Från A till Ö med Hatpastorn. H som i HELHEIM.

Posted in Från A till Ö on 27 juli, 2014 by hatpastorn

Det norska B-laget på 90-talet. Det var fina grejor det. Ofta när man pratar om HELHEIM är det debutplattan ”Jormundgand” från 1995 som diskuteras. Har ni inte hört den så är det en Lidl-variant av ENSLAVEDs ”Frost” fast med hysteriskt kacklande sång. Den är med andra ord helt utsökt.

HELHEIMs andra giv ”Av Norrøn Ætt” från 1997 är det aldrig någon som pratar om. Ja, förutom jag då. Det är hög tid att vi tar oss en titt på den.

Dessa två album släpptes via Solistitium Records. Ett bolag som släppt underbart mycket hyfsad black metal i sina dagar. Vill man få sig en dos helt OK svartmetall är det dit man ska söka sig. Passa er dock för NATTVINDENS GRÅT. Det var typ fyra år sedan jag varnade för det bandet så det kanske är hög tid att friska upp minnet.

helheim”Av Norrøn Ætt”, vi börjar med skivomslaget. Till vänster har vi en vrålhungrig snubbe som smörjer kråset. Bredvid honom sitter Steven Seagal som efter ett par rejält tilltagna krus starkbock ger kåta ögat åt … mig när jag var typ fjorton?

Olustigt.

Ja, själva omslaget kanske inte är någon höjdare. Då undertecknad obegripligt nog bara äger promon av denna så består själva bookleten av ett uppvik med ett bandfoto. Jag vet att CD-versionen även innehåller texterna för jag har bläddrat i den och undrat över hur fan de kommer ihåg dem. De är tämligen långa även om de fuskar en smula genom att återanvända textstycken. Precis som ENSLAVED gjorde på den tiden de var bra så är samtliga texter dessutom översatta till engelska. Ett välkommet grepp.

Lite övrig kuriosa innan vi går in på det rent musikaliska är att medlemmarna gjorde en SAMAEL och kortade ner artistnamnen inför deras EP ”Terrorveldet” som släpptes 1999. Vad är det med det årtalet och norska band? Istället för att nöja sig med kanonnamn såsom Hrimgrimnir (gitarr och sång) och Vanargandr (bas och sång) så kortades de ner till H’grimnir och V’gandr. Jävla trams. Trummisen Hrymr var dock konsekvent, men jag har genom alla år bara kallat honom Steven Seagal. Av förklarliga skäl.

Nu när jag var inne på Metal-Archives för att sno en bild på skivomslaget så ser jag att hela namndebaclet står på första sidan. Det finns alltså någon annan än jag som bryr sig om sådan här skit? Mina ögon vattnas.

Musikaliskt är detta norsk viking/svartmetall av kanske inte ädlaste valör, men brons i alla fall. Om ENSLAVED är en finrestaurang så är HELHEIM den där underbart sunkiga kvarterskrogen. Ibland vill man ha kalventrecôte serverad med färsk lök, sparris, rödvinssky, dragonemulsion och färskpotatisstomp till middag och ibland vill man ha en starköl och en grillbit med bearnaisesås för 69 spänn.

Man tar vad man är sugen på helt enkelt.

En sak jag gillar med HELHEIM är att de har hyss för sig. Ofta dyker det upp partier som man inte hade väntat sig. Lattjolajbanriffet som kommer 1 minut och 7 sekunder in i ”De eteriske åndevesenes skumringsdans” är ett bra exempel på det. När jag 1997 läste den titeln kom jag för övrigt så hårt i byxan att jag fick mjälthugg. Förutom det så kan man inte prata om HELHEIM utan att nämna trummisen. Steven Seagal är en av Norges absolut avigaste batterister. Han spelar konstant över sin egen förmåga och ofta i hastigheter han ej behärskar. Däremot har han rätt dedikation och jag älskar att höra honom rassla bakom trumsetet. Alla förbannade fantomtrummisar på Youtube kan studsa åt helvete. Spola fram till runt 2 minuter på ”Åpenbaringens natt” och njut. Jaså, ni tycker att sången är sällsynt sur? Kom igen, ibland får man bara acceptera att det är såhär det är menat att låta. Förresten, kör igång låten runt 1 minut och 30 sekunder istället. Då hamnar man i rätt stämning. Äh, kör skiten från start.

Som ni märker är jag förtjust i det här alstret. Kanske mer än det egentligen förtjänar då det tar sin lilla tid att lyssna in sig på materialet. Jag hade tålamodet och ångrar ingenting idag. Produktionen är även den helt underbar. Det ska vara lite skevt.

HELHEIM håller på än idag och även om de hade några tunga år runt millennieskiftet så är 2011 års ”Heiðindómr ok mótgangr ”en mycket fin giv. Då ENSLAVED slutat vara ENSLAVED och istället inriktat sig på att vara ett norskt OPETH känns det skönt att HELHEIM fått axla någon sorts form av mantel.

Denna rekommenderas till er som gillar norsk svartmetall från 90-talet men som inte har haft orken att kolla upp B och C-lagen. Tro mig, det finns gott om smaskens där bara man orkar gräva sig ner i gödselstacken. Som jag skrev tidigare, ibland är det inte helt dumt med en starköl och en flottig grillbit. Egentligen borde jag kanske rekommendera att man börjar med ”Jormundgand” då den har tydligare låtar men det skiter vi i.

Äh, vi tar en till låt när vi ändå är igång. ”Fra Ginnunga-gap til evig tid” är en riktig topp ett-låt när man är på det humöret. När det börjar mangla vill man bara ställa sig på balkongen och hytta sig helt fördärvad. Sedan, 2 minuter och 11 sekunder in i låten. Då dör man. Alltså lyssna på riffet.

LYSSNA PÅ RIFFET!

Fy fan vad jag älskar sunkig black metal. Nu ska jag gå och duscha, man blev ju helt svettig efter det här.

På återseende.

/Hatpastorn

Från A till Ö med Hatpastorn. G som i GRIM.

Posted in Från A till Ö on 26 juli, 2014 by hatpastorn

När det kommer till black metal har vi VITHATTEN. När det kommer till death metal har vi DISPATCHED. När det kommer till heavy metal har vi OVERDETH.

När det kommer till dark ambient har vi GRIM från Västervik.

GRIMs demokassett ”Färd” från 1995 gör mig alldeles varm och död i själen samtidigt. Den får mig att minnas tillbaka till 90-talet då man satt och skapade musikaliska hjältebragder i Fasttracker. Mina låtar lämnade aldrig datorn. Det gjorde GRIMs och för det kommer jag alltid att respektera honom. Om han var inspirerad av MORTIIS? Har grodor vattentäta arslen? Det lustiga med MORTIIS är att ALLA äger minst en skiva med något av hans projekt. Jag tror inte alla äger något med GRIM dock.

Av förklarliga skäl.

Detta var en epok då det enda man behövde var några hyfsade syntljud, en handfull sköna låttitlar, ett rått bandnamn och lite corpse paint. Allt var med andra ord bättre förr.

”Färd” i sin primitiva uselhet har sina höjdpunkter, eller så är det bara jag som överdoserat på nostalgi alternativt fått värmeslag. Avslutande ”Svävande genom hallarna” har ett stämningsfullt gitarrplink i början som får mig att tänka på CARPATHIAN FORESTs finaste stund, ”Journey through the cold moors of Svarttjern”-demon från 1993. Naturligtvis inte lika bra, men den har något visst. Det övriga materialet lämnar emellertid en hel del att önska, vi kommer väl exempelvis aldrig att glömma alla spoken word-partier som hemsöker demon. Eller för den delen syntmelodierna som mest påminner om någon som för första gången slumpvis trycker på några tangenter för att testa vilka ljud som finns. Ett spännande grepp är att herr GRIM lagt den överlägset ”bästa” låten sist. Det är med andra ord bara de sanna GRIM-anhängarna som orkar ta sig till guldet vid regnbågens slut.

Att låt två, ”War march”, osökt får mig att tänka på ”Den röda analens armé” av gudarna i BINNIKE BENGT OCH ROY RÖVMUNS ORKESTER behöver inte vara något negativt. Bägge låtarna gör mig på osedvanligt gott humör. Även om ”War march” inte riktigt förtjänar att vara elva förbannade minuter lång.

grim färdOmslaget är fenomenalt och ett strålande exempel på hur rörigt det kan bli om man väljer att åka längdskidor iförd liksmink och mantel. Vi ser ju klart och tydligt hur stavarna trasslat ihop sig och hur GRIM med skräck i blick inser att han i ilfart närmar sig en brant backe. Snacka om ”Färd”.

Denna demo kan jag bara rekommendera till de mest masochistiska anhängarna av tvivelaktig dark ambient från 90-talets mitt. De sanna GRIM-anhängarna. ”Färd” är en märklig parantes i svensk musikhistoria och som tidsdokument betraktat har den faktiskt ett existensberättigande. Om inte annat är den ganska kul.

Om ni trodde att detta var det enda som GRIM släppte har ni fel. Tänk på det när försöker somna ikväll.

På återseende

/Hatpastorn

Från A till Ö med Hatpastorn. F som i FORLORN.

Posted in Från A till Ö on 25 juli, 2014 by hatpastorn

Denna bokstav visade sig vara mer problematisk än jag trodde då det finns gott om band i samlingen man kan prata om. FULLMOON, FURZE, FAERGHAIL, FLUISTERWOUD, FLEURETY och så vidare och så vidare. Sedan kom jag på att är det ett band jag tjatat om på dessa sidor är det FORLORN.

Norska FORLORN.

Detta gäng har jag refererat till så många gånger så nu är det hög tid att vi sätter tänderna i dem en gång för alla.

FORLORN startade redan 1992 och har under resans gång innehållit medlemmar från GEHENNA, ett av mina favoritband. Om GEHENNA genom åren, främst på de två första alstren, varit galet söta så är det inget i jämförelse med FORLORNs tidiga verk. Uttrycket ”söt black metal” härstammar från FORLORN. Fatta allvaret.

Skivan vi ska prata om idag är ”The crystal palace” från 1997, släppt via Head Not Found. Bara skivtiteln får mig att vilja ta bandmedlemmarna i kinderna och ruska om dem likt en bisarr överbeskyddande farförälder. Det första jag märkte när skivan kom var att omslaget kändes väldigt bekant, men jag kunde inte placera det. Detta gnagde mig länge tills jag kom på det. Spana in.

Först har vi brittpopparna i BLUR med sin singel ”Country house” som släpptes 1995.

Blurs-Country-House

Sedan två år senare har vi norska FORLORN med ”The crystal palace”.

forl

Vad är det förresten med svartmetallare och slott? Antalet omslag som pryds av detta byggnadsverk är oräkneliga. Det kanske får bli en helt egen specialare längre fram.

Förutom omslaget är hela bookleten en mardröm av tidiga Photoshopkunskaper. Har ni möjlighet att bläddra i den, gör det. Snacka om bildmanipulationer som åldrats med samma värdighet som vinjetten till ”komedi”serien The Sinbad Show.

Rent musikaliskt är det inte lika illa ställt, tvärtom, fram till låt sex är detta finfin norsk viking/svartmetall av sockersötaste sort. Melodierna är många och trevliga, tempot behagligt, rensången OK, produktionen fullgod. Att ligga tillbakalutad i soffan med balkongdörren öppen medan man lyssnar på detta bäddar för en fin stund. Inledande ”Lik av falne menn” är ett praktexempel.

Sedan var det någon i bandet, oklart vem, som fick gothsjukan. En fruktansvärd åkomma som slog ner som en hammare i Stavanger och orsakade mer skräck och förtvivlan än ebolaviruset. ”Gate of mystic” är även det ett praktexempel.

Tar man låtarna ur sitt sammanhang så kanske man inte riktigt fattar poängen, men tro mig. Skivan går från söt och behaglig till sliskig och osund. Trist då merparten av skivan är kanon.

Det är väldigt sällan som ”The crystal palace” går flera varv i spelaren utan den plockas fram då och då och avnjutes i små doser. Tänk om detta varit en mini-CD, det hade smakat! En annan mystisk sak med albumet är att de var inne en hel månad i studion och trots det är hälften av låtarna inspelade med trummaskin. Varför!? Det är inte precis så att de låtar som inte har riktiga trummor är mer tekniskt avancerade. Detta skulle jag hemskt gärna vilja ha ett bra svar på.

Jag pratade tidigare om det hemska gothviruset. FORLORN var tyvärr ett väldigt sjukdomsdrabbat band. Efter att de gått igenom en tung antibiotikakur och släppt hyfsade ”Opus III – Ad caelestis res” trillade de dit rejält på deras sista giv, ”Hybernation”. Minns ni när jag pratade om när hela Norge gick och såg The Matrix på bio och klev ut ur salongen med ambitionen att skapa urtråkig svartmetall med framtidstema? Jo tack, ”Hybernation” är ett typexempel på det och är således fullkomligt olyssningsbar. Efter det fiaskot lade FORLORN ner hela verksamheten.

Jag tycker vi tar en tyst minut och tänker på de fina stunderna vi trots allt hade med FORLORN.

Avslutningsvis vill jag bara visa en kymig bild på hur det kan se ut när ett helt band unisont drabbas av The Matrix-viruset.

forlorn

På återseende.

/Hatpastorn

Från A till Ö med Hatpastorn. E som i THE ELYSIAN FIELDS.

Posted in Från A till Ö on 24 juli, 2014 by hatpastorn

Året var 1998. Jag satt hemma hos min polare Rasmus då han precis fått hem senaste numret av Terrorizer. Då han var prenumerant hade han även fått med en käck liten samlings-CD. De flesta av låtarna var rent skrot, men det var en av dem som jag tyckte lät bra. Efter lite efterforskning visade det sig att bandet härstammade från Grekland och hette THE ELYSIAN FIELDS. Tydligen hade de en ny platta på gång via Wicked World, en underkatalog till Earache. Jag tänkte inte mer på det utan körde slagdängan på repeat några gånger och sedan var det bra med det.

eluzNågon månad senare stod jag och rotade bland skivorna på Skivbutiken här i Sundsvall. Av en ren slump fiskade jag upp ett album jag aldrig sett förut. Omslaget var en brungrön Photoshopspya som påminde mig om den färgfest som blir när man snyter sig när man har bihåleinflammation. Jag kollade upp vad bandet hette. THE ELYSIAN FIELDS.

Låten jag hade hört tidigare var ju riktigt vass, så glad i hågen promenerade jag till den plats i butiken där man fick provlyssna. Det lustiga med Skivbutiken var att trots att undertecknad lagt ut astronomiska summor på plattor där så var det här med provlyssning ingen höjdare bland personalen. Herregud, då fick de ju jobba. Efter att ha fått stå och vänta med mössan i hand i en smärre evighet fick man äntligen lyssna.

Förutom låten jag redan var bekant med var det inget som fastnade på en gång. Det var inte skitdåligt, men jag anade att man kanske var tvungen att lyssna in sig bättre på materialet. Naturligtvis köpte jag plattan trots att min magkänsla inte riktigt var med på den investeringen.

Väl hemma slog jag upp bookleten och spindelkänslan började pingla omedelbart.

elysianfieldsPå första sidan fann jag ett bandfoto på två allt annat än brådmogna greker. Den ena hade flottig legofrisyr med mycket kort lugg och en allmänt lengräddad aura över sig. Den andra liraren hade en onaturligt lång hårlös överläpp som han putade mot mig samtidigt som han erbjöd mig en kniv.

Jag frös till is.

Legoluggen kallade sig Michael K och spelade ”Glittering star echoes and heroic narration”. Knivmannen gick under namnet Bill A och spelade ”Mega dramatic arias and possessed shrills”. Under bandfotot hade duon slängt in en varning:

The use of any words and symbols taken from the glorious Greek mythology and culture is prohibited. There will be no further warning.

Varför sätter man sig alltid i sådana här situationer?

CD-skivan placerades i stereon och efter att den gått några varv så erkände jag att det fanns några goda idéer och lite schyssta riff. Tyvärr överskuggades de av det allmänt grekpretentiösa anslaget. På baksidan av plattan stod det i gigantiska bokstäver ”The majestic art of Drama” och hur i helvete jag kunde missa den varningen när jag hittade skivan på affären är bortom mitt förstånd.

Låtmaterialet består av grekisk svulstmelodisk svartmetall primärt i medeltempo, även om det brassar iväg ibland. Det snålas inte med synt så räds ni billiga Casio-orglar och ännu billigare Casio-pianon så kan ni skippa den här given. Javisst ja, det är även trummaskin. Den låter inget vidare även om man hört värre. Det är främst när det rensas som den låter riktigt bedrövlig.

Året jag köpte ”We … the enlightened” gick den relativt varm i stereon eller i den ”bärbara” CD-spelaren när man var ute på vift. Sedan blev jag mätt och har faktiskt inte lyssnat på den på sedan jag plågade Heidenhammer med en gissa bandet-tävling för något halvår sedan. Det stora problemet med THE ELYSIAN FIELDS är att de lurar in en i en falsk trygghet för att sedan bajsa en i munnen.

Tillåt mig gå igenom låten ”Until the night cries rise in your heart” så kommer ni nog fatta vad jag menar. Snacka om titel som ligger sagolikt kasst i munnen.

0-12 sekunder. Tunggung. Tydlig melodi. Nog för att jag hatar när gitarrerna tuggar i svartmetall, men låt gå.

13-24 sekunder. Hoppla, en hurtig BURZUM-takt och nu börjar gitarrerna såga istället. Det börjar värka i byxorna.

25-47 sekunder. Fullt datagrind. En billig SATYRICON-flöjt piper över slinggitarrerna. Ingen fattar någonting. Jag håller med om allt.

48-58 sekunder. Tillbaka till BURZUM-takten. Jag är fortfarande med i matchen och väntar med spänning på vad som kommer härnäst.

3 minuter och 20 sekunder in i låten vaknar jag plötsligt upp med intorkad saliv över hela hakan. Vad är det som händer? Jag måste ha somnat in. Vad i hela helvetet är det som pågår på stereon? Det låter som en slutboss i något 16-bitarsspel till Nintendo samtidigt som MORTICIANs trummaskin gör studiebesök i den grekiska studion. Jag skriker allt vad jag kan och stänger av.

Jag har mycket svaga minnen vad som hände mellan de bra partierna i början och det genomruttna avslutet. Kusliga minnesfragment av lökiga pianon, trötta tuggande gitarrer, slingor ingen jävel orkar bry sig om. Olustigt.

Exakt så är hela skivan.

Grekerna har släppt tre fullängdare till. En före ”We … the enlightened” och två efter. Jag sket högaktningsfullt i dem. Det märkliga är att jag aldrig ens har sett dem någonstans.

Vem kan tänkas gilla detta då? Tja, Kamijo från ALGAION är en gammal grekofil av rang. Tveksamt om han skulle gilla detta dock. Annars kan jag rekommendera detta till er som gillar svartmetall släppt strax före millennieskiftet som inte riktigt var svartmetall men eftersom ingen orkade bry sig så fick det heta svartmetall iallafall. Typ AGATHODAIMON. Ett grekiskt AGATHODAIMON.

Jag kräktes just i min mun.

På återseende.

/Hatpastorn

Och förresten. Det kan kanske räknas som fusk att köra detta band på ”E” då de heter THE ELYSIAN FIELDS. Lugn i stormen. Mellan 1994 och 1998 hette de bara ELYSIAN FIELDS.

Från A till Ö med Hatpastorn. D som i DISMAL EUPHONY.

Posted in Från A till Ö on 23 juli, 2014 by hatpastorn

Sluta skratta! Sluta skratta, sa jag! ”Soria Moria slott” var ett surhål man klev rätt ner i runt 1997. Det var norskt. Låttitlarna osade norsk black metal. Napalm Records stod vid rodret. Klart som fan man köpte. Jag borde kanske anat oråd med tanke på skivomslaget, men även solen har sina fläckar. Däremot ångrar jag att jag sålde den ganska omgående, man hade kunnat plåga sin bekantskapskrets med den. Denna samt bland annat ALGAIONs ”General enmity” såldes strax före millennieskiftet för att jag skulle ha råd att åka buss ut till min dåvarande flickvän. En galen felinvestering bör kanske tilläggas.

”Soria Moria slott” är ingen höjdare, även om det ska erkännas att det finns några enstaka bra partier. Dessvärre dränks de i den märkligaste sörjan av syntstinkande knätofsmetall med urusel kvinnosång som missfostret Tellus någonsin kunnat uppbåda. Det finns söt black metal typ tidiga FORLORN och så finns det DISMAL EUPHONY som är direkt skadligt att lyssna på. Jag har inte lyssnat på skiten på över femton år, men den går i bakgrunden nu när jag sitter och skriver. Jösses vilket träck. Det är galet mycket melodier, men det är inget som fastnar. Allt är bara en smet av toner. Ibland rensar det på en smula och just när man tänker att detta kanske inte var så dumt trots allt ballar det ur fullständigt. På min mentala topplista över album som åldrats med allt annat än värdighet ligger denna högt upp. Allt här i världen går i cykler. Jag undrar när det är dags för den gothflörtande svartmetallen att göra comeback i våra liv.

Jag bävar och knyter i förebyggande syfte redan nu näven i fickan.

Ni som är runt de trettio minns säkert Napalm Records annonser där de inte sparade på krutet när det gällde att beskriva DISMAL EUPHONYs storhet. Dessa annonser skämtar jag om än idag. Mer om dessa vid ett annat tillfälle, men vi kan ju alla enas om att allt Napalm Records skrev om DISMAL EUPHONY var svarta stinkande lögner.

Norrbaggarna red på en liten framgångsvåg då det begav sig eftersom de A) var från Norge B) hade ett tjusigt fruntimmer på synt som även poserade lättklätt när andan föll på. Tvivlar ni på det sistnämnda? Kolla in detta då, DISMAL EUPHONY var ett band som inte tvekade en sekund.

dismal euphony

dismal euphony 2

Dismal Euphony 4

soria moria slott 2

dismal_euphony_-_autumn_leaves_front_back

Smakfullt.

Den sista bilden är emellertid tagen från bandets andra platta, ”Autumn leaves: The rebellion of tides”. Jag tog med den då baksidan av albumet alltid fått mina ögonbryn att höja sig i förundran. Den som var ansvarig för layouten förtjänar en smäll.

Skivan heter som sagt ”Soria Moria slott”. Vore det inte rimligt att kanske ha ett slott på omslaget istället för ett naket fruntimmer? En naken dam framför ett slott hade fungerat. Hellre det än en Photoshopspya till omslag med en inklippt flicksnärta i ett sorgligt vattenfall.

Ja, mycket mer än så vill jag inte prata om DISMAL EUPHONY, jag äger inte ens längre skivan men den har lämnat ett brännmärke efter sig som ej går att tvätta bort. Vem kan tänkas gilla detta då? Har du lyssnat dig mätt på SIEBENBÜRGENs ”Loreia” och önskar att stockholmarna nyttjat mer synt och gått vilse totalt i arrangemangen så varsågod, ”Soria Moria slott” är för dig.


Man kan luras att tro att det här är bra. Gå inte i fällan gott folk.

På återseende.

/Hatpastorn

EDIT: En sak glömde jag säga. Hon som poserar på ”Soria Moria slott” var runt femton när dessa omslag gick i tryck. Hur bandet tänkte här är helt obegripligt.

Från A till Ö med Hatpastorn. C som i CULTUS SANGUINE.

Posted in Från A till Ö on 22 juli, 2014 by hatpastorn

Black metal från Italien är något som inte finns i överflöd i min skivsamling. Anledningen är ganska enkel, det kryllar inte precis av kanonband från det landet.

CULTUS SANGUINEs självbetitlade EP från 1995 är en udda historia. Jag fick plattan någon gång runt 1997-98 av en polare som tyckte att den sög. Han hade i sin tur fått den av en annan polare som även han var mäkta oimponerad av italienarnas tonkonst. Personligen fann jag den inte alls genomusel. Helt bra var det kanske inte, men vissa av låtarna har något visst. Om inte annat vilar det en förbannat konstig stämning över plattan.

Bandet startades av Aqua Regis någon gång 1993. Herr Aqua kanske är mest känd under sitt riktiga namn, Roberto Mammarella, envåldshärskare i MONUMENTUM och ägare av Avantgarde Music. Ett problem med Robertos namn är att jag aldrig kan säga det högt utan att låta som någon hyperaktiv tygdocka i en Dolmio-reklam.

Vilken dag är din Roberto Mammarella-dag?

Ja, uppenbarligen idag.

CULTUSOmslaget är en svartvit röra av märkliga bilder. Vi har en naken deprimerad snubbe, en dam i ett svart hål och … jag vet faktiskt inte riktigt vad det ska föreställa. Det är inte speciellt snyggt, men stämningsfullt. I likhet med BERGTHRON består bookleten bara av ett uppvik med lyrik och ska sanningen fram är texterna ganska coola. Även om de blir lite kissnödiga ibland så handlar de om någonting. Minns ni det? När black metal-lyrik verkligen handlade om någonting istället för att bara vara en röra av svåra ord och allmänt trams.

Låt oss jämföra. Först ut är DÖDHEIMSGARD med ett stycke från ”Ion storm” från genomvärdelösa ”666 International”:

Trouble in the corridor
Drained through the system of foundations
Dear in cruelty
Simulating the opponent
Well besmeared with toxic phlegm

CULTUS SANGUINE kontrar här med några strofer från ”Into the field of screaming souls”:

I’m the silence surrounding you
I’m the shadow of no lighting doubt

So start this journey
Come on walk with me
Into the field of screaming souls
I’m the sadness grey as tomb
I’m the desert where all the hopes die

Inget lyriskt stordåd måhända, men det handlar i alla fall om något mer än problem i korridorer och giftligt slem. Även om grammatiken haltar så bildas det en atmosfär som passar musiken bra.

Rent musikaliskt rör det sig om sirapsseg black metal med atmosfäriska gitarrpartier och sporadiska syntutflykter. Det är inte direkt klackarna i taket, men det är inga problem att riva av hela skivan från pärm till pärm. Att albumet bara består av lite drygt tjugo minuter musik kan i och för sig ha något med saken att göra. Tveksamt om man pallat en timme. Spelskickligheten är det si och så med, främst är det trummisen Custos Arcanorum som är rädd för att spela bra, speciellt när det vankas dubbla kaggar. Man har dock hört värre. Vokalisten Ferghieph är en vattendelare, antingen tycker man hans röst fungerar eller så suckar man djupt. Jag har alltid befunnit mig i mitten. Ibland fungerar det, ibland inte. Däremot är han rätt originell så pluspoäng för det.

Vem ska man då rekommendera det här till? Om man som jag gillar obskyr svartmetall från 90-talets början/mitt bör man kolla in detta. Det är inget mästerverk, men det är ju ett verk. Sedan har skivan en konstig esoterisk stämning som alltid tilltalat mig. Plattorna som släpptes efter den här kan ni skita i. Det ballade ur. Tyvärr.


Lallaren som lagt upp det här klippet tyckte det var rimligt att klistra in de mest opassande bilderna man kan tänka sig. Tryck på ”Play” och blunda.

På återseende.

/Hatpastorn

Från A till Ö med Hatpastorn. B som i BERGTHRON.

Posted in Från A till Ö on 21 juli, 2014 by hatpastorn

Korten på bordet. BERGTHRONs platta ”Uralte gedanken” från 1998 har snurrat fler gånger i min CD-spelare än vad jag vill erkänna. Den lyckas nämligen med konststycket att alltid göra mig på gott humör. Betyder det då att albumet är bra? Ja, en skiva behöver ju nödvändigtvis inte vara bra för att vara bra.

Det var runt millennieskiftet som jag fiskade upp den här godbiten på Metalstore (post-Near Dark) här i Sundsvall. Tobbe hade någon hejig deal att man fick tre plattor för priset av två, varpå BERGTHRON köptes blint. Hur bandet lät hade jag ingen aning om, däremot kände jag naturligtvis igen namnet från diverse annonser och liknande. Vidare var albumet släppt via Perverted Taste, ett bolag som faktiskt kunde överraska ibland.  De var även duktiga på att släppa ren smörja så visst hade man sina tvivel.

berghthronSkivomslaget, en rakryggad tysk i en skog. Majestätiskt. Först trodde jag att det var jag på bilden då likheterna är slående, men det visade sig vara felaktigt. Under själva CD-skivan fann jag en till bild. Denna gång var det någons flickvän i långklänning som stod och frös arslet av sig i snön. Själva bookleten bestod av ett uppslag med en ynka text. Skivan innehöll alltså en låt och en låt allena. Intressant.

När jag smekte in CD-skivan i spelaren hade jag inga direkta förväntningar och det var kanske därför jag kunde acceptera hur det här egentligen lät. Tänk er om ULVER runt ”Bergtatt”-eran besökt ett tyskt dagcenter, överdoserat på Starzinger och skrivit lyrik som fått en att rodna. Det är BERGTHRON det. Just lyriken är lite kul. Snubben sjunger på tyska, men skriver så enkelt att mina högstadiekunskaper räckte för att direktöversätta hela texten. Det hände inte så ofta. Faktum är att många av mina gamla Fasttracker-projekt lånade duktigt från denna textmassa. I ett infall av absolut sinnesförvirring hittade jag vid denna tidpunkt på ett band vid namn NACHTHYMNEN och spelade in en handfull hits. De titlar jag minns är ”Der alten welt”, ”Ein weites tal hoch im Norden” och ”In dem nur der mond…”. Musikaliskt var det ingen höjdare, men jag är likväl lite deppad att hela skiten försvann i en hårddiskkrasch. NACHTHYMNEN var förresten inte det enda bisarra musikprojektet som skapades tack vare BERGHTRON. Mer om det vid ett annat tillfälle.

”Uralte gedanken” är knappt tjugo minuter lång, men då det bara är en låt hinner bandet få sagt vad de vill ha sagt. När stamptakten brakar in och det vankas gräddig allsångsrefräng kan man inte värja sig. Med ett resolut ”Kampf und sieg für Wotan” sätter BERGTHRON ribban när det kommer till hittig och samtidigt superlökig briljans. Antalet gånger man befunnit sig i storfyllan ute i skogen och ylat detta är pinsamt många. Åh, ljuva ungdom. Såhär fjorton-femton år senare kanske det inte är lika käckt att bege sig ut i spenaten och gasta detta … nä, jag vidhåller fan att den här refrängen fungerar i alla lägen. Testa själva. Ställ er i första bästa bankomatkö och vråla detta när resten av allmogen minst anar det. Det blir garanterat en händelserik afton.

Nu kanske det sitter någon ängslig individ och ojar sig över om det här rör sig om NSBM. Lugn i bussen. Jag tror inte att så är fallet. BERGTHRON överlag är ett ganska hemligt band och det var rätt nyligen som jag fick veta att detta inte var ett soloprojekt. Hur bandets övriga diskografi låter vet jag inte, de fick ju i min mening sagt allt de ville ha sagt på ”Uralte gedanken”. Är det någon ute i läsekretsen som lyssnat in sig på tyskarnas övriga skivor får ni hemskt gärna komma med tips.

Vem ska man då rekommendera denna platta till? Ja, gillar du nonchalant black metal som lånar friskt från folkmusik och annat tok kan du ta tjugo minuter av ditt liv och lägga på detta. Skivan är inte kanon, men trevlig. Sedan har jag alltid varit svag för långa låtar. Att det inte är speciellt tight spelat och så vidare är egentligen bara en bonus. Det daltas så förbannat med felspelen nuförtiden så det är uppfriskande med gammalt sunk.

beelzebJag vet att jag bara skulle ta en skiva per bokstav. Vi skiter i den regeln för får jag inte prata om spanska BEELZEB och omslaget till deras debutplatta ”Misanthropes aurora” från 2004 så kommer jag att kollapsa. Omslaget gör mig alldeles varm i själen. Det är inte varje dag man ramlar över något så här fult. Gör man det måste man ju bara köpa blint. Jag brukar ta varje tillfälle i akt att hacka på den spanska svartmetallscenen men BEELZEB är inte alls så tokiga. Det puttrar på lite hemtrevligt och rätt vad det är skramlar det in några fina riff och en söt basgång. Inte direkt något man kan tro efter att ha beskådat DET omslaget. Spanien ska man passa sig för.

På återseende.

/Hatpastorn

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 294 andra följare