Försnack: TEMPERANCE – ”Krapakalja”.

Posted in Uncategorized on 28 mars, 2014 by hatpastorn

När det kommer till OVERDETH har det gått trögt för mig. Sedan jag fick det monumentala eposet ”King Arthurs final battle” skickat till mig har jag med ljus och lykta sökt efter det tidiga materialet. Jag har frågat runt, letat efter svar, men inte funnit något av direkt värde.

Förrän nu.

aliveI min kassettkista ligger nu andra demon ”Alive at Camelot”. Jag skakar av upphetsning medan jag skriver detta. På grund av jobb och andra förpliktelser har jag ej kunnat avnjuta denna guldklimp. Hela situationen påminner mig om när jag köpte en CD-skiva på Domus i Lycksele när jag var liten valp. Jag var på sommarlov hos farmor och farfar och ramlade över IRON MAIDENs ”Piece of mind” för nittionio kronor. Jag köpte utan att tveka. Kruxet var att på den tiden ägde mina farföräldrar ingen CD-spelare så jag fick läsa texterna och titta på bilderna i flera veckor innan jag åkte hem och kunde lyssna på den. Peppen när jag äntligen fick avnjuta denna magnifika skiva var enorm. ”Piece of mind” var förresten den tredje CD-skivan jag köpte. De två första var IRON MAIDENs ”Killers” och METALLICAs ”Master of puppets”. Tre album som är exakt lika bra idag som de var dagen jag köpte dem. Jag önskar att jag hållit samma kvalitetskontroll efter det för när jag spanar igenom bokhyllorna som rymmer min skivsamling idag är det ömsom vin och ömsom vatten. Jag började faktiskt skriva en specialare om de skivor jag införskaffat som inte hållit måttet. Efter fem sidor hade jag bara kommit till bokstaven ”B” och var galet deprimerad. Jag ska emellertid skriva om den och bara välja fem snedsteg från varje bokstav. Det får räcka.

Hedersknyffeln som skickade mig OVERDETH-demon gav mig även lite annat örongodis och en hel del anekdoter om blandade orkestrar. Han skickade även en platta vid namn ”Krapakalja”. Bandet hette TEMPERANCE. I likhet med OVERDETH härstammar även dessa krabater från Växjö. En plats på denna planet där det inte direkt är ont om bisarra spelemän.

tempJag hade missat TEMPERANCE helt. Det ska erkännas. ”Krapakalja” är en titel som är omöjlig att glömma bort så hur det bandet lyckats undkomma min nekroradar är bortom mitt förstånd. Heidenhammer däremot, han hade verkligen hört talas om TEMPERANCE. Då karlsloken alltid haft en fascination för fanzines från baltländerna hade han ramlat över bandnamnet otaliga gånger, men aldrig fått tag i själva skivan. När jag berättade för honom att skivan var i min ägo kom han snabbt som hajen.

Jag hoppas att ni nöp den Udo-referensen.

Vi slog på den, jag hade naturligtvis tjuvlyssnat innan, och vad som mötte våra öron var ren och skär briljans. Nu ska farbror Hatpastorn ge er en värdefull lektion i livet. En skiva behöver inte vara bra för att vara bra. Jag pekade på låttitlarna och hoppade mellan mina favoriter medan Heidenhammer nickade gillade. Det slog mig just att vi betedde oss exakt som hjältarna i Nasjonalsatanisten när de lyssnade på GORGOROTHs ”Pentagram” tillsammans för första gången. Olustigt. Jag antar att verkligheten överträffar dikten.

Hur låter då TEMPERANCE?

Innan vi går in på det tänkte jag ge er en liten bakgrundshistoria.

tempfotoBandet bildades i slutet på 80-talet under namnet NO REMORSE av bröderna Fredde (sång, stränginstrument) och B-Häng (trummor och sång). Det finns en hundraprocentig chans att de tog namnet från METALLICAs låt med samma namn. METALLICA i sin tur stal säkert titeln från MOTÖRHEAD. Runt 1991 bytte grabbarna i NO REMORSE namn till TEMPERANCE. Ett klokt val då jag antar att de flesta av er hört talas om ett annat band vid namn NO REMORSE. Ett gäng som gillar att spela snabbt på hi-haten och gorma om den vita rasens överlägsenhet.

TEMPERANCE släppte två demos och en EP innan ”Krapakalja”. Hur de låter vågar jag inte ens spekulera i men enligt säkra källor så låter det inget vidare. Bröderna var dock duktiga på att nätverka så deras musik spreds i rätt kretsar vilket innebar att de fick turnera väldigt tidigt i baltländerna, spela förband åt bland annat DISSECTION samt släppa en skiva på Shiver Records. Ett bolag som var känt för sin legendariskt ojämna katalog. Enligt återigen säkra källor spelade Magnus från MELODY CLUB/BIRDFLESH session med TEMPERANCE på en baltturné och han ska då ha myntat uttrycket ”äntligen har det börjat rulla”. Ett uttryck som används än idag i Växjö med omnejd.

Innan jag börjar beskriva musiken måste jag nämna albumtiteln. Vad i Hin Håles namn vill de ha sagt med ”Krapakalja”? Rappakalja vet vi ju vad det är. Ska det anspela på ”crap” som i skräp? Varför då inte stava ”Crapakalja”. Kan ”Krapakalja” måhända vara ett småländskt uttryck? ”Nu har vi tagit tabberas på alla musikgenrer och skapat krapakalja åt fattighjonen”. Pratar man så i Småland? Som sagt, allt är lite oklart när det kommer till titeln.

Jag kräver svar.

Medan jag och Heidenhammer lyssnade på ”Krapakalja” antecknade vi flitigt. Det skrevs stödord och jag var nära att bygga mig en TEMPERANCE- mind map för att kunna samla ihop alla intryck. Spontant hittade vi även på en koreografi till vissa av riffen. Här är det vi skrev:

Oriff, oarrangemang, olåtar, ostämt. TEMPERANCE är ett omegaband. Jag älskar det.

”Det har äntligen börjat rulla”. Det är fan helt genialiskt.

Förband till DISSECTION, jag undrar hur snacket gick i DISSECTIONs loge när TEMPERANCE började lira.

Såhär lät ALLA demoband som började spela punk men som sedan försökte sig på metal. Sedan utvecklades många av de banden och de som var bra fick skivkontrakt. TEMPERANCE hoppade över det steget och gick direkt på skivkontraktet med denna skiva som följd. Jag baxnar.

Alla pre-demoband i Sundsvall på en och samma gång. Blandat med en förstoppad sångare  som inte liknar något eller någon. Att man heller inte vet om det sjungs på engelska eller svenska tyder på förstklassigt uttal.

METALLICA-doftande.

Fredde och B-häng. Kan de kallas för Växjös svar på Tratten och Finkel?

Cirkeln är sluten: TEMPERANCE rippar ”And justice for all” medan ”Death magnetic” rippar ”Krapakalja”. Jag undrar om TEMPERANCE känner sig snuvade på konfekten?

Thrash, doom, grunge, death metal. Alla band och alla genrer på en och samma gång. Tänk dig ett Mighty Morphin Power Rangers beståendes av dessa.

Det jag gillar med TEMPERANCE är att de alltid har något i bakfickan. Man vet inte vad som väntar bortom nästa riff. Man känner sig som Indiana Jones medan man lyssnar. Ett musikaliskt äventyr. Även om detta är mer The Librarian än Indiana Jones.

Hur svältfödda var baltländerna egentligen som tog emot TEMPERANCE med öppna armar?

Titelspåret luktar Ronja Rövardotter-fylla. Scream for me, Vilnius!

Vad är det som händer?

Är det såhär ett kompentent OVERDETH skulle låta?

Skivan är släppt november 1995. Hur är det ens möjligt? Om den kommit typ 1985 hade de kunnat komma undan med det här för ingen hade fattat något … men, 1995?

Jag befinner mig på ett riffkalas och är redan spymätt efter första chokladbiskvin medan de utan pardon fortsätter att fylla på kakfatet.

Om HEMAN HUNTERS hade varit ett riktigt band …

Det är svårt att med ord beskriva ”Krapakalja”, men jag kan utan att förhäva mig säga att det var evigheter sedan jag lyssnade på något som gjorde mig på så gott humör. Det låter verkligen som en ohelig kompott av alla dessa haltande demoband man hörde när man växte upp. Skillnaden är att TEMPERANCE fick släppa en skiva med det materialet. Jag tar av mig hatten och bugar.

Nu kanske ni är nyfikna på hur det här låter? Att välja en låt är omöjligt då alla är rent guld, men jag väljer att presentera ”Vem vet vad”, en fin bit där de väljer att sjunga på modersmålet, iallafall ibland, det är lite oklart. Jag pangar även upp ”Dimension complete” då den är en god representation för hela albumet. ”Krapakalja” kräver dock en riktig pärm-till-pärm-lyssning då det finns skatter i varje slagdänga så hittar ni denna i REA-backen, köp blint. Ni har en fantastisk afton framför er.

/Hatpastorn

Korten på bordet: MAYHEM.

Posted in Uncategorized on 22 mars, 2014 by hatpastorn

Hur kommer det sig att man fortfarande hyser ett visst, om än svalt, intresse för ett band som släppt EN bra skiva på trettio år? En bra fråga. Idag är det hög tid att jag tar itu med MAYHEM. Inte det brasilianska MAYHEM. Inte det finska MAYHEM. Inte det tyska MAYHEM. Inte det ungerska MAYHEM. Inte det italienska MAYHEM (som senare bytte namn till ENSLAVED). Inte det amerikanska MAYHEM. Utan det norska MAYHEM.

The true MAYHEM om man så vill.

Som alla med god smak skiter jag fullständigt i allt som släpptes före ”De mysteriis dom Sathanas”. ”Deathcrush” är ju lite småkul, men jag ska ärligt säga att den aldrig imponerat på undertecknad. Skivomslaget är i alla fall braksnyggt. Det är dock ”De mysteriis dom Sathanas” man förknippar med MAYHEM. Så det är där vi börjar.

mysteriisDet lustiga med MAYHEM är att när jag började lyssna på black metal var ”De mysteriis dom Sathanas” den skiva jag hörde allra sist om man räknar de gamla klassiska plattorna. Varför? Tja, jag fick aldrig tag i skivan i Sundsvall när det begav sig. Man läste spaltkilometrar om MAYHEM och storheten i ”De mysteriis dom Sathanas”, men det var faktiskt inte förrän en polare till mig vid namn Rasmus kom hem från ett påsklov i Stockholm som man faktiskt fick höra möget. Spänningen var olidlig i hans pojkrum när vi pangade in albumet i spelaren. Förväntningarna var skyhöga. Musiken drog igång, gillande nickar utdelades …

Då kom sången.

Jag visste att Attilas vokala utsvävningar skulle vara något i hästväg. Det hade man ju läst sig till. Jag hade emellertid inte räknat med att det skulle låta … sådär. Vi tittade på varandra i mild förvåning och skrattade nervöst medan skivan fortsatte. Låtarna var fantastiska, men sången var svårbearbetad. När titelspåret, tillika en av de bästa låtarna som någonsin skrivits, bjöd på extra utflippad sång brast jag faktiskt ut i ett spontant fniss. Min kamrat Rasmus farsa gläntade på dörren och frågade vad vi lyssnade på och innan vi hunnit svara skakade han bara på huvudet och stängde dörren. När jag introducerat min vän för BURZUM cirka ett år tidigare stormade samma far in och undrade om det var något barn ute på gatan som skadat sig. Han förstod sig aldrig på förträffligheten i grevens mäktiga stämma och jag antar att Attilas dito hamnade i samma kategori. Jag spelade dock av MAYHEM-plattan på medhavd kassett. På A-sidan fanns redan IMMORTALs ”Battles in the north” så jag tyckte det skulle bli en bra mix.

Väl hemma gick B-sidan på kassetten varm. Man lärde sig förstå det gudomliga i Attilas röst och låtarna växte bara mer och mer. Finns det en skiva inom norsk black metal som är tidlös är det just ”De mysteriis dom Sathanas”. Fan vad bra den är. En smålustig epilog är att jag inte fick tag i en CD-version av skivan förrän jag knegade i Trondheim för ett par år sedan så ni kan ju ana er till kvalitén på min gamla kassett. Sjutton år tog det innan jag med starkt vemod begravde kassetten i sopkorgen och ersatte den med en CD. Det känns helt stört att lyssna på albumet med ”rätt” ljud. Att gitarrintrot i ”Freezing moon” inte svajar och låter starkt turkiskt känns vansinnigt fel.

Med sådana minnen och sådan stark nostalgi är det svårt att inte betrakta varje nytt MAYHEM-alster med intresse.

wolfsssNär ”Wolf’s lair abyss” utannonserades någon gång 1996/1997 var man galet peppad. Att MAYHEM skulle släppa nytt kändes helt osannolikt. Herregud, upphovsmannen var ju död och begraven. Hur skulle musiken egentligen låta? Det riktiga orådet började dock anas på diverse promobilder då det daltades med corpse painten och den nygamla vokalisten Maniac envisades med snabba solglasögon, bar överkropp och Patrik Sjöberg-page. Skivtiteln var även den helt efterbliven. Varglyan avgrund. Vad fan betyder det? Samma Rasmus köpte skivan blint. Samma pojkrum invaderades. Efter ett halvhyfsat intro drog det igång …

Då kom sången.

mayhem1Om Attila var bisarr var det inget i jämförelse med den instinktiva avsky jag kände när en hybrid av en laserkanon och den tasmanska djävulen började kraxa hysteriskt. Maniac. Jo, jag tackar jag. Låtarna var emellertid inte så pjåkiga och jag anser än idag att skivan har sina kvaliteter. Med risk för att låta som en fullfjädrad hipster så måste jag framhäva singelversionen av ”Ancient skin” som har lite mera sprutt än albumversionen. Förutom sången var det en sak jag verkligen irriterade mig på. Hellhammers trummor. Hellhammer är en bra trummis. Punkt. Hur kommer det sig då att han spelar som en säck potatis på ”Wolf’s lair abyss”? Slafsigare trumspel får man leta efter. Obegripligt.

Efter ”Wolf’s lair abyss” tappade jag intresset för bandet. Det ska erkännas. Även om Blasphemer kunde knåpa ihop hejiga riff så var han aldrig någon Euronymous. Maniac hamnade för övrigt på topplistan över ”årets mest knullbara artister” i Terrorizer 1997. Jag gnisslade tänder så att amalgamet yrde. Magin var död.

grandVi spolar fram till år 2000. Året efter skammens år, 1999. Mitt hopp för norsk black metal var redan körd i botten så min tilltro till MAYHEM var skrämmande låg. Likväl köpte jag ”Grand declaration of war” blint. Kom igen, vi gick alla i fällan. Har man släppt en av världens bästa skivor måste det ju finnas en chans till i alla fall en helt OK giv.

Utan någon större förhoppning stoppade jag in CD-skivan i spelaren och tryckte på ”play”.

Att norrbaggarna ville testa på något nytt var ju en fin tanke. Tänka utanför boxen och så. Spelskickligheten och texterna kan man ju inte klaga på. Omslaget var ganska snyggt …

Vem försöker jag lura? ”Grand declaration of war” var ännu en dolk i hjärtat på hela den norska black metal-scenen och att smörjan runt 2006 sålt i sjuttiotusen exemplar tyder på att jag och sextioniotusenniohundranittionio obstinata sydamerikaner öppnade börsen helt i onödan. Visst, Hellhammer är duktig på att spela, men varför låter trummorna som strykrädda datamaracas? Blasphemer är ingen dålig gitarrist, men varför kunde han inte kläcka mer än typ tre bra riff på hela skivan? Att hälften av de riffen redan fanns med på ”Wolfs…” gjorde inte saken bättre. Man ska kanske vara glad att Maniac inte kraxar så förbannat, men hans spoken word-partier låter inte riktigt klokt. Necrobutcher då? Ingen vet. Basen hörs ej och jag är tveksam till att han ens spelar på skivan. Låtmaterialet? Ja, gillar man rytmiskt tuggande i E och utslag på ackord ingen vettig människa orkar ta på gitarren är detta albumet för dig. Lägg därtill ”industriella” partier av typ ”lattja med synten när man är stenad på dödsknark” och vi har sammanfattat avskrädet mer än väl. Av tretton spår är sju riktiga låtar och då är jag lite väl generös. Maken till utfyllnadsmaterial får man leta efter. Vill ni bli riktigt förbannade kan ni läsa recensionerna av eländet på metal-archives. Majoriteten av dem är rena hyllningar. Man tar sig för pannan.

INGEN gillade skivan när den kom och folk som såhär i efterhand säger att den är bra ljuger. ”Grand declaration of war” är smuts. Att bolaget, Season Of Mist, marknadsförde efterföljande profitplattan ”European legions” med att den innehöll versioner från ”Grand declaration of war”, fast i ”råare versioner som de egentligen var menade att låta” säger allt. När ett bolag måste släppa en nödskiva för att täcka kostnaderna för ett album som förmodligen kostade mer än någon vågar erkänna är man ute på tunn is. Vid närmare efterforskning släpptes även en ”US legions” för den amerikanska marknaden. Konstigt att de inte släppte en ”Asian legions” och en ”Micronesian legions” när de ändå var på hugget.

Och då tillhör ändå ”Grand declaration of war” toppskiktet i MAYHEMs hyfsat ojämna diskografi.

chimeraEn miljard poänglösa liveskivor, samlingsvolymer och VHS-kassetter senare var det då dags för ”Chimera”. Jag tror den är bättre än ”Grand declaration of war”, den innehåller i alla fall mer rens, men då jag inte ens under pistolhot kan minnas en enda ton från plattan efter den är slut vet jag faktiskt inte. Att bandet senare erkände att ”Chimera” var en ren och skär ”cash grab” gör ju inte att man blir mer motiverad. Jag köpte aldrig ”Chimera”. Förmodligen lade jag pengar på något annat dumt istället. Typ dillchips. Omslagsidén är lite hejig. Jag trodde aldrig att jag skulle få se Läderlappen blåsa ballonger på ett skivomslag innan denna släpptes.

Nu stannar vi upp en minut och kontemplerar.

MAYHEM är inte vilket skitband som helst. Man kan tycka vad man vill om det tidiga materialet typ ”Deathcrush”, men ”De mysteriis dom Sathanas” är ett av de bästa och mest betydelsefulla alstren genren någonsin spottat ur sig. MAYHEM är ett arv som ska förvaltas med vördnad. Vad gör man då? Ja, man tar inte in en helt ny låtskrivare inte bara en utan två gånger. Man turnerar inte i märkvärdighetens namn och vägrar spela något från ”De mysteriis dom Sathanas”. Man uttalar sig inte i media som Necrobutcher gärna gör. Särskilt med tanke på hur få skivor med MAYHEM han de facto SPELAT på. Man säger inte att en skiva man släppt är en ”cash grab”. De har fan ett ansvar och det ansvaret har de inte tagit.

Jag brukar skämtsamt kalla nya MAYHEM för MAYHEM-coverbandet MAYHEM och det ligger mer sanning i det än man kan tro.

Efter ”Chimera” var MAYHEM döda för mig. Fatta tålamodet. Ni kanske tror att jag gnäller för gnällandets skull och att jag inte lyssnat in mig tillräckligt. Jag har lyssnat, de mörka gudarna ska veta att jag har lyssnat, om och om och om igen på de här plattorna i tron att magin skola väckas efter ett visst antal genomlyssningar. Det tog över ett decennium av genomlyssningar innan jag begrep storheten i TARTAROS ”The red jewel”. Det var det värt. Jag har en mordängels tålamod när det kommer till ny musik, särskilt med band jag vet har potential. Visst, det är kul att vuxenmobba artister som störtats från tronen, men i fall där gruppen i fråga släppt en av världens bästa skivor gör det mest bara ont.

ordoDen sextonde april 2007 släpptes ”Ordo ad chao”. Attila var tillbaka. Hypetåget stod på perrongen, jag löste biljett, sket i omdömet och klev på.

Maken till åksjuka har jag aldrig drabbats av.

Det finns folk som gillar ”Ordo ad chao”. Det är inte ett dugg konstigt. Alla har vi olika smak. En del gillar japansk stympporr. Andra gillar att äta avföring medan de kollar på Benny Hill. Vissa gillar att mörda småbarn. Som sagt, alla har vi olika preferenser när det kommer till tycke och smak. Nu ska jag rada upp varför jag inte begriper mig på ”Ordo ad chao” och möta en del motargument som brukar poppa upp när jag håller mina brandtal.

1. Ljudet.

Jag har inget emot en rå ljudbild och jag har inget emot en välpolerad ljudbild. Så länge det i sammanhanget låter bra. SUMMUM MALUMs ”666” skulle inte låta klokt om den hade samma ljudbild som SAMAELs ”Passage” och vice versa. Däremot gillar jag bägge produktionerna. Ljudet på ”Ordo ad chao” gör mig mest förvirrad. Det ska låta rått, men allt är så komprimerat att inget sticker ut och river i öronen. Ljudkorven ligger lika still som indikatorn på en hjärtmaskin som är kopplad till ett två månader gammalt lik. Volymen blir inte högre när man vräker på utan allt låter bara … värre.  Under premissen att det ska vara ”old school” och ”necro” har de spelat in med instrument och utrustning för absurda mängder pengar och att de i skivkonvolutet skrivit ner alla instrumenttillverkare de är sponsrade av gör allt bara än mer förnuftsvidrigt. Minns ni när pissdåliga VIKING CROWN spelade in en skiva med ”rått” ljud och det visade sig att den egentligen var inspelad i en superstudio och de bara lagt på effekter för att få det att låta ”necro”. EXAKT så pinsam är MAYHEMs ”Ordo ad chao”. Skivan är för övrigt inspelad i ARCTURUS-Knuts studio, en studio där man faktiskt kan få ett rått ljud som låter bra på riktigt. Tvivlare kan lyssna på RAVENCULTs utsökta ”Temples of torment”. Ett album som släpptes samma år som ”Ordo ad chao”. Pellefanten i rummet då? Ja, Hellhammers trummor låter som ren och skär skit. Hans rymdskepp till trummor kostar mer än ett mindre lands BNP. Varför då välja det här ljudet?

Jag har ingen aning om vad MAYHEM vill ha sagt med ljudbilden på ”Ordo ad chao” och ska jag vara ärlig tror jag inte att bandet själva visste det heller. Sunkband som HORNA hade kunnat komma undan med en dylik ljudproduktion. Herregud, MAYHEM har aldrig gjort sig en karriär på skitigt ljud. ”De mysteriis dom Sathanas” har en produktion som än idag är oöverträffad när det kommer till black metal. ”Wolf’s lair abyss” har en ruffigare ljudbild, men den låter fortfarande helt OK. Mycket kan sägas om ”Grand declaration of war”, men produktionsarbetet är knappast något hafsverk. Ordet vi söker på den är snarare ”överproducerad”. ”Chimera” då? Bra fråga, då jag inte minns något från den, men jag har för mig att den lät ganska fett. Att grabbarna tretton år efter ”De mysteriis dom Sathanas” bestämde sig för att vara lite tuffa och råa tyder på en fyrtioårskris av Mikael Rickfors-magnitud.

Summa summarum, eller summum malum saruman om man så vill, är att produktionen är bedrövlig.

2. Låtmaterialet.

Nu ska vi reda ut begreppen och samtidigt stampa på ömma tår. MAYHEM har alltid setts som pionjärer. Om vi använder något som jag väljer att kalla för ”verkligheten” så stämmer inte det påståendet alla gånger.

MAYHEM var tidigt ute med att spela death/thrash metal i och med ”Deathcrush” som släpptes 1987. Uppfann de genren? Gick de i bräschen? Inte direkt. Med norska mått mätt var de dock typ först på bollen, i alla fall när det kommer till att släppa en fysisk skiva. Uppfann de svartmetallen som vi andra vågen-entusiaster känner och älskar med ”De mysteriis dom Sathanas”? Egentligen inte. Ja, de var tidigt ute, men de var inte ensamma, varken i Norge eller resten av de länder som förstod digniteten i genren. Mellan 1990 och 1994 exploderade svartmetallscenen. ”De mysteriis dom Sathanas” släpptes efter många om och men på vårkanten 1994. Den uppfann inte black metal, däremot förfinade den allt som jag förknippar med svartmetallen. Precis som THE BEATLES knappast uppfann popmusiken, men de gjorde det så mycket bättre än alla andra. Vi kan diskutera tills Döden kommer om detta, men en sak kan inte ignoreras och det är betydelsen av ”De mysteriis dom Sathanas”. Som jag skrev i början hörde jag den efter att ha betat mig igenom bland annat BURZUM, EMPEROR, ENSLAVED, DARKTHRONE, GORGOROTH, IMMORTAL och SATYRICON och jag förstod som korkad tonåring hur viktig skivan måste ha varit och fortfarande är för genren. Som sagt, om de var först eller inte spelar ingen större roll i ett större sammanhang.

Det som däremot spelar roll är hur obildat folk använder ordet ”pionjär” i samband med skivorna som släpptes EFTER ”De mysteriis dom Sathanas”.

”Wolf’s lair abyss” är rent musikaliskt knappast nydanande. Det är vilsen norsk black metal post guldåren 1990 till 1995. Varken mer eller mindre. Den är som DÖDHEIMSGARDs ”Satanic art”. Ett verk som besitter vissa kvaliteter, men i det stora hela kan man lika gärna skita i den. Däremot är Varglyan avgrund nyskapande på så vis att bandet fortsatte med en helt ny låtskrivare. Det är inte vanligt, oavsett genre. Jag har suttit och klurat länge på en bra liknelse på hur märkligt det här egentligen är, men har inte kommit på något bra. Som ett MOTÖRHEAD utan Lemmy eller ett IRON MAIDEN utan Steve Harris. Problemet är att Lemmy inte skriver alla låtar och det gör inte Steve Harris heller. Man kan inte tänka sig dessa två band utan dessa medlemmar, men rent teoretiskt och rent låtskrivarmässigt är det fullt möjligt. Kan man säga att MAYHEM utan Euronymous är som Yngwie Malmsteen utan … ja, Yngwie Malmsteen? Yngwies gamla kompmusiker skulle kunna sätta ihop ett band med en ny gitarrist och bege sig ut på turné. Vad skulle man kalla det?

Ett coverband?

Just Yngwie kanske inte något kanonexempel, men ni förstår själva grundtanken.

mayhem fotoNär ”Grand declaration of war” släpptes lät det emellertid annorlunda. Ord som ”innovativt”, ”nyskapande” och rent strunt som ”pionjärerna i MAYHEM gör det igen” hördes bland de mest blinda och döva. Det hörs än idag. ”Grand declaration of war” låter onekligen inte alls som det MAYHEM man var van vid, men var de egentligen nyskapande? Svar nej. Minns ni skammens år? Minns ni 1999. Året då större delen av den norska black metal-scenen såg The Matrix på bio och klev ut ur salongen med ambitionen att vara så jävla futuristiska och märkvärdiga att man som norskofil spydde lungorna ur sig i rent hat. Givetvis stod Satyr utanför biopalatset med kontraktspapper och penna.”Grand declaration of war” släpptes EFTER det året. DÖDHEIMSGARD hade redan hunnit fisa ur sig ”666 international” och THORNS VS EMPEROR-spliten hade redan skapat osämja i min bekantskapskrets. Det finns fler exempel, men dessa är de tydligaste. I likhet med sina landskamrater hoppade MAYHEM på märkvärdighetens spårvagn med slutdestination hopplösheten. Skillnaden är att pionjärerna i MAYHEM gjorde det över ett år senare än de andra.

fucko”Chimera” som släpptes 2004 är i sedvanlig ordning svårbedömd då den är lika lätt att minnas som texten till den svenska nationalsången är för valfri ishockeyspelare. Innovativ och nyskapande är den emellertid inte. Däremot duktigt fegspelande då bandet övergav allt med ”Grand declaration of war” och förlitade sig istället på att folk skulle gå på bluffen bara de fick höra Hellhammer spela jättesnabbt på trummorna. Att kalla MAYHEM för en konsekvent orkester är som att kalla Siewert Öholm för en opartisk debattledare.

Då kommer vi då äntligen fram till ”Ordo ad chao” och vad jag tycker om låtmaterialet.

Vad började bli populärt i black metal-kretsar runt 2004-2005? Jo, rörig black metal med intellektuella texter. Gärna med intrikata arrangemang och en förkärlek för dissonans. DEATHSPELL OMEGA har byggt sin karriär på det konceptet. Många har följt efter. 2007 kom ”Ordo ad chao” och MAYHEM ville ju inte vara sämre. ”Ordo ad chao” är en produkt av sin tid, eller snarare lite efter sin tid. Dissonanta gitarrer, bisarra arrangemang, onödigt meckande. Hade bandet hetat OMEGACURRENT 218 och bestått av ungdomar skulle jag haft överseende med detta. Nu är det MAYHEM vi pratar om. Pionjärerna. Fanbärarna av black metal. Necrobutcher spelar inte ens bas på skivan. Folk som uppskattar det här stuket har överseende med det här albumet. Jag gillar stuket, men något överseende kan jag inte ha då det är en sämre kopia på något andra band sysslat med i åratal. Rent låtmässigt är detta en kollaps av sällan skådad kaliber. Om nu MAYHEM är sådana pionjärer, hur kommer det sig då att de hoppat på trender istället för att skapa dem?

3. Lyriken.

MAYHEM har alltid haft bra texter. Deads poesi är magi sprungen ur mörkret. Maniacs dito tycker jag även de är bra. Aningen obegripliga ibland, men läsvärda och välskrivna. Än idag tycker jag att det bästa med Varglyan avgrund är just lyriken. De började balla ur en smula på ”Grand declaration of war” och texterna på ”Chimera” får mest bara godkänt. Men i det stora hela anser jag att Maniac är en betydligt bättre författare än kraxare. Vilket å andra sidan inte säger ett dyft.

På ”Ordo ad chao” är det Attila som håller i pennan. Jag är inte övertygad. Det finns en del schyssta koncept, men maken till ordbajseri får man leta efter. Det ryktas att till och med Stanne från DARK TRANQUILLITY läste dessa texter, skakade oförstående på huvudet och tog upp ordboken. Fatta allvaret. Här kommer några exempel.

Från ”Psychic horns”:

Worship of deconstructive negative pole
R-complex evolves the vril-force
Nourishment for the non-physical forms
To contact and manifest entities of another world

Flying through the depths of space
Someone’s hand on the wheel
From where the lizard eye
Focuses the infinite line of alienation

Från ”Anti”:

Completing the control of emptiness
Enter the external lights
The conversed tubes to the surface and beyond
Detraction of outer space

Nemesis of genesis

Från: ”Great work of ages”:

Human abilities perish in the acid of sorcery
Their senses turn into rusty strings
Victimized, possessed, superhuman undead

Shattered be the crystal of a lost civilization
Consumed be the human brain

Det var allt, herr ordförande.

Jag kan gå an i evigheter om ”Ordo ad chao” och hur lite jag förstår av den skivan, men vi skiter i det och går vidare för annars blir vi aldrig klara.

esoterixÅret är nu 2014. MAYHEMs nya giv ”Esoteric warfare” står för dörren. Vi har hittills fått höra låten ”Psywar”. Ljudbilden påminner om den från ”Ordo ad chao” och rent musikaliskt lånar den duktigt från THORNS självbetitlade album från 2001. ”Psywar” var inte genomusel, men heller inte något jag jublade över. En kall likgiltighet var det jag kände mest, ja förutom för själva titeln då som naturligtvis är rådålig. Blasphemer har lämnat skutan för längesedan så nu har MAYHEM tagit in en ny låtskrivare, Teloch. Teloch är en norsk arbetsmyra som jobbat med allt från egna projekt som NIDINGR, eller NID-INGER som jag kallar dem, till sessionjobb i allt från 1349 till GORGOROTH. Snubben är skittrevlig, jag gjorde en telefonintervju med honom i samband med att NIDINGR släppte ”Wolf-father” 2010. Han är en kompetent låtskrivare, men inte nödvändigtvis i MAYHEM. Det återstår att se hur ”Esoteric warfare” låter som helhet, men jag är riktigt Stefan Sauk-skeptisk.

Faktum är att jag blev lite paff över att det blev Teloch som fick det otacksamma jobbet att skriva nya MAYHEM-plattan. Jag var övertygad om att det var Morfeus som en gång i tiden skapade stordåd i LIMBONIC ART som skulle skriva den. Grabben var ändå med i MAYHEM från 2008 till 2012 och då han varit inblandad i en av få bra MAYHEM-covers så borde han ju begripa sig på hur man skriver en MAYHEM-slagdänga.

Så blev det inte utan Morfeus valde istället att skaffa utsiktslös frisyr och satsa på nya projektet VIPER SOLFA. När Terrorgoat Dreamchild fick se bandfotot liknande han det med South Park-hjältegruppen ”Coon and friends”.

viper solfa

Åh, så jag skrattade.

Just MAYHEM kan stötas och blötas i evigheter. Med tanke på bandets historia är det klart att det finns ett intresse. Självmord, mord, kyrkbränder, skivbutiken Helvete. Alla myter, alla legender. ”De mysteriis dom Sathanas”. Det bästa för alla parter hade varit att de bytte namn efter Euronymous död. Lite som VREID gjorde när Valfar avled och WINDIR gick i graven. Istället för det valde MAYHEM att tröska på och släppa magplask efter magplask till skiva. Trist, men sant.

Hela det här inlägget hade kunnat bantas ner till ovanstående stycke, men i fallet MAYHEM behöver man lite drygt tjugotusen tecken på sig för att få ur sig frustrationen.

På återseende.

/Hatpastorn

Plötsligt exploderade universum.

Posted in Uncategorized on 16 mars, 2014 by hatpastorn

Ord kan inte beskriva denna fasa.

/Förintelseförsamlingen

Same as bear. Del 2.

Posted in Uncategorized on 2 mars, 2014 by hatpastorn

sam as bear

 

/Förintelseförsamlingen

 

Nasjonalsatanisten. Del 3. Drömmar om död.

Posted in Uncategorized on 20 februari, 2014 by hatpastorn

Då var det återigen dags för ännu en del i denna spännande historia. Minnet kan vara bra, men kort, så i enkelhetens namn lägger jag upp de två tidigare delarna också så ni får friska upp kunskaperna.

I denna veckas avsnitt hettar det återigen till mellan våra hjältar och Heidenhammer tog tillfället i akt att inte bara kanalisera ut detta på grötig norska utan han tog även fram sin inre skådespelare.

Mycket nöje.

Del 1.

Del 2.

Del 3.

 

/Heidenhammer & Hatpastorn

Suspekta ögonblick. Del 29.

Posted in Suspekta ögonblick. on 6 februari, 2014 by hatpastorn

Livsmetall av VÄRSTA sort.

/Förintelseförsamlingen

 

Bandfotokatastrofer. Del 22.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 2 februari, 2014 by hatpastorn

Jag uppskattar bandfoton som berättar en historia. Det får gärna vara lite mer dramatik och eftertanke än några ruffiga musikanter som bara står och ser tuffa ut. DAJJAL från Indonesien har onekligen ett fotografi som berättar en historia, dock en historia av ett helt annat slag än man kan tro.

Det var en kulen torsdagskväll i maj när gitarristerna Zulfi och Karkash samt batteristen Runal fick ett SMS från deras vokalist Barock. Att Barock skickade textmeddelanden av massutskickstyp i tid och minut var inget ovanligt, han var ju trots allt sångare och alla som någonsin spelat i ett band vet ju att mikrofondomptörer är ett bisarrt släkte. Det som överraskade trion den här gången var att den gode Barock ville att alla skulle mötas i replokalen. Då sångare som frivilligt erbjuder sig till rep är lika sällsynta som fungerande element på tyska spelställen kastade sig grabbarna över sina respektive instrument och var precis på väg att lämna sina bohag när deras telefoner pep till igen.

Jag tänkte att vi skulle ta bandfoton så ta på er något tufft. Depressive hails! /Barock

Zulfi stelnade till. Något tufft? Han tittade ner på sin THERION-longsleeve och skakade lätt på huvudet. Barock gillade inte THERION och blotta tanken på sångarens vredesutbrott om det skulle visa sig att gitarristen hade på sig en tröja med bandet ifråga gjorde att den glade indonesen drog av sig tröjan så snabbt att all kroppsbehåring slets upp med rötterna. Ylandes av smärta studsade Zulfi omkring i rombliknande mönster i pojkrummet innan hans far vräkte upp dörren och vrålade av ilska.

- Vad i hela helvetet håller du på med pojk!? Jag och mamma försöker titta på Idol men det är lite svårt att höra vad de sjunger när du gapar som ett mongo som tappat en skål buljong i knät!

Zulfi visste att det inte gick att klara sig ur den här prekära situationen på ett smidigt sätt så han ljög ihop en historia att han slagit i tån när han övat karatesparkar. Hans far tittade på honom med förakt, fnös så att snoret yrde och drog sedan igen dörren så hårt att Zulfis inramade SIBENBÜRGEN-affisch for i backen med ett brak.

Han grät.

Han grät, men han tröstade sig med att dagen då hans band fick det definitiva genombrottet skulle han visa sin oförstående far vem som haft rätt alla dessa år. Han torkade tårarna med sitt svettband som han ständigt bar runt sin handled och började rota i garderoben.

Något rått? Det fanns inte många råa tröjor i Zulfis garderob, det ska de mörka gudarna veta. THERION, SINS OF THY BELOVED och SUIDAKRA.  Jösses. Zulfi var precis på väg att ge upp då han av en slump hittade en IRON MAIDEN-tröja.

Jackpott. IRON MAIDEN fungerar i alla lägen.

Han tog på sig tröjan och tittade sig i spegeln. Var detta rått nog? Då fick han en snilleblixt. Klipper man av ärmarna på en T-shirt blir den per automatik tusen procent råare. Saxen åkte fram, ärmarna åkte av. Med illa dold stolthet smekte han på sig skapelsen, plockade upp sin gitarr och joggade mot replokalen.

Ungefär samtidigt stod Karkash, bandets andra gitarrist och hade liknande funderingar. Karkash var ganska mycket äldre än de andra grabbarna och var således inte lika bevandrad inom de lite hårdare musikstilarna. Han var mer av en SAVATAGE-kille, men då hans SAVATAGE-coverband gått ett obehagligt öde till mötes ett par år tidigare hade han inte haft något annat val än att börja harva brötdöds i DAJJAL. Den ödesdigra kvällen då hans älskade coverband, SIRENS, saga var all var något som han helst inte talade om. De hade varit på en JON OLIVAS PAIN-konsert och röjt järnet längst fram då Jon Oliva plötsligt bestämt sig för att göra ett scendyk.

Massakern var fullständig och Karkash var den enda som klarade sig därifrån levande. Efter det rökte han sjutton paket blå Blend om dagen.

Han satte sig på sängkanten och begravde ansiktet i de nikotingula händerna. Minnena var något han aldrig skulle bli kvitt. Till på köpet ville den förbannade Barock att han skulle ta på sig något rått. Karkash hade aldrig kommit överens med Barock, eller någon annan i bandet för den delen. Karkash var gitarrist, men då det redan funnits en gitarrist i DAJJAL och att bandet egentligen sökt efter en basist hade det varit månader av dålig stämning innan de enades om att skita i basen och köra på två gitarrer istället. Det lät naturligtvis inte riktigt klokt.

Långsamt reste han sig från sängen.

- Ni ska få se på någonting rått.

Han tog tag i sin keps som han burit sedan dagen då hans hårfäste startat ett krig han ej kunnat vinna och vände den bak och fram. Än finns det krut i gubben, tänkte Karkash innan han plockade upp gitarren och sina älskade cigaretter och började promenera mot replokalen.

Trumslagaren Runal hade just kommit hem från ett relativt lyckat rep med sitt andra band ERRORBRAIN när han fick se meddelandena som Barock skickat. Då Runal var batterist sket han högaktningsfullt i allt så han behöll sin GADGET-tröja på och lommade iväg för att möta upp de andra.

När han kom fram var Karkash och Zulfi redan på plats och den förstnämnda hade lyckats med konststycket att trycka i sig ett halvt paket blå Blend på under tjugo minuter så det låg rykande fimpar överallt. Stämningen var tryckt och de hälsade på varandra via försiktiga huvudnickningar, sammanpressade läppar och lätt höjda ögonbryn. Runal frågade vart Barock var och fick svar från de andra att han var på toaletten och höll på att fixa med det sista. Trummisen skrattade nervöst och undrade vad de menade med det. Zulfi replikerade lakoniskt att de hade hört Barock stöka omkring inne på klosetten och när de frågat om han behövt hjälp hade sångaren tjutit att han inte var klar och att han bara skulle fixa det sista. Runal ryckte på axlarna åt detta och satte sig trotsigt på en pinnstol som Zulfi vid ett tidigare tillfälle knyckt från ett närliggande kebabhak.

Minuterna kröp fram och i den kompakta tystnaden kunde de höra Barock frusta förtvivlat inne på dasset. Då klev deras gemensamma kamrat Adi in genom dörren. De hejade på varandra och undrade i kör vad Adi hade för ärende. Adi höll då upp sin pocketkamera och förklarade att Barock hade ringt och bett honom vara fotograf. Zulfi, Runal och Karkash betraktade varandra i mild bedrövelse då de visste att Adi inte var någon mästerfotograf och stämningen sjönk ytterligare.

Plötsligt öppnades toalettdörren och Barock stegade ut med bestämda kliv.

Det som hände efter den kvällens fotosession kan vi bara spekulera i, men då bilden blev såhär kan jag ana mig till att den dåliga stämningen som alltid varit DAJJALs signum blev än värre.

Dajjal

/Hatpastorn

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 286 andra följare