Band man inte trodde fanns. RINGNEVOND.

Idag ska vi diskutera en skiva jag har ett mycket besvärligt förhållande till. Ni vet när något är rådåligt samtidigt som man stundtals tycker om det i alla fall. På utrikiska kallas det för en ”guilty pleasure”. Exakt så är det när det rör sig om det norska bandet RINGNEVONDs första och enda fullängdare ”Nattverd”. Jag vet varken ut eller in när jag lyssnar på möget. Den är ju skitdålig, likväl väcker den något inom mig och det är inte bara hat, vemod och förtvivlan som väcks. Här kommer historien om när jag införskaffade detta alster.

Strax efter millennieskiftet vandrade jag en solig dag in på Metal Store här i Sundsvall. Pengarna brände i börsen och jag var i desperat behov av black metal, helst norsk. Trots att norrmännen spårat ut fullkomligt hade jag ändå en viss tilltro till den norska scenen. Jag bläddrade febrigt bland skivorna och fiskade upp en platta jag ej tidigare sett. Bandet hette RINGNEVOND, det var en skog på framsidan, sångaren kallade sig Daukjött. När jag skummade igenom konvolutet fann jag denna text:

Da endelig, løftet han åsynet opp,
og motte sin himmelske herre med spott;
han brant sin bibel, forkastet dens bud,
og sverget i blod at drepe sin gud.
Rev kirken og sverget på helligbrøde,
og gudstroen råtnet opp med de døde.

Jag köpte blint.

Kom igen, vem fan hade INTE köpt blint!?

Efter en rask promenad var jag hemma i lägenheten och petade kvickt in CD-skivan i stereon. Förväntningarna var enorma.

Låt ett, ”Jøkulvinter”, dånade ut ur högtalarna och jag njöt i fulla drag. Syntmattorna ekade över Sundsvall, trummaskinen levde om som en rabiat popcornmaskin, gitarrerna fräste likt fulsmör i stekpannan och sångaren skrek utan en tanke på framtiden. Basen då? Ja, lyssnade man riktigt noga hörde man den fortfarande inte. Jag var nöjd, men det var något som inte riktigt stämde. Spindelkänslan pinglade om man så vill. Norsk black metal med folkmusikinfluenser är något jag alltid varit svag för, men det var något som verkligen inte stod rätt till.

När bit nummer tre, ”Trollsyn”, startade började jag besvärat skruva på mig. En hes dataflöjt pep ur sig något fantastiskt fånigt och när låten väl kom igång började sångaren begagna sig av en sångteknik jag väljer att kalla Ronja Rövardotters vårskrik. Jag skrattade då, jag skrattar nu. Sedan kom ett dåligt programmerat piano in och allting blev sådär härligt otajt som det bara kan bli när killen som programmerat trummaskinen är en klåpare. Sedan spårar allt ut. Daukjött tror att han kan riva av skrik i Rob Halford-klass men det låter bara som en astmatikers sista dödsrossling efter en överdosering av asbest, grahamsmjöl och Chuck Norris ökenskägg. Likt förbannat kunde jag inte riktigt värja mig från melodierna. Jag kände både skam och en smutsig förtjusning.

Låt fyra, ”Asgardsreien”, fortsatte på samma tema. Att det var syntaren Nevrod som skrev all musik kom inte som någon chock. Nu var det även dags för vokalisten att sjunga rent. Det gick … sådär. Omedelbart fick jag obehagliga flashbacks från mina otaliga Fasttrackerprojekt som ingen någonsin fått höra. Skräcken slog mig. Det hade kunnat vara jag som i ungdomens glada dagar gjort den här plattan.

”Mellom de høye tinde” startade furiöst med trummaskinen inställd på max. Sedan började gitarrerna gnola fram folkmelodier och tempot stendog. Vips började det rensas igen och …

OK, korten på bordet, nu ska demonerna ut ur garderoben. Jag erkänner, mellan 01:30 och 02:44 är låthelvetet i all sin förbannade dumhet smått magisk. Jag vet inte vad det är men när sångaren sjunger strofen som jag började detta inlägg med så kan jag inte låta bli att hytta med armen och hålla med om allt som sägs. Stålmannen har sin kryptonit, jag har dålig norsk black metal. Fan, det är ju så sjukt dåligt men jag tycker ändå att det bitvis är bra. Varför hade inte RINGNEVOND bara kunnat vara bra på riktigt för?

”Mellomstev”, en orgie i hesa dataflöjter och knätofsmelodier. Jag sket i den när jag köpte skivan, jag skiter i den nu.

”Efterklang” lät EXAKT som alla andra låtar på plattan. Här kräktes jag dock rätt ut när rensången plockades fram. ”Hej tomtenissar slå i glasen” möter ”Secrets of the black arts” i en ringdans mellan FORLORN och RAGNAROK där de bägge kombattanterna tävlar i vem som kan vara mest hopplös. Jag blev helt matt, tur att låtarna var korta. Det var nu som jag vid min första genomlyssning insåg att detta var ett alster jag aldrig någonsin skulle kunna ha ett rimligt förhållande till.

”Frostmorgenhildring” har inte bara en titel som man tar sig för pannan för, den startar även med ett fabulöst otajt piano. När det kommer till CuBase-svartmetall var RINGNEVOND grundarna. Det jag älskar mest är att deras ljudkort var lite för kasst så musiken laggar med jämna mellanrum vilket resulterar i en otajthet bortom tid och rum. Jag har nämligen själv stött på exakt samma problem när man i Cubase gryning spelade in något med lite för många kanaler. Det problemet hände aldrig i Fasttracker lustigt nog. Däremot fanns det helt andra problem med det ljudinspelningsverktyget. Bland annat fanns det ingen ångra-knapp och min version hängde sig när man spelat in något så man var tvungen att stänga av och på datorn varje gång man skulle spela in ett nytt riff eller en sångslinga. Detta medförde att man i en tagning spelade in allt man kunde och sedan satt och med kirurgisk precision försökte klippa ut varje enskilt riff. Nämnde jag att det inte fanns någon ångra-knapp? Klippte man lite fel var det bara att spela in allt på nytt eller dölja skiten med en fet bombsampling. Det blev en hel del bomber och skrik i början på varje riff. Snackar vi världsrekord i skrik på ettan så kom jag emellertid aldrig upp i NAGLFAR-klass. En kul alkoholrelaterad lek är att dricka sprit varje gång Jens Rydén river av ett häxvrål i början på ett riff på ”Vittra”. Man är död innan “As the twilight gave birth to the night” ebbat ut. En annan kanonfunktion i Fasttracker var att det inte fanns någon klickfunktion så jag var tvungen att spela in trummorna på en kassett och sedan spela upp den kassetten på stereon samtidigt som jag spelade in sång, bas eller gitarr i Fasttracker. Eftersom man ville göra allt i en tagning så att datorn inte skulle hänga sig sprang man omkring som en galen positivhalare i pojkrummet och tjöt och bytte instrument som en vettvilling. Min moder hade en mordängels tålamod.

Nu svävade jag ut lite och det är väl dags att ta sig an RINGNEVOND igen antar jag.

Efter pianofiaskot på ”Frostmorgenhildring” fortsätter slagdängan precis som de andra låtarna har gjort så vi behöver inte göra någon djupare analys.

”Drapskvad” börjar även den med ett stilla piano och en otajt knattrande trummaskin innan det brötar iväg. Sångaren håller aldrig käften. Här hörs de att grabbarna börjat ge upp. Sura gitarrer, ologiska arrangemang, dåliga idéer.

Då händer det.

Vid 02:14 börjar pianot typ galoppera i något som låter som DEPECHE MODEs ”Enjoy the silence” möter SVTs julspecial 1987. Gitarrerna börjar vildsint såga och trummaskinen petas återigen upp på maxhastighet. Körsynten trycks ner i botten och för en sekund når jag nirvana innan jag vaknar upp kallsvettig och undrar vad det var som hände. Vi byter låt innan detta slutar illa.

”Skuggjer over skymingsskog”, vilken titel. Trist bara att det är den svagaste låten, vilket i det här sammanhanget kanske inte säger någonting. Gällande stavning står det ”Skuggjer over skymingskog” på skivan, men lallaren som pangat upp Youtube-klippet har stavat annorlunda. I ärlighetens namn vet jag inte om det är han eller bandet som stavat fel. Den som inte skrattar när Daukjött sjunger rent samtidigt som syntaren hamrar på pianot i sann vilda västern-anda saknar humor. Resten av eländet innehåller bara de konstigaste riffen och melodierna.

”La pesten herje”. Finns det en låt jag plågat min bekantskapskrets med de senaste tretton åren är det den. ”La pesten herje” är egentligen ett outro och det som gör den så spektakulär är att syntaren byter ljud efter varje vända. Vissa ljud låter bra, andra gör att man kissar på sig. När han spelat samma melodi med tusen olika syntljud och med olika grad av kompetens ebbar låten ut samtidigt som trummaskinen fräser iväg i tusen knyck.

Sedan blir allt bara tyst

Jag har inte lyssnat på RINGNEVONDs ”Nattverd” från pärm till pärm på evigheter, men medan jag skrivit detta har den rullat på i bakgrunden. Utan att överdriva kan jag säga att den tillhör det konstigaste jag någonsin köpt när det kommer till musik. Stundtals finns det bra idéer men som en hel skiva betraktad är den ett fiasko. Ett underbart fiasko. Handen på hjärtat saknar jag skivor som låter såhär splittrat, inkompetent och märkligt. Musiker i allmänhet har blivit lite väl rädda för att göra bort sig och det är lite synd. Gör man något oväntat och lyckas med det blir det som vi alla vet succé, gör man något oväntat och misslyckas å det grövsta bjuder man i alla fall på sann underhållning. Det är den största styrkan med black metal, trots att det finns många regler saknar genren alla sorts former av regler. När Garm exempelvis valde att sjunga som en skolpojke på ULVERs ”Bergtatt” hade det kunnat gå åt helvete men slutresultatet blev magiskt. När den holländske vampyren Odin från DEINONYCHUS valde att gråta i toner hade det kunnat bli en succé men nu blev det ju en skrattfest utan dess like. Man får ta det onda med det goda och RINGNEVOND blandar sannerligen både sött och salt. Har ni tid, ork och möjlighet att lyssna på ”Nattverd” i sin helhet rekommenderar jag det. Ni kommer att få en upplevelse. Kanske inte en bra upplevelse men likväl en upplevelse.

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorns sommarskola. Ia-band och indoneser.

Om ni undrar varför jag varit ovanligt seg på att lägga upp visdomsord på senaste beror det inte bara på att jag jobbat konstant utan jag har även fått hem deluxeversionen av SUMMONINGs ”Old mornings dawn”. Jag kan säga att allt annat har varit sekundärt. När man sitter på kneget och längtar hem så man får lyssna på en skiva vet man att den är bra. Däremot har jag inte kommit längre än till låt fem. Vissa album är så bra att det tar lite tid innan man tar sig igenom hela mästerverket. Ibland måste man nämligen tjejlyssna på samma låt ett par dygn i sträck innan man är redo att ta sig an nästa kapitel. Ett fint exempel på det är en bekant som aldrig tagit sig förbi ”A fine day to die”, låt två på BATHORYs magnum opus ”Blood fire death”. Skivan släpptes 1988. Fatta allvaret.

Då det är galet varmt i lägenheten, folk är ute och nationaldagsfirar och jag inte orkar sätta på senaste SUMMONING igen då jag satt så förbannat skönt i soffan tänkte jag passa på att tipsa er hur man undviker att köpa undermåliga skivor.

Idag ska vi diskutera ia-band.

Något som gör mig trött i själen är företag som döper sig till det de håller på med och pangar in ett ”ia” i slutet för att det ska låta hippt och fräscht. Som exempel kan jag nämna Bokia, Klockia och Jaktia. Kan man inte döpa sitt företag till något bättre? Jaktia, jag menar, kom igen!

Exakt samma sak gäller band. Ja, nästan alla band. Ia-banden är nämligen en farlig fallgrop då en del är bra, exempelvis KATATONIA och NECROMANTIA, medan andra är helt fruktansvärda.

En genre som verkligen anammat ia-konceptet är goth/metal-genren som poppade upp främst i Norge i slutet på 90-talet. Vi minns väl TRISTANIA? Bandnamnet innehåller inte bara ordet ”trist” utan även ett fett ”ia” i slutet. Varningslampan lyser ilsket. För dessa nordiska grannar räckte det inte med ett band som slutade på ”ia” utan de öste på allt på smörgåstårtan och gav oss ännu en portion trots att vi var gröna i ansiktet och svetten lackade. Smaka på detta, TRISTANIAs gamla frontman Morten hoppade inte bara av och bildade sitt eget band som hette SIRENIA utan han var även tvungen att klämma ur sig ännu ett sidoprojekt vid namn MORTEMIA. Samtliga projekt låter EXAKT likadant. Superproducerad goth/metal med storbröstat fruntimmer på sång och samma gitarrsolo på alla låtar. Att några andra tjommar från TRISTANIA har ett annat band vid namn OCTAVIA gör ingenting bättre. Så fort man börjar tänka efter inser man hur pass många konstellationer som finns i denna genre som har samma förbannade upplägg på namnet. Smaka på dessa: XANDRIA, KRYPTERIA, AYRIA, LUMANARIA, ANGTORIA och ANGIZIA. Det finns miljontals till och majoriteten av dem har släppt album på ständigt aktuella Napalm Records.

Skrämmande.

Det är inte bara gothfjantarna som begagnar sig av denna billiga namnlösning. Vi har ZONARIA från Umeå som jag visserligen aldrig har hört, men då de kallade sig för ”the saviours of Swedish death metal” höll jag mig så långt borta som möjligt. Vi har VESANIA från Polen, de spelade någon sorts form av trött BEHEMOTH-döds. Vi har KALISIA från Frankrike, mästarna av märkvärdig pjåldöds och vi har SUSPERIA från Norge. Bandet som ingen brydde sig om oavsett hur många käcka cowboyhattar de hade på skallen. Visste ni att flera av SUSPERIA-grabbarna lirade i RINGNEVOND? Nä, trodde inte det. Det var bara jag som köpte RINGNEVONDs platta ”Nattverd”. Den sög apkuk och det är ett album jag tänker granska lite närmare så fort jag orkar lyssna på möget igen. Ändrar vi SUSPERIA till SUSPIRIA, den korrekta stavningen om man vill döpa sig efter guldrullen från 1977, finner vi en hord orkestrar med det namnet. VESPERIA från Kanada då? Ingen brydde sig. PYREXIA? Amerikansk grisdöds, jag betackar mig.

Sedan har vi power metal-genren.

Oj, oj, oj.

AVANTASIA, FRETERNIA, ETERNIA, MORIFADEIA, PROPHESIA, INSTANZIA, SYMFONIA, INSANIA, ALTARIA, AQUARIA, CYDONIA, GALDERIA, HIBRIA, NARNIA. Jag har bara skrapat på ytan gott folk. Visste ni förresten att det finns ett power metal-band vid namn DIGNITY? Det tyckte i alla fall jag var jätteroligt.

Nu ska jag berätta något ytterst viktigt. Man behöver inte vara ett ia-band för att vara ett ia-band. Hängde ni med där? SINS OF THY BELOVED och TRAIL OF TEARS är inte ia-band om man tittar på bandnamnen, men lyssnar man på musiken hör man direkt att de är tvättäkta ia-band. Snackar vi power metal är alla grupper ia-band och där vill jag särskilt varna för SONATA ARCTICA. De hade lika gärna kunnat heta SONATIA ARCTICAIA. Samma regel gäller åt andra hållet. Bara för man är ett ia-band behöver man inte vara ett ia-band. Förutom tidigare nämnda KATATONIA och NECROMANTIA vill jag även lägga till exempelvis WALLACHIA.

Ja, detta blev väl kanske lite rörigt men för att göra det lätt för sig kan man hålla sig undan all power och goth/metal för att vara på den säkra sidan. Finns det någon ute i läsekretsen som just nu kliar sig i skallen och undrar om ASIA är ett OK band att lyssna på så …

Ja, vad ska man egentligen säga?

Mattias IA Eklundh från FREAK KITCHEN, hur ställer jag mig till honom? Jag har aldrig hört människan, men med det smeknamnet kommer det dröja innan jag slår på något vax med FREAK KITCHEN. Av bandnamnet att döma lär det ju knappast vara det råaste man hört.

Ja, det var ia-banden det. Allting är glasklart. Då det var så längesedan jag fick det stora nöjet att plita ner något på dessa sidor kan vi väl riva av en bandfotokatastrof när vi ändå är på det humöret. Från Indonesien har vi det urtvättade svartmetallgänget SEKAR MAYAT. De släppte en EP betitlad ”Kasedjan jati” 2011. Slafsig black metal i medeltempo med en synt som låter som en dörrklocka. Inte rådåligt, inte kanonbra. Artistnamnen besitter emellertid helt andra kvalitéer. Benny på bas, Ozy Joerdishon på trummor, Rizky på gitarr, Jotunvco på gitarr samt Hell Dark på sång. Att det är fler än fem personer på bandfotot gör detta än mer bisarrt.

Till vänster har vi en suddig skapelse med kort medvindsfrisyr, framträdande öra och mjäll på axlarna som försöker se tuff ut med armarna i kors. Det hade gått betydligt bättre om han inte blundat med ena ögat precis när kortet togs. Antingen det eller så har grabben åkt på en härlig ögoninflammation på grund av liksminket. Tro mig, det är inget ovanligt.

Till höger om honom hittar vi en blanksvettig kis med ännu kortare hår. Pluspoäng för det avancerade liksminket, minuspoäng för den arroganta appliceringen på halsen/linnet och ett stort frågetecken för hans abnormt långa underarmar.

Indones nummer tre i denna brokiga skara representerar allt som indonesisk svartmetall står för. Kort problemhår, dassig corpse paint, snabb kropp och förvånad uppsyn. Om hans granne hade långa underarmar är det inget mot den här killens fötter. Kolla in, de är dubbelt så långa som underarmsmannens och då står han ändå längre bort i lokalen. Om man får tro myten om relationen mellan stora fötter och en rejält tilltagen penis måste indones nummer tre vara legendariskt välhängd.

Man vet att man driver en underbart suspekt blogg när man sömlöst rör sig från stora indonesiska könsorgan till barn i kåpa och corpse paint. Vad det här stackars flickebarnet egentligen gör på det här fotot är en olöslig gåta. Hon är säkert någon i bandets barn, men varför är hon med och varför i hela helvetet har de pangat på henne BLACK WITCHERY-smink? Om det visar sig att det inte alls är ett barn utan en fullvuxen kvinna vid namn Lilith som spelar synt tillsammans med SEKAR MAYAT kommer jag bara att ge upp.

Till höger om den arma flickan står kärleksbarnet mellan Ronnie James Dio och Dani Filth. På sin fritid gillar han att lägga sina besparingar på märkliga black metal-kläder i läder. Snubben har handskar. Fatta hur varmt det ska vara. Indonesien är ju topp ett när det kommer till värme och luftfuktighet. Stanken lär vara obeskrivlig. Jag sätter tusen spänn på att det där är sångaren Hell Dark, det är nämligen BARA sångare som kan hålla en så hög nivå av omdömeslöshet. Själv har jag stått i svart underställströja, skinnväst och nitar i Spanien på sommaren och vrålat lungorna ur mig när jag haft skyhög feber. Den meningen hade varit betydligt roligare om det inte hade varit i samband med en spelning.

Skit samma.

Nästa lirare hoppar vi över då han mest bara var urtvättad och korthårig.

Sist ut har vi en THRONE OF AHAZ-smal kille med typ långt hår. Jag applåderar. Tittar man bakom honom verkar det som att en av medlemmarna hoppat av bandet och är på väg att lämna lokalen. Han kanske blev kickad av Hell Dark eftersom han hade mage att bära tofflor och shorts på ett bandfoto. Konstigare saker har ju skett.

Ja, det var ia-band och indoneser det. Nästa gång blir det nog Heidenhammer som kommer att stå vid rodret då det vankas hatmatch mellan NAPALM DEATHs ”Diatribes” och BENEDICTIONs ”Grind bastard”. Två fruktansvärda skivor.

På återseende.

/Hatpastorn

Förintelseförsamlingens blandband. Del 1.

Under mitt och Heidenhammers senaste redaktionsmöte började vi diskutera one hit wonders inom black metal-svängen. När jag ögnade igenom min skivsamling kom jag snabbt fram till att ett oheligt antal skivor jag inhandlat genom åren är köpta på grund av att albumet innehållit en kanonlåt medan resten varit mest OK. Nuförtiden när man är betydligt mer selektiv så är det många plattor man hoppar över just för att man helst vill ha mer än en bra låt. Detta må vara bättre ekonomiskt men fan så trist det är. Det känns som att man missar något. Visst, man kan lyssna på enskilda låtar på nätet, men vi är väl inga barbarer? Ibland är det skrotet runt de bra låtarna man är ute efter.

Efter en stunds kontemplation rafsade vi i alla fall ihop några låtar var som vi lyssnat mycket på genom årens lopp. En del bitar hade vi inte hört på tio-femton år så det var lite spännande att se hur slagdängorna håller idag. En del håller, en del håller verkligen inte och det resulterade i några pinsamma situationer där man återigen ifrågasatte sitt omdöme. Några var Heidenhammers favoriter och några var mina. Några var rejäla one hit wonders och andra var helt enkelt bara bra låtar. Det var rätt kul att se varandras reaktioner. Vi valde att främst fokusera på lite otippade band, dels för att det oftast är dessa som står för de enskilda hitsen och ojämnheten och dels för att det kanske gör att någon av er i läsekretsen upptäcker något som ni missat.

1. TULUS – ”Salme”.

HP: Denna låt har jag många fina minnen med. Ett av de starkaste var när jag och kantor Aronsson våldsgästade dig i din gamla lägenhet och sjöng denna för fulla halsar när du hade dambesök. Till en början såg du högst tvivlande ut, men sedan föll du in i kören och vi drog ut på en grandios skogsvandring. Det absolut roligaste var att du lämnade tjejen ensam i lägenheten. Med tanke på att hon aldrig hade hört låten måste det varit en sjukt surrealistisk upplevelse. In kliver två snubbar och skrålar på bruten norska och sedan försvinner du iväg med dessa två dårar.

HH: Haha! Det hade jag glömt! Fortfarande en av världens bästa låtar trots vissa turkhitsvarningar. Som basist i svartmetallsvängen får man en slags upprättelse när man hör skivan. Magi inte bara genom två riff utan genom två toner. Euronymous pratade om death metal-vokalister som förkylda hundar vilket sammanfaller med TULUS sångare Blodstrup, men han lyckas.

HP: En annan udda episod var när jag befann mig i Jörg från Folter Records lägenhet och översatte texten till engelska åt en lirare som skrev för fanzinet Gothic And Machines. Jag har för mig att han var från Turkiet och jag undrar nu såhär i efterhand vad han egentligen gjorde i Jörgs ungkarlslya.

2. HECATE ENTHRONED – ”Beneath a December twilight”.

HH: Oj. Jag och samma kamrat som fantiserade ihop heavy metal-bandet OVERRIDE ”skapade” även black metal-bandet REFERENDUM. Vi skrev ihop en fejkad biografi och mytologi kring bandet, och skrev även låtar till det. Likväl hade vi problem med att hitta riffet som skulle manifestera allt nämnda orkester handlade om . I ungefär samma veva spelades en video på MTVs ”Headbanger’s Ball”. Det var HECATE ENTHRONEDs dunderhit ”Ode from a haunted wood”.  Maken till katastrofal video hade inte skådats (detta var månaderna innan ANCIENTs ”Lillith’s embrace” började varvas i samma kanal) och bandet gjordes till allmänt åtlöje. Strax efter detta fick jag av en slump samma bands nya skiva via ett promotionexemplar och där … ja, där fanns riffet vi sökt efter. Det ondaste riffet som någonsin skrivits inleder låt två på detta album. Man hör att det är tagning etthundrafyrtiotvå och trummisen har fått sin sista chans. Det går på rent hat, och han ”sätter” det. Magi skapas.

HP: Otippat val må jag säga. Hade de inte hetat HECATE ENTHRONED så hade jag möjligtvis kunnat uppskatta detta bättre. Lite väl brittiskt för min smak, jag är inte övertygad. Att de lyssnat på CRADLE OF FILTH är ju något som inte undgår någon. Tänk när sångare faktiskt kunde sjunga såhär och typ komma undan med det.

HH: Komma undan med det är ju en sanning med modifikation. Att de kallades för HECATE ENCLONED vet ju alla.

HP: Sant. Söta pianon för övrigt. Vad är det med mig och svepande syntar förresten? Jag har fan kronisk Cold Meat Industry-influensa.

HH: Du kan inte värja dig mot det här. Det här kom ju precis efter ”Dusk and her embrace”. Det här är skivan CRADLE aldrig släppte. Det är ju inte ens ett skämt, det här ÄR ju CRADLE OF FILTH.

HP: Ja, jag lyssnar ju tusen gånger hellre på detta än ”Cruelty and the beast”. Fast det säger egentligen ingenting. Mitt enda riktiga minne gällande dessa engelsmän, ja förutom videon då, var när jag som tonåring såg en snubbe med en T-shirt med bandets logotyp på. Jag undrar än idag vem fan det var.

HH: Cool story bro.

3. PEST – ”Lífit es dauðafærð”.

HP: Ja, nu är det jag som står för hitsen. Smaka på denna. En sjuk topp ett-låt. Synd att de inte är så här bra jämt. Detta har ju allt. Ljudet, riffen, atmosfären. Jag önskar jag skrivit låten själv. Greven hade varit stolt. Det var förresten du som introducerade mig för denna brakdänga.

HH: Fick den här av Gustav från WITHERSHIN. 2008 vill jag minnas att det här var ett nytt band. Då hade de väl hållit på i en evighet redan.

HP: Sångljudet. Alltså, sångljudet. Jo, de har hållit på ett tag, denna kom faktiskt redan 2004. Jag har ett par släpp före denna men detta är ju otvivelaktigt deras stora formtopp. Alltså lyssna på introriffet! Fatta produktionen!

HH: Hade jag upptäckt det här när jag var femton hade jag aldrig lyssnat på något annat. Jag tror jag var för gammal för att uppskatta detta fullt ut när jag fick den introducerad för mig.  Det här låter så svenskt som bara svensk black metal kan göra och det är inte något negativt. Får klara THRONE OF AHAZ-vibbar.

4. MYRKGRAV – ”De to spellemenn”.

HH: Ja, vad ska man säga?

HP: Här snackar vi one hit wonder. Deluxeversionen.

HH: Den här fick mig att helt vilja ge upp mina svenska gener och enkom fokusera på min norska hälft. På fullt allvar funderade jag på att ge upp mina dåvarande studier för att enbart läsa norsk historia. Sedan fick jag reda på att det här egentligen var en dansk låt.

HP: Jag kan inte acceptera att det finns någon sorts form av dansk smuts inblandad i denna fantastiska bit. Den här har man ju sjungit ett par gånger då man varit kraftigt salongsberusad med mindre lyckat resultat. MYRKGRAV, det är ett band som fattat att man kan ha samma riff och melodi genom en hel låt.

HH: Har inte Lars Jensen gjort sig märkvärdig och numera påstått att det här är en ”dålig låt” från hans sida?

HP: Jodå. Han säger sig inte ens lyssna på svartmetall längre. Vad är det med norrbaggar och att vara märkvärdig? Visste du förresten att ingen sett dig, Dark Forces-Lars och Lars Jensen samtidigt.

HH: Dark Forces-Lars, Lars Jensen …

HP: Mysteriet tätnar.

5. LORD BELIAL – ”Hymn of the ancient misanthropic spirit of the forest”.

HH: Den här titeln tar så lång tid att skriva. Egentligen vill jag ju inte prata om musiken utan mer om den rosa färgtonen i bookleten och dess tillhörande ”konstverk” till textillustrationer …

HP: Jag vill minnas att jag tyckte den var bättre, men jag har förvisso inte hört den på en evighet … SATYRICON-flöjten är dock fortfarande intakt. LORD BELIAL skröt över hur mycket de söp i studion. En del annat hade ju kunnat prioriteras … typ samspel mellan bas och trummor. En låt som tyvärr åldrats med obehag. Uttrycket ”desperata trummor” myntades ju i samband med den här skivan.

HH: Ja, det är inte riktigt med samma glöd jag lyssnar på den här och nu som i mitt pojkrum för femton år sedan. Men den har en viss pervers charm, det kan jag inte förneka.

HP: Alltså, den här låten är som en trailer. Allt ska med.

HH: Och allt kommer med.

HP: Och mer därtill.

RAGNAROK – ”En verden av stein”.

HP: Ja, sötare blir det knappast.

HH: Scream for me Finnåker! Mer hyfsad svartmetall än såhär får du inte för pengarna!

HP: Julmarknadssyntarna är legendariska. Jag rodnar samtidigt som jag innerst inne tycker att detta är bra.

HH: Du kan inte värja dig.

HP: INGEN kan värja sig. Vågar man bara släppa sargen är man körd.

HH: Hade du startat ett blackband 1997 var det exakt såhär du ville att det skulle låta.

HP: Jo, jag spelade i ett black metal-band 1997. Det lät inte alls såhär. Vi bråkade mest och spelade EGREGORI-covers. Vi hade ett eget riff och det lät farligt likt något från KATATONIAs ”Dance of december souls”. Needless to say så blev det inget med bandet. Vi kunde inte ens enas om ett bandnamn. Tveklöst den mest dysfunktionella orkester jag någonsin stått i en replokal med. Ett av mina finaste minnen var när en alkis hade brutit sig in i replokalen och skitit på golvet. En annan gång var det en annan alkis som brutit sig in men han valde att sova på soffan medan vi lirade/slogs.

HH: Vad är egentligen en värld av sten?

HP: Jag vet inte, men jag gillar titeln. Vad är en ”Arising realm”?

HH: Det ska jag berätta för dig. Det handlar givetvis om den infekterade konflikten rörande den azeriska-armenska enklaven Nagorno-Karabagh, belägen i södra Kaukasien. Redan 1987 hördes krav därifrån om mer långtgående självständighet …

HP: Snälla sluta.

HH: … och om en formell sammanslutning med den tidigare sovjetiska delrepubliken Armenien (ej att förväxlas med det äldre historiska området med samma namn) som med sin monofysitiska kristna religion …

HP: Mannen med utrikespolitikstourettes.

MELEK TAUS – “We unite”.

HP: Det enda bandet i världshistorien vars intro och outro är de bästa låtarna. Enligt bombsäkra uppgifter fick han kontrakt på Near Dark tack vare det här introt som även är med på demon. Något jag verkligen vill höra är fullängdaren som spelades in efter den här.

HH: Bildade vi inte ett helt band på det här introt?

HP: Jo, inte bara ett utan två.

HH: Underbara arbetslösa ungdom. Det var för övrigt i samma veva som kantor Aronsson hittade sin favoritsaft, BOBs päronsaft. Om AMORPHIS levde på Holy Records-Dannes plånbok levde Statoil Bergsgatan på oss under den här tiden. Nattliga mos-menyer med tillhörande svartmetalldiskussioner.

UNANIMATED – ”Life demise”.

HP: Att vara rytmgitarrist i UNANIMATED måste vara världens bästa jobb. Det är inte bara det att man lirar i ett grymt band, man behöver ju bara slå ut några väl valda ackord då som då och alla bara dyrkar. Man behöver ju inte direkt jobba ihjäl sig. Leadgitarristen däremot …

HH: Av alla riff jag önskar jag skrivit själv är nog detta topp ett.

HP: Synd att allt med UNANIMATED inte är såhär bra. Har du hört deras senaste de släppte bara för några år sedan?

HH: Jag visste inte ens att de hade släppt en ny. Där ser man. Är den bra?

HP: Jag vet faktiskt inte. Jag missade den fullkomligt, kom på det precis nu. Undrar hur många riff DISSECTION lånat från UNANIMATED? Främst ”Fire storm”-demon.

HH: Oj, det var en bra fråga. Varför skriver ingen sådana här riff längre?

HP: Tyska THULCANDRA försöker i alla fall.

HH: Jag blir så matt, att du bara orkar. Men hur det ens möjligt att skriva en såhär bra låt?

HP: Jag har ingen aning.

BLOODTHORN – ”Nightshadow”.

HP: Finns det en lista som BLOODTHORN är med och krigar på är det listan över de mest ocreddiga banden man kan lyssna på. Givetvis äger jag ALLT de någonsin släppt. Till och med spliten med AND OCEANS. Vad är det för fel på mig?

HH: Stopp och belägg. Var det inte de här killarna som skröt med att de hade Necrobutcher på bas på sin MAYHEM-cover?

HP: Ja, jo. Det är samma band. Men denna låt står jag typ för. Sötare svartmetall får man leta efter. Jag tror faktiskt att jag var den enda i hela världen som köpte ”In the shadow of your black wings” när den kom. Vill minnas att Close-Up gjorde stor sak över bandnamnet. Visst, det är kanske inte det bästa namnet, men det är ju mer axelryckande generiskt än skitdåligt.

HH: Mer serietidnings-black än såhär kan man ju fan inte skapa.

HP: Det är nog därför jag gillar låten. Jag menar, kom igen, hur kan man inte dras med i svängarna? Skillnaden mellan dig och mig är att jag äger en miljard olika bokutgåvor av Sagan Om Ringen och du äger ingen.

HH: Hahaha! Förvisso helt sant, men hur kommer det sig att både du och jag har en osund relation till diabetesframkallande black metal?

HP: Jag har alltid varit öppen med att jag är gammal rollspelsnörd. Vad dig anbelangar så lever du i förnekelse.

HH: Grejen är ju den att jag aldrig har spelat rollspel, men hur kommer det sig att du fastnade för just den här låten?

HP: Bra fråga. Vill minnas att jag tyckte den var bättre då det begav sig, men jag måste erkänna att jag fortfarande anser att det är en hejig bit. Svepande Casiosyntar, susande gitarrer, en text som gör att man rodnar, dubbla baskaggar, norskt. Ibland behöver man inte krångla till det.

HH: Vi säger väl så.

HP: Sade HECATE ENTHRONED-Heidenhammer.

HH: Vi säger väl så.

THYRFING – ”Hednaland” (Primärt den felmastrade VOD-versionen).

HP: Denna har ju allt. Det enda jag saknar är ett rejält ARCKANUM-eko på sången.

HH: Ja, allt är kanon på denna version förutom det råa ljudet som återfinns på VOD-samlingen. Det ljudet gjorde körerna betydligt mer rättvisa. Åh Gud, syntarna. Våra gamla projekt har ju hämtat en hel del från det här.

HP: Och med hämtat menar du givetvis att jag lärde mig riffen helt fel och gjorde på så sätt totalt nya riff. Det är så alla stora kompositörer jobbar.

HH: Någonstans sjunger Väänänen något om tro. Jag hoppas att det är deras tro till Amiga 500-syntarna.

HP: Snackar vi Amiga så är PARNASSUS stilbildaren, men det är ett helt annat kapitel.

/Hatpastorn & Heidenhammer

DISPATCHED – ”Into the external”.

Innan millennieskiftet var det stor hysteri här i världen. Folk trodde att datorerna skulle ta digitalt självmord samt att hela planeten mer eller mindre skulle sprängas i atomer. Nu blev det ju inte riktigt så. Vad jag själv minns den nyårsnatten när 1999 blev 2000 var att EUROPE spelade ”The final countdown” live och att det sändes på TV.

Wow.

Inga naturkatastrofer, inga datorer som spårade ur. Ingenting. Bara ett gäng gråhårsmän som tröskade sig igenom en gammal låt de var stora med på 80-talet.

Jag menar, kom igen. Ska vi låta frystorkade SABATON-cyborgar spela ”Carolus Rex” när det blir år 3000? Jag hoppas vi har mer uppfinningsrikedom då.

Vad vi inte visste då var att år 2000 var ett år då vi skulle få en chock som vi faktiskt inte hämtat oss från än idag. 2000 var nämligen året då det gamla Gnesta-bandet DISPATCHED fick släppa en skiva på Music For Nations. ”Motherwar” hette spektaklet och lustigt nog finner vi där en cover på just ”The final countdown”. En slump? Knappast. I samtliga svenska musikmagasin ojade sig redaktionen över det faktum att DISPATCHED plockats upp av en riktigt stor etikett. Nu förstår jag att det finns en hel del ynglingar ute i läsekretsen som inte alls begriper varför detta skulle vara så häpnadsväckande. Till er har jag bara en sak att säga: ni har INTE hört DISPATCHEDs demo ”Into the external” från 1992. Denna demo är så klassisk att även om man aldrig har hört den, som i mitt fall, så har man hört OM den och det räcker. Ingen, absolut INGEN hade kunnat förutspå att DISPATCHED skulle kamma hem ett skivkontrakt med Music For Nations trots att demon släpptes åtta år före fullängdaren. Så stort intryck lämnade ”Into the external” efter sig. Fatta allvaret.

Kallduschen var i alla fall monumental. Till DISPATCHEDs försvar bör dock tilläggas att ”Motherwar” inte alls är så avgrundslikt urusel som folk vill få det till. Ni som inte tror mig kan ju köpa den på Tradera för tio kronor. I samma veva kan ni ju köpa ett par hundra exemplar av A MIND CONFUSEDs skiva ”Anarchos”, DENATAs ”Deathtrain” och INTO THE SUNLESS MERIDIANs självbetitlade debut. Jag är så förbannat trött på att se de skitskivorna varje gång jag spanar in musikutbudet på Tradera så gör oss alla en tjänst och köp dem så vi slipper se eländet.

”Into the external” är den sista pusselbiten i den oheliga treenighet som jag sökt efter med ljus och lykta i så många år. Först ut var VITHATTEN. Sedan kom OVERDETH. Avslutningsvis har vi DISPATCHED. Cirkeln är sluten. Jag skakar medan jag skriver detta och jag vill redan nu sända ut ett stort tack till Brorsson från ABLAZE MY SORROW som skickade mig denna mörkrets juvel. I mina hörlurar ljuder nu musik jag trängtat efter att få höra. Nu ska jag gå till botten med om ”Into the external” är så underbart hängig som alla säger att den är.

Här är mina första intryck.

1.”Intro”.

Åh, kassettknaster. Ljuvligt. Musik gör sig alltid bäst på kassett. Plötsligt gör en rymdsynt entré och jag avnjuter några slumpmässigt slagna toner som i bästa fall kan kallas melodi. Jag saknar syntar som faktiskt låter såhär numera. Tänk er valfri rutten rymdrulle från 80-talet typ Space Mutiny och ni förstår vad jag menar.

2. ”Ruined minds”.

Nu bär det iväg. En otajt kagge dunkar medan gitarr och bas tävlar om vem som kan missa kaggeslagen mest. En monumentalt släpande rockskolefyrtakt tar vid med katastrofal följd. Sedan höjs plötsligt tempot och jag håller krampaktigt tag i soffan för att inte flyga i bitar.

Då kommer sången.

Ni vet när man är för ung eller helt enkelt bara har för ljus röst för att egentligen sjunga döds men försöker kompensera detta genom att forma munnen ännu mer som ett ”O”. Så låter det. Musikaliskt liknar det ingenting. Jag måste säga att det är hyfsat originellt. Synd bara att det inte är speciellt bra. Låten tar slut innan den börjar.

3. ”Demoniac of cannibalism”.

Tung titel. Esoteriskt plockande på gitarren. Lite DSBM-doftande. Skulle man kunna säga att DISPATCHED är proto-DSBM? Basen hänger på så gott den kan och det går skitdåligt. Vad gör då batteristen? Jo, han försöker få rätsida på mardrömmen genom att hamra på ridecymbalen. Sedan bär det iväg. Grovkornigt riffande och usel sång. Betydligt bättre än första låten dock. Hela kompositionen draperas i en slöja av hopplöshet och ungdomlig inkompetens. Jag njuter i fulla drag ända tills slutet på låten då trummisen gör ett svanhopp in i trummorna och jag brister ut i ett spontant asgarv.

4. “Hang you in the tongue”.

Esoterisk gitarrmelodi, otajt bas, en ensam kagge som släpar. Jag tror att DISPATCHED har hittat en vinnande formel. Fyrtakten tar vid och det är faktiskt en sak som slår mig. Hade grabbarna haft corpse paint och skrikit istället för att ha growlat skulle detta varit en sådan där klassisk svartmetalldemo folk betalar skyhöga summor för på Ebay. Det är en minst sagt konstig värld vi lever i. Om killarna nu spelat black metal hade de exempelvis slagit GORGOROTHs ”A sorcery written in blood” på fingrarna. Inte för att det egentligen säger någonting, men ändå. Nu valde emellertid DISPATCHED att spela death metal, vilket var ett oklokt val. “Hang you in the tongue” är en inte alls så tokig bit bara man bortser från sången, lingonplockarsolona och att låthelvetet har fler stopp än OPETHs legendariskt överskattade platta ”Orchid”.

5. “Dispatched into external”.

Titelspåret. Esoterisk gitarrmelodi, otajt bas, en ensam kagge som släpar. Rockskolefyrtakt. Utsiktslösa sånginsatser. Ja, några överraskningar blev det inte precis. Pluspoäng ska delas ut för användandet av eko på sången. Låten avslutas med att trummisen helt utan rimlig anledning hamrar så snabbt och hårt på allt som kommer i hans väg. Det oväntade tordönet medför att min kropp för en kort stund leviterar i vild panik medan jag försöker klösa av mig hörlurarna. Jag avskyr så kallade ”jumpscares” i filmer då det är ett billigt sätt att skrämma folk på genom att helt enkelt brassa iväg höga och oväntade ljud. Detta är andra gången jag är med om det när jag lyssnar på musik. Den första gången var när jag som yngling körde ULVERS ”Bergtatt” på styv kuling i hörlurarna och fick lära känna åskknallen. Ni som hört plattan förstår vad jag menar.

6. “Outro”.

En övergiven bas ljuder samtidigt som en allvarlig och lätt förkyld pojkröst säger ”The endless dead is everywhere”. Jag tror det är det han säger i alla fall. Sedan tar ett piano vid och spelar en käck melodi. Sedan blir allt bara tyst.

Ja, det var ju inte VITHATTEN-klass precis. Kan det vara jag som lyssnat på alldeles för mycket skrot genom åren så jag blivit sinnessjuk eller var denna demo inte alls så dålig som det sägs? Svårt att säga, men jag har då hört betydligt sämre. DISPATCHED har ju typ riff och låtar och jämför man med exempelvis SATANIC DESTROYER, DIABOLICAL BEAUTY och TROLLUCIFER är ”Into the external” rena mästerverket. Kan det ha varit så att dödsscenen anno 1992 var så bortskämd med bra musik att detta sågs som extremt dåligt? Skrämmande tanke. Hade ”Into the external” släppts idag och killarna haft liksmink skulle de haft ett skivkontrakt snabbare än någon kan säga ”trombocytaggregation”. Om det finns någon där ute i läsekretsen som var med i dödsscenen runt denna tidpunkt och dessutom hörde DISPATCHED när det begav sig så får ni hemskt gärna höra av er i kommentarsfältet. Detta vill jag gå till botten med. Så dålig är den ju inte. Eller?

Demon finns tyvärr inte på Youtube eller liknande, däremot äger jag en fiffig manick som kan konvertera kassetter till digitalt format. Jag ska göra mitt bästa för att hinna med att lägga upp hela demon så ni kan lyssna på den så fort som möjligt.

Detta måste ni bara höra.

På återseende.

Förresten, vad menas egentligen med ordet ”dispatched”? Är det när man i vredesmod river av någons tygmärke från deras jeansjacka? Ponera att jag kliver fram till en överförfriskad tysk kretin som bär jeansväst och boots och sliter av hans enorma TWISTED SISTER-ryggmärke. Har han då blivit ”dispatched”?

Nu bör jag nog lägga mig ner en stund.

/Hatpastorn

Vi får aldrig glömma.

Något som gör mig genuint oroad är att den yngre generationen svartmetallkrigare går omkring och tror att Frankrike är ett föregångsland när det kommer till black metal. Visst, Frankrike har gjort en enorm resa det senaste decenniet med band som exempelvis DEATHSPELL OMEGA, men backar vi tillbaka till 90-talet var grodätarnas scen en fruktansvärd historia.

Medan Norge hävde ur sig klassiker efter klassiker efter klassiker pysslade fransmännen mest med tomma hot och liksminksnazism. Sedan hände något. Norrmännen blev bekväma, växte upp. Blev märkvärdiga och tappade gnistan. Fransoserna däremot insåg att de inte skulle kunna komma någonvart på att spela valhänta versioner av låtar norrmännen redan spelat in och utvecklade istället sin egen stil. Resultatet blev smått fantastiskt. Däremot får vi aldrig glömma hur usel den gamla franska scenen var.

Vi får aldrig glömma.

Även om det numera finns stora mängder fantastisk musik från landet där alla bär basker och har en baguette under armen så närmar jag mig all ny musik därifrån med största försiktighet. När jag skrev min DSBM-special nämnde jag som hastigast ett band vid namn NOCTURNAL DEPRESSION. Det är en orkester som gör mig oheligt förbannad. De summerar inte bara allt som var fel med den gamla franska scenen utan de summerar även allt som är fel med DSBM-scenen. Två spyflugor i samma smäll. De saknar kompetens. De saknar självinsikt. De saknar egentligen allt.

Likt förbannat hyllas de som gudar.

Spana in recensionerna/hyllningarna på metal-archives eller kommentarsfälten på Youtube där deras videoklipp ligger. Ni kommer att bli mörkrädda över hur många fullkomligt hjärndöda och lättduperade människor det finns här i världen.  Alla med någon sorts form av rudimentär intelligens begriper att detta är smörja, varför anses då NOCTURNAL DEPRESSION vara det bästa som hänt svartmetallen sedan Greven lade bas på ”De mysteriis dom Sathanas”? Det finns två svar på den frågan. Det första är att det finns gott om dårar. Det andra är att eftersom Frankrike gjort en sådan sanslös resa på senare år tror kidsen att allt som är franskt är synonymt med fantastisk musik. Det är därför vi aldrig får glömma.

Vi får aldrig glömma.

NOCTURNAL DEPRESSIONs största hit är en bit vid namn ”Nostalgia”. Tänk er om METALLICA varit fransmän, saknat all sorts form av talang och satsat på DSBM istället för thrash. EXAKT så låter det. Tror ni mig inte? Tja, kolla in det här liveklippet så får ni höra själva.

Att videon har tvåhundratusen visningar och att alla hyllar möget till skyarna är bortom mitt förstånd. Världen har blivit biten av en rabiessmittad hund och blivit galen. Det finns dock en cool detalj med eländet och det är att en av gitarristerna lider av ectrodactyli, det vill säga att fingrarna vuxit ihop så det ser ut som en hummerklo. Givetvis var det någon mindre lyckad individ i kommentarsfältet som trodde att han tejpat fast grisklövar på armarna i sann SILENCER-anda. Man tar sig för pannan. En sak som bör tilläggas är att liveversionen är ljusår bättre än den som är släppt på skiva så ni som tror att jag överdriver när jag säger att NOCTURNAL DEPRESSION är helt hopplösa kan avvakta tills jag lägger fram bevismaterial nummer två.

Vi backar tillbaka till 2006 när gruppen släppte ”Fragments of a broken past”. Ett album som har ett snittbetyg på åttioåtta procent på metal-archives. Denna skiva är sprängfylld av den mest oinspirerade och amatörmässiga svartmetallen ni kan tänka er, men den har en extra detalj som gör att den sällar sig på min mentala topplista över det sämsta jag någonsin hört. Ni som följt denna Likpredikan ett tag vet att jag utsatt mig för en hel del tok och när jag säger att något tillhör det sämsta, då menar jag det verkligen. På ”Fragments of a broken past” finns en låt betitlad ”Suicidal metal anthems”.

Våga inte klicka bort den här sidan nu. Nu ska ni läsa och lyssna till punkt. Detta är otroligt viktigt. Vi får aldrig glömma. Kom ihåg det.

Att musikgrupper gör usla versioner av kända låtar är inget ovanligt. Något som är mindre vanligt är dock när ett band bakar in inte mindre än FEM låtar i samma bit och slaktar dem samtliga på ett sätt som saknar motstycke. Likt förbannat tycker folk att detta är det bästa de hört i hela sitt liv och de begriper inte ens att det är fem covers som avhandlas utan de tror att detta är en originalprodukt av NOCTURNAL DEPRESSION.

Ibland blir jag bara så förbannat trött.

Mellan 0:00 och 3:30 tolkar de MY DYING BRIDEs”My wine in silence” från”Songs of darkness, words of light”. Ett i mitt tycke udda låtval då plattan de tagit låten ifrån är släppt 2004 och får på så sätt räknas som en ny skiva. MY DYING BRIDE kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta då deras tidiga alster är något jag lyssnat på oändligt många gånger. Att höra ett gäng trenddeppiga fransmän framföra något ur deras katalog med legendariskt ostämda instrument och svårt utbredd nonchalans gör mig deprimerad på riktigt. Hade de våldfört sig på något från ”Turn loose the swans” eller ”The angel and the dark river” hade jag kollapsat. Nu nöjer jag mig med en svårtartad migrän och ett lättare fall av näsblod.

Mellan 3:31 och 5:22 höjer NOCTURNAL DEPRESSION ribban rejält. Här bjuder de på en sann dagcenterversion av KATATONIAs opus ”Without God”. Detta gör riktigt ont att lyssna på. Jag avgudar KATATONIA, ja förutom ”For funerals to come” då men den har jag redan avhandlat för tre år sedan, men vad i hela helvetet har grabbarna gjort för att förtjäna detta öde? Jag har hört många risiga covers på ”Without God”, men denna tar priset. Lyssna på den.

LYSSNA PÅ DEN!

Jag lovar och svär på allt som är oheligt att jag aldrig någonsin mer kommer att hacka på Renkses trumspel på ”Dance of december souls”. NOCTURNAL DEPRESSION vässar kniven och placerar den i ryggen på min barndom. Tack för den. Man blir alldeles full i skratt för nu tror man att det inte kan bli värre.

Det blir det.

Mellan 5:23 och 7:51 har NOCTURNAL DEPRESSION mage att våldta BURZUMs legendariska helveteshymn ”Erblicket die töchter des firmaments” från ”Filosofem”. Ett album som i sammanhanget har lägre snittbetyg än NOCTURNAL DEPRESSIONs ”Fragments of a broken past” på metal-archives. Det enda jag känner är ett svart, bottenlöst hat. Det finns inget som ord kan beskriva. Allt känns bara förlorat.

Mellan 7:52 och 9:53 är det dags för GORGOROTHs ”Bergtollets hevn” att få sig en rejäl omgång. Efter NOCTURNAL DEPRESSIONs tolkningar av MY DYING BRIDE, KATATONIA och BURZUM är det svårt att kunna uppfatta någonting alls längre. Allting är som ett töcken. Jag orkar inte mer. Allt är dött.

”Suicidal metal anthems” avslutas med en variant av NARGAROTHs ”Herbstleyd”. Självklart. Fucking jävla NARGAROTH, vad annat hade man väntat sig? Även om jag aldrig varit någon förespråkare av Kanwulfs tonkonst så tycker jag att inte ens han förtjänar ett sådant här grymt öde och då har jag ändå bevittnat ett av NARGAROTHs absolut sämsta gig någonsin.

Förstår ni nu varför vi aldrig får glömma?

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorn nekrokontemplerar.

Artistnamn, kodnamn, magiska namn. Kärt barn har många … ja, namn. När det kommer till svartmetallen har jag alltid förespråkat att artisterna ska ha kodnamn. På detta vis spär man på mystiken och atmosfären och kombineras detta med lite hejig corpse paint och en granskog är ju saken biff. Artistnamn och liksmink. Så svårt ska det väl inte vara, eller?

Det finns två saker som kan störa mig något helt grönjävligt och det är när någon eller några i bandet vägrar använda a) corpse paint b) artistnamn när de andra medlemmarna gör det. Tyskarna har mycket svårt att fatta detta och som tydliga exempel kan jag nämna både ENDSTILLE, EMINENZ och DESASTER där några har liksmink och andra inte. Det ser fan inte klokt ut. Antingen ska alla ha det eller så ska ingen ha det. Man kan inte äta moderkakan och ändå ha den kvar som ordspråket säger. Det andra irritationsmomentet är när några har artistnamn och andra inte. Detta var betydligt vanligare på 90-talet, men fenomenet lever ändå kvar. Förr i världen var det inte alls ovanligt att vi hade Sauron på gitarr, Astaroth på bas och sång, Joppe på leadgitarr och Fimpen på trummor. Man ville bara skrika. Om vi tar ett ganska aktuellt exempel har vi svenska MÖRKER där vi har Ascaroth på sång, Grimner på stränginstrument och Larssa med två s på synt. Detta för mig tillbaka till min urgamla konklusion att om det är några som ska tjura med liksmink och artistnamn är det syntare i allmänhet och trummisar i synnerhet. Här är det viktigt att de andra medlemmarna slår näven i bordet och ryter i.

Nu kanske ni vaggas in i en falsk säkerhet och tror att om samtliga har artistnamn så finns det ingen anledning till oro.

Tjena.

Även om nu alla har kodnamn så finns det alltid de som väljer att döpa sig till något riktigt korkat eller märkligt. Vanligtvis är det trummisarna som väljer det sämsta namnen. Då som då dyker det även upp rena språkförbistringar som gör att ett magiskt namn som låter maffigt på hemmaplan kanske låter helt absurt i andra länder. Detta kan ju kanske inte alltid hjälpas, men lite kul är det dock att gitarristen i polska TAKER heter Fis och att strängmaestron i colombianska VALFAR kallar sig Mongo. Sedan har vi ju alltid Kasper Kass från STARRATS men han är ju dansk och räknas inte. Ponera att ni är ute efter en ny basist, jag tror knappast att ni utbrister i ett ”Jamen, han Kasper Kass, han lär ju vara kanon”. En annan höjdare på samma tema var när Jens från NAGLFAR fick frågan vad hans artistnamn Jens Rydén betydde.

Vissa namn fungerar, andra inte. Vad är det då som gör skillnaden? Det ska vi försöka reda ut då dessa frågor är något som stötts och blötts i Förintelseförsamlingen i decennier. Följande diskussion är hämtad från verkliga livet:

Dr Panzram: Shit, DAGON från Venezuela har fan Cthulhu på bas!
Hatpastorn: Haha! Ja, jag vill gärna se hur det ser ut när de repar. Ingen lär ju våga säga emot honom.
Heidenhammer: Jo, fast när det kommer till dumhet är det inget som klår trummisen i BISHOP OF HEXEN. Professor Van Helsing.
Hatpastorn: Han lär ju knappast starta ett band tillsammans med den iranska tjommen från COLD CRY.
Heidenhammer: Vågar jag ens fråga vad han heter?
Hatpastorn: Count Dracula.

Hur kommer det sig då att man skriker rätt ut när någon kallar sig för Cthulhu men bara rycker på axlarna när någon kallar sig Astaroth? Rent teoretiskt borde ju bägge funka. Sist jag och Heidenhammer diskuterade detta så kom vi fram till följande: vet man hur monstret/demonen ser ut och den bilden blir helt bisarr om man stoppar in den i en vardagssituation så fungerar det inte. Säger någon Cthulhu ser man framför sig ett gigantiskt bläckfiskmonster med vaga humanoida drag. Tänker man sig den entiteten banka skinn i ett hopplöst band så finns det en hundraprocentig chans att man drar på smilbanden då det bara blir för absurt. Säger någon däremot Astaroth, Asmodeus, Abigor eller någon annan demon blir själva sinnesbilden mer abstrakt. Även om dessa finns avbildade så har de oftast rätt mänskliga drag och det känns inte alls lika orealistiskt att någon av dem skulle spela i ett band. Eller jo, det är ju fullkomligt jävla orealistiskt om man ser på det med nyktra ögon men nu snackar vi black metal och då gäller helt andra regler. Ni fattar vad jag menar.

Jämför dessa två bilder. Vem känns mest rimlig att tröska bas i något gudsförgätet band?

 

Exakt, den nakna liraren med kungakrona och lockigt hår som antastar en fjällig hyena. Astaroth – Cthulhu. Ett – Noll.

För att undvika missförstånd är det alltid bäst att döpa sig till en känsla, ett objekt eller en handling. Observera att självinsikten bör vara påkopplad. Hat, Kyla och Mörker är helt OK. Grinig, Frusen och Rädd är inte OK. Ni fattar poängen. En helgardering man kan göra om detta känns för krångligt är att hitta på ett helt eget namn och här är det fantastiskt viktigt att självinsiktsknappen är intryckt till max för annars blir det bara tokigt. Döper man sig till Lord Alghazantharius Dunkelwinds eller Udo Dirkschneider kommer man med största sannolikhet dra åt sig fel sorts uppmärksamhet.

En annan sak som är irriterande likt ett myggbett på skinkan är när etablerade artister byter artistnamn stup i kvarten. Här är Garm ett kanonexempel. Garm är i grund och botten ett bra kodnamn, men när han började kallas sig för Trickster G Rex, G Wolf, Fiery G Maelstrom, Garm Backbone och G Playa ville jag bara gråta. Inte ens P Diddy har varit så omständlig. Om man håller sig inom rimliga gränser är det helt OK att heta olika saker i olika projekt. Det är när saker och ting dras till sin spets som man blir helt matt. Korten på bordet, vem skrek INTE rätt ut när Garm på fullaste allvar började kalla sig Trickster G Rex. Tänk er om Greven skulle döpa om sig till G Force Mark 1 eller om sångaren i AND OCEANS helt plötsligt skulle ändra sitt namn till K-2T4-S. Visst hade det varit dumt. För protokollet bör dock nämnas att näktergalen i AND OCEANS de facto kallade sig för K-2T4-S och ska vi diskutera namnen som förekommit i just det bandet blir vi kvar här hela kvällen.

För länge sedan så listade vi i Förintelseförsamlingen upp de sämsta bandnamnen vi visste. Ni i läsekretsen bidrog även ni med många fina förslag. Tiden har kommit att lista de sämsta artistnamnen. Ni är alla inbjudna.

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 11.

Med tanke på att vi rent årstidsmässigt befinner oss runt Walpurgisnacht så vore det väl rimligt att bestämma vilket WALPURGISNACHT som är mest WALPURGISNACHT.

Vi börjar med tyska VALBORG, eller VALBORV som de heter om man får tro deras skitfula logotyp. Dessa sammanbitna grabbar spelar någon sorts form av märkvärdig slö döds/black och har gjort så sedan 2002. Jag har sett namnet några gånger men aldrig tagit mig för att lyssna på dem på allvar. Inte alls fy skam, men väldigt tyskt. Tänk er TRIPTYKON blandat med SECRETS OF THE MOON och ta bort en hel del av kompetensen så har ni VALBORG i ett nötskal. Deras senaste giv, ”Nekrodepression”, låter exakt som ni tror den gör. Gillar man den här typen av musik så rekommenderar jag en närmare titt på framförallt deras senare alster. Personligen blir det lite väl mycket onödig disharmoni och fula trummor för min smak. Kortare sessioner bjuder dock på en mörk och obskyr atmosfär.

Vi stannar kvar i Tyskland och kollar vad WALPURGISNACHT pysslar med. Denna duo bestående av Mortynoth och Zargonath drog igång 1996, släppte en split och två demos kort därefter och lade sedan ner skiten runt millennieskiftet. Rent musikaliskt handlar det primärt om teutonisk dark ambient av sötaste sort i rakt nedåtstigande led från legendariska WEREWOLF SONATA. Jag bjuder på ”Pestreigen” från sista demon ”Die biomechanische kriegsmaschine” så förstår ni vad jag pratar om.

Jag ska bekänna en sak. Det är något med dylik musik som väcker något inom mig. Det kan vara minnet från tiden man som tonåring satt framför Fasttracker och skapade stor konst. Åh, denna ljuva ungdom. Att skapa dark ambient i CuBase har inte alls samma tjusning. Sist jag plockade fram synten kopplade jag den rätt in i ljudinspelaren och spelade in allt live. Det lät EXAKT såhär.

Vi tar en låt till. Denna gång från ”Monumental black art”-demon.

WALPURGISNACHT har något visst. Kombinationen svävande ljudlandskap och det tyska språket har gjort att dessa gamla demos gått varma på senaste. Stålmannen har sin kryptonit, själv blir jag knäsvag av sunkig dark ambient. Behöver jag ens säga att Cold Meat Industry levde gott på min plånbok då det begav sig? Uff.

Holländska WALPURGISNACHT är ett gäng gryniga gamla gubbar om man får tro bandfotot. För en nanosekund trodde jag att de slaskat på med ett hakkors i logon, men det var tydligen fel. Enligt uppgift har de också hållit på sedan 1996, men med tanke på att första demon kom 2003 så låter det som en grym efterhandkonstruktion. Tjejer ljuger om sin ålder så de blir yngre, black metal-band ljuger om sin ålder så de blir äldre. Det är en konstig värld vi lever i. Holländska WALPURGISNACHT är ett typiskt band man tror är bra men vid närmare undersökning så är de mest sådär härligt holländskt mediokra som bara holländska band kan vara. Vi minns ju alla LIAR OF GOLGOTHA, gudarna av medelmåttig black metal.

Förstår ni vad jag menar? Man tror de är bra, men ju längre man lyssnar desto snabbare rämnar illusionen. Ska korten på bordet så vet jag inte hur många hundra plattor jag äger som låter exakt såhär. Det gör mig både glad och deprimerad på samma gång. Uff.

Fast å andra sidan. Jämför man holländska WALPURGISNACHT med den amerikanska dagsländan WALPURGISNACHT så är holländarna rena rama IRON MAIDEN. Tycker ni att logotypen känns bekant? Jo, förutom att den är lite på sniskan så har den vissa likheter med tyska WALPURGISNACHT. Tycker ni att jag överanvänder ordet WALPURGISNACHT? Vänta bara.

Amerikanska WALPURGISNACHT bestod av Sage Johnson från bland annat MASTER, Sammy Pierre Duet från CROWBAR och urtrista GOATHWHORE samt Paul Speckmann från alla band. Är det en sak man vet så är det att det är väldigt få av herr Speckmanns orkestrar som är det bästa man hört i hela sitt liv. En gång i världen var undertecknad på en turné där Paul Speckmann var merchsnubbe. Han gillade att prata högt och länge om sin egen förträfflighet. Att han körde KRABATHOR i botten var emellertid något han inte ville diskutera.

WALPURGISNACHT släppte en livedemo 1997 proppfylld av oinspirerad döds med försök till black metal-inslag. Ingen kunde ha brytt sig mindre.

Sist ut är portugisiska WALPURGIS NACHT, observera den magiska särskrivningen. I deras fall blev det en ynka demo från 2002 betitlad ”Dramas, fields and fiends”. En bedrövlig titel. Jag har inte den blekaste aning om hur denna demo låter, men eftersom två av låtarna återkom i nyinspelade versioner på deras senare projekt HORDES OF YOREs debutalster ”Of splendour and ruin” kan man ana sig till hur det lät.

Holländskt mediokert.

Om vi då ska kröna vinnaren i vilket WALPURGISNACHT som är mest WALPURGISNACHT så faller min röst på det tyska dark ambient-bandet. Herregud, det hade kunnat vara jag som spelat in möget. Det kanske är dags att damma av synten och skoltyskan och skapa sann fjällmagi.

På återseende.

/Hatpastorn