallafall ganska bedårande.

HH: Vart de inte skitsura över det omslaget då det inte har ett smack med texterna att göra?

HP: Kan stämma. Fast med låttitlar som ”Spoon bender” och ”Freak Jesus” har man inte rätt att klaga. Nu kan jag vara helt ute och cykla, men jag är nästan bombsäker på att debuten var bra och sedan blev det trött thrash med MESHUGGAH-komplex för hela slanten.

Runda 8. Heidenhammers val.

”Autumn/winter depression? In that case, this debut album will be the perfect soundtrack! The music is melancholic, dark romantic, melodic and highly original doom/gothic/dark metal – quality music for dark twilight evenings in nightly woods. A must!”

HP: Ibland blir jag bara så förbannat trött. På tiopoängsnivån … är det släppt på Napalm Records?

HH: Nej, men det här bolaget fattade nog snabbt galoppen och anammade ett beprövat koncept för att saluföra kvalitetsmusik. Tydligen hette bolaget Euphonius Records.

HP: Det lät danskt.

HH: Hur fan tog du det? Det är rätt. Vi vet ju alla hur bra dansk metal brukar vara.

HP: Det här var ju dessutom i den allra värsta romantic/goth/knull-röran … säg för guds skull inte att det var ett danskt sådant band?

HH: Jodå.

HP: Då är det BLAZING ETERNITY.

HH: Nej.

HP: Hur fan kan det inte vara BLAZING ETERNITY? Då är det SATURNUS.

HH: Rätt. Behöver vi säga något mer om det här?

HP: Inte mer än att kastar man om bokstäverna får vi ett mer passande bandnamn, RUTS ANUS.

Runda 9. Hatpastorns val.

The dark empire has given birth to five children of the night. Full of aggression and hate, to save their evil God and fight against the creatures of light …
The CD contains 13 songs highclass-sounding songs with more than 53 minutes evil metal. Female vocals, orchestral parts, melancholic influences and professional voicevariations makes XXX to a new masterpiece on XXX Records.”

HH: Den får du ta en gång till. Detta kan vara varenda skiva som släpptes 1998. Fasansfullt år förresten.

HP: Invasion Records.

HH: Jag anar att beskrivningen inte motsvarar det som kommer ur högtalarna.

HP: Jag äger den här skivan.

HH: Såklart du gör. MORTUM?

HP: Njet. Ledtråd. Bandfotot …

HH: NON SERVIAM!

HP: Haha, korrekt.

HH: Vad tyckte de själva om det bandfotot?

HP: En mycket bra fråga som jag själv undrat i typ 16 år.

HH: Nä, nu gör vi något annat.

På återseende.

/Heidenhammer och Hatpastorn

Från A till Ö med Hatpastorn. Ö som i ÖRÖM.

Posted in Från A till Ö on 21 september, 2014 by hatpastorn

Att släppa musik i limiterad upplaga är något jag är kluven till. Å ena sidan känns det kul att komma över en fin giv som är limiterad till några hundra exemplar. Å andra sidan blir man helt skogstokig när man är lite sen på bollen och skivan är slut och det enda man kan hoppas på är någon Internetauktion eller liknande. Det är helt OK att släppa plattor i små volymer om det finns en god anledning till det. Typ exklusiva paketeringar eller liknande. När artister börjar bete sig som totala rövhål och släpper få exemplar av en vanlig jävla egenproducerad CD för att vara tuffa blir jag bara trött. Samma personer brukar även gnälla över illegal nedladdning. Ja, hade ni orkat masa er ner till Clas Ohlson och köpt några paket med brännbara CD-skivor hade ni kunnat sälja dem istället och kom för fan inte med något snack om att ”det bara är de sanna lirarna som har rätt till skivan” anno 2014. Ni var 3 bast när ”De mysteriis dom Sathanas” släpptes och 90 % av de som köpt eran förbannade platta når garanterat inte upp till era kriterier ändå. Väx upp.

Ungerska ÖRÖM släppte sin debutplatta ”8” i just det, 8 exemplar. Man tar sig för pannan. Skivan blev dock återsläppt i 2 omgångar, men även de var ruskigt limiterade. ”8” är inte världens bästa skiva, men den förtjänar då ett bättre öde än detta. Musikaliskt är det långsam atmosfärisk typ black metal/ambient med mumlande vampyrröst. Liknelser kan dras till filmmusik från gamla italienska skräckrullar. Är man på rätt humör hamnar man i ett hypnotiskt nedstämt sinnestillstånd vid lyssning. Underbart. Är man på fel humör klättrar man på väggarna efter 2 låtar. Jag upptäckte det här bandet när jag bodde i Norge så man har många fina minnen kopplade till plattan och det är förmodligen därför jag tycker att den är lite bättre än vad den egentligen är.

örömJag vet väldigt lite om ÖRÖM då jag aldrig läst någon intervju med dem. Bandnamnet är dock ungerska och betyder ”glädje”. Ironiska bandnamn, tack men nej tack. Omslaget ska föreställa en blomma tror jag men det enda jag ser är en gapande hjälmbeprydd demon som lider av svår hjulbenthet. Jag tackar min olyckliga dödsstjärna att jag aldrig behövt ta ett Rorschachtest, det hade spårat ur.

ÖRÖM rekommenderas till alla som vill ha sig en dos ungersk depression nu när hösten börjar göra sig rejält hemmastadd.

Det var det. Hela alfabetet. Känns lite vemodigt att det är över för det var kul att gå igenom alla dessa band. Finns det intresse så tar jag hemskt gärna en resa till genom alfabetet med er i framtiden. Då lär jag dock dela upp det så att även Heidenhammer och Dr Panzram bidrar med musik så att det blir lite bättre spridning. Tack för alla kommentarer både här och på Facebook, många av inläggen är ju minst sagt öppna för diskussion och det är intressant med olika åsikter. Smaken är ju som sagt delad, däremot blev jag lite paff över att så många verkar dyrka dansk black metal. Även solen har väl sina fläckar antar jag.

På återseende.

/Hatpastorn

Från A till Ö med Hatpastorn. Ä som i ÄÄNIPORTTI.

Posted in Från A till Ö on 20 september, 2014 by hatpastorn

I likhet med bokstaven ”Å” kryllar det inte av band på ”Ä”. Jag var tvungen att bege mig till vårt kära grannland Finland för att hitta något för i min skivsamling fanns det då inget att finna. Enligt den finska grundlagen måste alla invånare vara involverade i minst 7 svartmetallband, men tydligen finns det någon klausul för bokstaven ”Ä” för där kammade jag noll. Mycket märkligt.

ÄÄNIPORTTI spelar någon sorts form av tunggung med piano och finsk sång. 7 demos och en EP har det blivit sedan starten 2002. Jag klev på EP:n på en gång då jag är lätt bakfull och har ingen större lust att hamra mig igenom demo efter demo med dylik musik. Helt värdelöst var det inte, däremot bär jag varken keps, har pösiga byxor eller gillar att ta så kallade ”selfies” på gymmet. Gillar man sådant är ÄÄNIPORTTI för dig. Jag ska emellertid erkänna att sången är ganska bra, ja inte den riktiga sången naturligtvis utan själva skrikandet. Finska är ju ett kvalitetsspråk när det kommer till skrik och panik. Varför ÄÄNIPORTTI sjunger ordet ”boulevard” om och om igen i refrängen är ett mysterium. Mina finsktalande vänner kanske kan hjälpa mig här.

Jag har aldrig sett de här lirarna live men för mitt inre öga ser jag hur basisten rör sig på scenen och jag gillar inte vad jag ser. Varför måste alla basister som spelar dylik musik ha basen norr om bröstvårtorna? Varför måste de ha keps? Varför måste de ha tumring? Varför måste de ha tribaltatueringar? Varför måste de forma läpparna som en anknäbb när de rör sig spastiskt i takt med musiken? Varför måste de bära gräsliga Affliction-tröjor? Varför måste de tycka att innebandy är en sport? Varför anser de att Pearl Harbour är världens bästa film? Varför måste de spela Call Of Duty? Varför måste de ha schackrutiga svångremmar? Varför måste de köra en bakhjulsdriven BMW? Varför måste de ljuga för sig själva när de säger att de gillar DILLINGER ESCAPE PLAN? Varför är ”Snabba cash” den enda boken de läst? Varför kan de inte äta sin kvarg utan att bete sig som en jävla idiot? Varför kan de inte stava till ”trombocytaggregation”? Varför tycker de att Björn Rosenström är roligare än ONKEL KÅNKEL? Varför använder de mer hårprodukter än sin sambo? Varför när de en dröm om att få vara med i Paradise Hotel? Varför förstår de inte storheten i BURZUM? Varför ser de ut som ett frågetecken när man pratar om MST3K? Varför köper de urtvättade IRON MAIDEN-tröjor på Carlings när de aldrig hört IRON MAIDEN?

Alla fördomar bygger på 100 % sanning. Nu ska jag gå ut i skogen, skära mig i armarna, hylla döden och vädra mina tvivelaktiga politiska åsikter. Imorgon avslutar vi den här resan.

På återseende.

/Hatpastorn

Från A till Ö med Hatpastorn. Å som i Bandfotokatastrofer del 23.

Posted in Bandfotokatastrofer., Från A till Ö on 12 september, 2014 by hatpastorn

Såvitt jag vet har jag aldrig hört ett svartmetallband vars namn börjar på bokstaven ”Å”. Det finns garanterat något MySpace-band vid namn ÅRSTIDSDEPRESSION eller liknande, inget jag hört dock. Nog för att jag vet exakt hur det bandet låter oavsett om de finns eller ej och de är skitdåliga. Om jag inte är ute och cyklar finns det inget band vid namn ÅNGEST. Med tanke på hur mycket dumheter man sett och hört när det kommer till DSBM är det ett mirakel att ingen nypt det namnet. Folk var väl kanske upptagna med att döpa sig till ÖMHETEN eller GLÄDJEKÄLLOR istället. Förvåningen upphör aldrig. Från Frankrike har vi LIVETS ÅNGEST, de är inte sådär superbra, logotypen deras är emellertid smått genialisk.

Hur gör vi då?

Jag tänker så det knakar men det enda jag kan fokusera på är den hyfsat porrigt döpta limpan ”Åååååh så grovt och gott!”. Minns ni den? Sökte på surnätet efter en bild på förpackningen men kammade noll. Hur fan kan det komma sig att ingen tog ett fotografi och lade upp på Internet? En så festligt döpt produkt hittar man ju inte varje dag. Kulturskymning. På tal om döda bröd finns det ett polskt band vid namn DEAD BREAD. Det sjuka är att de inte är så tokiga. Själlöst, men kompetent.

Frågan är om jag överhuvudtaget hört ett band, oavsett genre, som börjar på denna bokstav.

Då får vi hitta på något helt annat.

Häromveckan ramlade jag över ett amerikanskt band vid namn Eikþyrnir. Varför skriver jag inte bandnamnet i versaler som jag brukar göra? Ja, det hänger ihop med den oroväckande trenden bland band att använda lattjolajbanbokstäver. Det finns garanterat någon funktion i något ordbehandlingsprogram som kan förvandla små bokstäver till stora. Orkar jag lägga tid på det när jag istället kan göra något vettigare typ råna pensionärer eller se Sökarna 2? Svar nej.

eid

Längst till vänster har vi en smågrinig tjej som lite avslappnat håller i en tvärflöjt. Filmcitatet ”One time, at band camp …” dånar i min skalle. Att bandet valt att ta ett foto vid ett riktigt surhål mitt ute i ingenstans var säkert en bra idé på papperet, men man ser ju hur less de är. Gymnastikskorna är dyblöta, jackan lämnades hemma för att de ”skulle ju bara gå en liten bit” och humöret är allmänt uselt. Tvärflöjtsflickan har även en pinne i brasan. Tittar man noga kan man dessutom se kvarlevorna av Atreyus häst i bakgrunden. Just det, jänkarna tog detta foto vid sorgens träsk. Tar ni inte den referensen är det ni som omedelbart hyr Den Oändliga Historien, dyrkar döden och håller käften. Den filmen är förövrigt mer black metal än all musik som släppts efter 1995. Sist jag såg den rullen var i en turnébuss runt 2002. Stämningen var gemytlig. Sedan valde Mårten från SINS OF OMISSION att panga in en 4-timmars tysk porrfilm med kroppsvätskan kiss i huvudrollen i VHS-spelaren. Stämningen sjönk.

Kolla in bakfyllan på filur nummer två. Jösses alltså. Tusenmilablicken, den askgråa hyn och den dåliga hårdagen talar sitt tydliga språk. Han valde att släpa med sig sin gitarr ut i spenaten. Axelbandet glömdes i replokalen. Vad göra? Jo, genom att ta ett rejält punggrepp på sin gitarr och stirra ut i den inre svarta tomheten befinner han sig nu i en helt annan dimension. En dimension av hat, antipati och död. Jag gillar honom. Varför han måste stå i en position som mest påminner om någon sorts form av sydländsk dans är ännu oklart.

Jag trodde först att pagepojken skurit upp hela torson innan jag insåg att han bara smutsat ner sig lite. Det var ju synd. I övrigt finns det inte mycket att säga. Torson är bar, hyn blek. Fortsätter han att spela hårdrock finns det en hundraprocentig chans att han vid 25 års ålder plötsligt upptäcker att hans kropp blivit ett fördömt tempel. Däremot har han kanske fått skäggväxt då vilket är naturens sätt att dölja lönnfethet på. Naturens inneboende visdom. Vackert. Jag tror jag rimmade någonstans. Hatets poet.

Nedanför honom … Minns ni seriefiguren Mjuktagg i Bamse? Jag tror han hette så i alla fall. Det var en misantropisk igelkott som bokstavligen hade alla taggar utåt, vägrade ta hjälp av andra och blev slutligen så spänd att alla som kom honom nära blev stuckna av hans taggar. Av en slump träffade han en igelkottstjej som han naturligtvis blev kär i men eftersom han var så satans vrång så stack hon sig på hans taggar varpå hela upplägget gick åt helvete. Det slutar med att igelkotten sitter ensam i sin jordkula och gråter så hårt att hans taggar mjuknar och han blir Mjuktagg. Efter det så styr det till sig och alla blir lyckliga. Hade Ivan Brunetti skrivit den historien hade igelkotten skurit upp handlederna istället. Vart jag vill komma är att flanellpojken som står på huk ser ut som en tecknad igelkott. Ja, om man lägger till en kniv och en vansinnig blick förstås. Något har brustit i honom. Något som bara kan lagas med kall omotiverad blodspillan.

Rakt ovanför flanellkotten står ännu en bandmedlem som ser helt miserabel ut. Vad har hänt med de här fina ungdomarna? Att se arg och farlig ut på foton är industristandard inom de hårdare musikgenrerna. Dessa musikanter ser helt bedrövade ut. Påminner om det ansiktsuttryck jag fick när jag och Heidenhammer började kvällen med att kolla igenom gamla musikvideos från Nuclear Blast med CREMATORY, PYOGENESIS och THERION för att sedan avsluta aftonen med att beta av tidigare nämnda Sökarna 2. Om vi återgår till detta fotografi så ser vi att håret är i oordning, ansiktet är smutsigt och tröjans ärmar är upprullade med sådan frenesi att det ser ut som att han har 2 brittiska blodkorvar fasttejpade på armarna. Blicken? Ja, där finner vi självklart ingen livsglädje.

Indiepopkillen med glasögon och Legofrisyr är den som ser gladast ut. Förstår ni vidden av den kollektiva brakdepression Eikþyrnir drabbats av? Något fruktansvärt har hänt och här står ynglingarna och fryser arslet av sig i den gråkalla skymningen. Jag vill veta mer.

Gottjejen med lugg, spexiga strumpbyxor och fiol har även hon en tusenmilablick av rang. När jag sveper med blicken över bilden kan man raskt konstatera att Gud, han finns inte här.

Gissa om man blev nyfiken på hur det här bandet egentligen låter. En snabb sökning på Youtube resulterade i att jag hittade ett dark ambient-spår med ett annat band med samma namn. Vid första genomlyssningen var jag fullkomligt övertygad om att jag skrivit den här låten själv vilket innebär att det är den absolut bästa jag hört i hela mitt liv. Undrar om man inte ska rota fram synten och skapa lite ljuv musik. Jag har ju ändå fripass idag och då jag inte har något bättre för mig kan man ju dra in en dark ambient-platta. Bandnamn? Ja, det måste ju vara något dark germanic heathenism-doftande då den trenden inte dött ut än. RATATOSKIAN CHANTS OVER THE ROTTEN CARCASS OF VAFTHRUTHNIR får duga. Kort och bra. Albumtitel? Äh, det är väl lika bra att man får användning av titeln “Zu Wotan ein tempfel” en gång för alla.

Nu hittade jag ju inget med amerikanarna på Youtube. Däremot hade de en Bandcamp-sida där hela plattan ligger uppe.

https://eikthyrnir.bandcamp.com/releases

Det lät inte riktigt som jag trodde att det skulle göra. Ambitionsnivån var ju skyhög, det ska erkännas. Hyfsat spelat, galet rörigt.

På återseende.

/Hatpastorn

Från A till Ö med Hatpastorn. Z som i ZYKLON.

Posted in Från A till Ö on 29 augusti, 2014 by hatpastorn

Det är dags att öppna de ruttnande såren och bege sig tillbaka till millennieskiftet där de musikaliska besvikelserna stod som spön i backen. Först spolar vi tillbaka till 1995. Året då utsökta Malicious Records släppte ZYKLON-Bs klassiska ”Blood must be shed”. Jag älskar den skivan. Den må vara knappt 11 minuter lång, men jösses vad grabbarna får sagt mycket under den tiden. Som norskt all-starprojekt betraktad är den dessutom unik på så sätt att den är bra på riktigt. En klassiker. Ett monument.

Vi närmar oss millennieskiftet. EMPEROR har ballat ur totalt. Plötsligt får man höra att Samoth dragit igång ZYKLON-B igen. Magen knöt sig av förväntning och man började svettas ymnigt. Var detta verkligen sant? Fanns det hopp? Det första orosmolnet kom när Samoth bantade ner bandnamnet till bara ZYKLON. Ordet ”fegt” var det första jag kom att tänka på. Det andra orosmolnet kom när jag fick veta vilka medlemmarna var. Frost spelade inte längre trummor utan det var arbetshästen Trym som fick jobbet. Inget ont om Trym, snubben är talangfull, men det känns som att han inte tycker det är kul att spela trummor. Speciellt live är det något som saknas. Min absoluta favoritvokalist Aldrahn var petad. Istället tog de in Daemon från LIMBONIC ART som gästvokalist. Han fick alltså inte ens en fast plats. Daemon är grym, men han är ingen Aldrahn. Ihsahn var även han petad. Syntarna skulle nu skötas av Akkerhaugen, karlsloken som drev Akkerhaugen Lydstudio. En studio jag alltid har avskytt, särskilt trumproduktionerna. Samoth var inte längre ensam gitarrist och basist utan nu var även Destructhor från MYRKSKOG med i matchen. Återigen en duktig musiker, men ingen man förknippar med det hatfyllda rens som är ”Blood must be shed”. Sist men inte minst fick Faust vara med på ett hörn som textförfattare. Ett kul grepp men texterna på debuten är svårslagna. Blanda citat från seriemördare med några påhittade nyckelfraser och succén är given

Det fanns fortfarande hopp. Visst, alla medlemmar förutom Samoth var utbytta men det kunde fortfarande bli bra.

Då fick jag se skivomslaget.

zyklonNi kanske tycker att jag tjatar och överdriver om hur mycket elände filmen The Matrix ställde till det för den norska svartmetallscenen. ZYKLONs ”World ov worms” är ett brakexempel. Vi börjar med omslaget som är en The Matrix-grön Photoshopspya av värsta sort. Mitt i smeten finner vi en utmärglad Trym med Keanu Reeves-frisyr till hälften nedsänkt i ett hål till bredden fylld med metmask. Bläddrar man vidare i bookleten dränks man i suspekta fotomanipulationer, dystopiska framtidsvisioner och diverse trötta citat av George Orwell och Nietzsche. I intervjuer slog Samoth, eller Zamoth som han numera kallade sig, på stora trumman över Fausts fantastiskt genomtänkta och genomarbetade lyrik . Jag gillade aldrig texterna och jag litar aldrig på band som har en brasklapp under varje text som förklarar vad de handlar om. Vad var det för fel på det gamla textkonceptet? ”War – Death to pigs!” En sådan strof behöver ingen närmare förklaring liksom. Jämför den med följande stycke tagen från låten ”Zycloned”:

Stereogothic void – predestination of being.
Psychothronic schizoid – conditioning the future.
Past without content – life without meaning
The New World Inc. executes standardization
In a futuristic framework of sterility.
Why is everything so constant?
Why doesn’t things change?
You’ll never be alone again.

Kan någon förklara för mig vad en ”stereogotisk tomhet” är?

Ska jag vara rättvis så förstår jag om band vill utvecklas och testa något nytt. Det är helt OK så länge det … Äh, det är galet sällan det blir bra. Ge mig 5 bra exempel på band som var råbra redan från starten men gjorde musikaliska och konceptuella lappkast som gjorde att de blev ännu bättre och ni vinner ett fint pris.

På baksidan av skivan står Zamoth, Trym och Destructhor i skinnrockar och snabba solglasögon. Trym riktar en pistol mot betraktaren.

zyklonpang

Skjut mig.

Innan jag fick skivan i min ägo laddade man ner ett smakprov från skivbolaget. ”Hammer revelation”. De sista solstrålarna täcktes bryskt av det slutgiltiga orosmolnet. Vad som ljöd ur högtalarna var ettrig norsk nydöds med ett helvetiskt irriterande trumljud. Folk som inte ens gillade svartmetall började hylla detta. Samma sak hände med EMPERORs ”IX Equilibrium”. Människor som skydde black metal som pesten började plötsligt tala sig varma om produktioner, musikalitet och genomtänkta koncept. Det var många månader som jag både somnade och vaknade till ljudet av mina egna skrik.

När jag väl fick hem ”World ov worms”, alla som skriver ”ov” istället för ”of” bör för övrigt arkebuseras, gav jag den en ärlig chans. Tro mig, jag har gett skivan många chanser de senaste 13 åren. Den är verkligen inte för mig. Jag kan förstå att folk tycker att detta är skitbra, men personligen dör jag av tråkslag. Det finns ingen desperation, ingen glöd, ingen passion, inget äkta hat. Att försöka minnas något är omöjligt då allt bara är en grön röra av moderna dödsriff och smattrande övertriggade trummor. Man kan lika gärna lyssna på sportdödsande band som kallar sig typ CEREBRAL MALIGNANCY. Ni vet de där överkomplicerade death metal-gängen som spelar på Obscene Extreme och har keps, shorts, kort hår och glasögon. Något jag förstår mig lika lite på som teknisk fysik.

Detta hade inte gjort lika ont om Samoth döpt bandet till något helt annat. Att döpa projektet till ZYKLON gjorde att man fick helt fel inställning från start. Det finns förresten några riff från ”Blood must be shed” med på ”World ov worms”. Istället för att kännas som en kul tribut till fornstora dagar gör det mig bara bedrövad.

Jag har förresten glömt att tala om de ”industriella inslagen” på plattan. Ni vet de där partierna som ska få det att låta modernt och spännande. Gissa om dessa har åldrats med samma välbehag som en obehandlad svampinfektion. Garm sjunger dessutom en skvätt på plattan och det är skönt för öronen. Tyvärr blir han diskvalificerad eftersom han döpte om sig till Trickster G Rex.

Millennieskiftet var en mörk tid. Folk trodde att vi var i framtiden. Det var vi inte. Vi var i en era där tribaltatueringar var det hetaste man kunde gadda på armen. En era där förnedrings-TV började blomma. En era där gamla bra band gjorde sig jävligt märkvärdiga.

Tiden er en stenlagt grav

zyklonpang

Pang.

På återseende.

/Hatpastorn

Från A till Ö med Hatpastorn. Y som i YGGTYRHYRKKH HIN DYSTRE.

Posted in Från A till Ö on 24 augusti, 2014 by hatpastorn

Det är dags att kavla upp ärmarna och skrubba rent skittunnan. Ni vet alla vad jag anser om den danska svartmetallscenen. Den är gräslig. Fullkomligt vedervärdig. Avgrundslik.

Ja men, ANGANTYR rockar ju fett!

Avbryt.

Kom igen, ILLNATH var riktigt bra.

Nej.

DENIAL OF GOD …

Åh, söte Jesus.

OK då, dansk black metal kanske inte är bäst, men den danska dödsen går ju i bräschen. PANZERCHRIST, ILLDISPOSED och KONKHRA tillhör eliten liksom. Sedan har vi VOLBEAT …

Kommer du ens från planeten Jorden?

King Diamond är ju dansk och honom dyrkar du ju.

Det där är fult spel och det vet du.

YGGTYRHYRKKH HIN DYSTRE representerar allt som är fel med den danska black metal-scenen. Det är precis som att de inte vet hur man ska göra. Lite som svensk reggae. Det låter typ rätt och de använder de flesta attributen men i hjärtat känner man att något är fasansfullt fel. En stigande känsla av skräck, hat och missmod som inte upphör förrän man avbryter musiken och super sig redlös för att glömma. Det är dansk black metal det. Och svensk reggae för den delen. Vid närmare eftertanke kommer i stort sett all svensk reggae från Malmö. Malmö ligger oroväckande nära Danmark. Slump? Knappast.

Ett av mina första möten, ”a dangerous meeting” om ni tar den rödvita referensen, med dansk svartmetall skedde runt 1997 när jag fick höra DEMON REALMs debutdemo ”Burning the angel wings”. Den …

Nä, jag klarar inte av att prata om den. Lång historia kort, den är rådålig. Alltså totalt fruktansvärd.

Måste vi ta YGGTYRHYRKKH HIN DYSTRE idag? Kan jag inte få hacka på finska YEARNING eller göra mig lustig över bandnamnet YETNA APMASKEMA? Kastar man om bokstäverna i det namnet får man bland annat KENYA SAMMETAPA. Det tycker jag är kul. Kastar man om bokstäverna i YGGTYRHYRKKH HIN DYSTRE får man … ja du, jag gav upp efter GRYNIG KYSKHET. Dansk black metal är så usel att man inte ens kan få ihop ett festligt anagram.

yggtor

YGGTYRHYRKKH HIN DYSTRE bildades 1993 av ”multiinstrumentalisten” Nikolaj Hansen som för övrigt vann första pris i tävlingen ”Världens största Tors-hammare”. Jag gillar enmansband. Inte det här bandet dock utan rent generellt. 1996 släpptes demon ”Hævnfejde” och det var bara tack vare det fullständigt sinnessjuka namnet folk lade detta på minnet. Recensionerna var inte precis lysande.

ygg

”Hævnfejde”, uttalas ”Häääääooouuuuvuuuunfääääeeeeeeeejdääääuuueeeeeee”, innehöll 4 låtar. ”Storhed”, ”Val”, ”Ode” och ”Hævnfejde”. Samtliga totalt värdelösa. Musikaliskt låter det som att Nikolaj slumpar fram riffen allteftersom och sånginsatserna påminner mig om planlöst kacklande som spelas upp baklänges. Trumspelet hade kunnat kallas nihilistiskt, men eftersom bandet härstammar från landet med talfel är det mest bara fånigt. Alla som någonsin haft mage att hacka på den klassiska NAUTHIS-demon kommer att ta tillbaka allt efter att ha hört ”Hævnfejde”. Tro mig.

Jag har ett oheligt tålamod när det kommer till sunkig svartmetall. ”Hævnfejde” gör att jag klättrar på väggarna och utvecklar bokstavskombinationer ingen trodde fanns. Lyssna på olåten ”Val” från pärm till pärm. Detta är en utmaning. Efter 5-6 minuter trodde jag på fullaste allvar att jag tappat förståndet. När mardrömmen tog slut efter 9 minuter var jag helt knäckt. Jag hade tidigare hört max 1 minut YGGTYRHYRKKH HIN DYSTRE om året men lagom till detta inlägg blåste jag igenom hela demon från pärm till pärm. Vad har det blivit av mitt liv? Nästan 30 minuter YGGTYRHYRKKH HIN DYSTRE.

Förstår ni ens vidden av detta?

Det här är dansk black metal i sin absolut renaste form. Ibland kan man få för sig att den danska scenen inte är så tokig och att man bara överdriver. Det gör man inte. Den är sämst. Det är något vi aldrig får glömma. Vad är det för värld vi egentligen lever i när XURTHUREST är en skapelse av min morbida fantasi medan YGGTYRHYRKKH HIN DYSTRE finns på riktigt?

Rekommendationer? Ja, vill ni visa er på styva linan så kör den här kassetten från början till slut. Klarar ni av det är ni redo för allt.

På återseende.

/Hatpastorn

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 309 andra följare